första året af hennes giftermål hade drottningens hälsa varit svag och vacklande; efter 1690 ökades hennes krämpor med större våldsamhet, och d. 26 juli 1693 afled på Karlberg Ulrika Eleonora, trettiosju år gammal, uppriktigt sörjd af sin gemål, som nu villigt och i varma ordalag erkände hennes värde. Få furstliga personer hafva efterlämnat ett så godt och ädelt minne som hon. Genom sin klokhet och mildhet tillvann hon sig allas hjärtan. Sin tröst i lidandet sökte hon i religionen och i utöfningen af barmhärtighetens och välgörenhetens dygd. Isynnerhet ömmade hon för dem, som alltför hårdt drabbats af reduktionen, men äfven för andra fattiga stod hennes hand alltid öppen. Vid Karlberg uppfördes på hennes bekostnad ett barnhus, och en annan af hennes stiftelser är det s. k. Drottninghuset i Stockholm, i närheten af Johannes kyrka, hvarest en mängd fattiga kvinnor på sin ålderdom erhålla understöd och tak öfver hufvudet. U. E. var moder till sju barn men öfverlefdes blott af tre bland dessa, nämligen Carl, Hedvig Sofia och Ulrika Eleonora (se nedan). Ulrika Eleonora d. y., drottning. Född på Stockholms slott d. 23 jan. 1688; yngsta barnet af konung Carl XI och hans drottning Ulrika Eleonora d. ä. I prinsessans sjätte år afled modern, och när hon var nio år, äfven fadern. Hennes undervisning ombesörjdes hufvudsakligen af hofrådet, sedermera grefven och riksrådet Samuel Barck. I ungdomsåren och under hennes brors, Carl XII:s, frånvaro i främmande land var hon mest öfverlämnad åt sig själf och åt umgänget med sin väninna, fröken Emerentia von Düben, därvid tiden tillbragtes med läsning, isynnerhet af italienska författare, dock utan särdeles urskiljning, bättre och sämre om hvartannat. Mindre liflig och begåfvad än sin äldre syster Hedvig Sofia, var hon i uppväxtåren allmänt tillbakasatt för denna. 1713--14 förestod hon under konungens vistelse i Turkiet, på rådets anmodan, den kungliga regeringen samt utkorades efter Carls död till regerande drottning d. 21 febr. 1719. Sedan hon året därefter öfverlämnat regeringsmakten åt sin gemål, handlade hon troget i öfverensstämmelse härmed och sökte sällan ingripa i ärendenas gång. Medräknas få då ej de tillfällen, 1731 och 1738, då styrelsen var åt henne formligen uppdragen. Vid sin gemål, arfprinsen af Hessen-Cassel, sedermera Fredrik I, med hvilken hon förmäldes d. 24 nov. 1715, var hon fästad af såväl plikt som böjelse, bäggedera med det djupa allvar och den sedliga redlighet, som lågo i hennes lynne. Desto djupare kände hon därför smärtan öfver hans otrohet och det lättsinne, hvarmed han ingick och fortsatte förbindelsen med fröken Taube. Hon iakttog dock alltid mot honom ett aktningsfullt, till och med kärleksfullt, bemötande, och det var blott, då han alltför obeslöjadt lade i dagen sin häftiga och lagstridiga böjelse, som hon med en blick eller ett undfallande ord kunde röja sitt missnöje. Efter att ifrån 1740 tidtals ha erfarit de annalkande årens krämpor, insjuknade hon hastigt samt afled, tyst och stilla, nästan omärkligt, på Stockholms slott d. 24 nov. 1741. Ulstadius, Lars, religionssvärmare. Född i Österbotten vid medlet af 1600-talet och son af kyrkoherden i Ijo Anders Ulstadius och Maria Lithovius. U. hade studerat i Uppsala och Åbo, hvarefter han blef präst 1680 och befordrades till kollega vid trivialskolan i Uleåborg. Sedan han 1682 sökt kapellanstjänsten i Uleåborg men vid dess tillsättande blifvit förbigången, greps han af ett djupt svårmod och afsade sig under dess inflytande såväl prästämbetet som kollegasysslan. Han började nu läsa allehanda uppbyggelseskrifter och föra ett strängt botgörarlif. 1683 lämnade han Uleåborg och begaf sig till Åbo, där han anhöll hos konsistorium »att få undergå uppenbar kyrkoplikt för sina begångna ungdomssynder». Hans anhållan beviljades, och 1685 undergick han den förödmjukande botgöringen. Under de närmast följande åren, som han i armod tillbragte i Åbo, tilltog hans svärmeri alltmer och öfvergick slutligen till sinnesrubbning. Han började nu angripa äfven den lutherska läran. Då han i juli månad 1688 bevistade en gudstjänst i domkyrkan, upphof han midt under predikan ljudeligen sin röst och anhöll att få uppläsa en af honom skriftligen uppsatt bekännelse. Utledd under mycket motstånd, togs han i fängsligt förvar. Inför Åbo domkapitel anklagades han för att i fråga om rättfärdiggörelsen, sakramenten och andra trosfrågor hysa från lutherska läran afvikande meningar. Tydligast ansågs hans villfarelse framträda i yrkandet på hjärtats helgelse, oberoende af yttre tecken och former. Hofrätten, som inberättade saken till konungen, hemställde visserligen, om han ej borde behandlas som mindre vetande, men biskop Gezelius d. y. var af annan mening och yrkade, att U. skulle kvarhållas i fängelse och domkapitlet arbeta på hans omvändelse, hvilken åsikt konungen delade. Då omvändelseförsöken misslyckades, anbefalldes åtal mot U. inför hofrätten. När han ej heller här kunde förmås att »återkalla sina villfarelser», dömdes han d. 10 dec. 1692, såsom den där affallit ifrån och försmädat den evangeliska läran, till döden. På grund af hans uppenbara sinnessjukdom blef emellertid domen mildrad till lifstids straffarbete, hvarefter han 1693 insattes i Smedjegårdshäktet i Stockholm, där han i nära fyrtio år hölls i fängsligt förvar och afled d. 6 okt. 1732. Han hade vid Ulrika Eleonoras kröning 1719 blifvit erbjuden friheten. Tvenne hans anhängare, en magister Schæfer och en student Ulhegius rönte ett föga blidare öde. Ulhegius lösgafs väl efter tre år, sedan han afstått från sina villomeningar, men Schæfer, som återkommit från Pennsylvanien, där han uppehållit sig efter sin första frigifning ur fängelset, insattes dit ånyo 1707 och fick försmäkta inom dess murar, tills han afled 1728. Unge, Pehr, läkare. Född d. 15 febr. 1734 i Bjättlunda by i Västergötland. Föräldrar: