häst, blef 1731 öfverstelöjtnant samt deltog till en början i 1741 års krig med en afdelning af lifregementet. Vid 1734 års riksdag hade han visat synnerligt nit i pröfningen af lagkommissionens förslag till vår nu gällande lag och börjat vinna anseende som politiker. Med anledning däraf, och särskildt som en af Mössornas hufvudmän, hvilket parti i följd af missnöjet med den eländiga krigföringen började få ökadt inflytande, kallades han att vid riksmötet 1742 emottaga landtmarskalksstafven, ett förtroende, som äfven lämnades vid den följande riksdagen 1746. Att ej Hattarnas regemente redan vid förstnämnda riksdag fick stryka på foten, därtill var U.-S., trots sin ställning som en af Mössornas hufvudmän, icke utan skuld. Han medverkade nämligen till att dels göra om intet en för Hattarne besvärlig undersökning beträffande krigets uppkomst och dels äfven till riksdagens afbrytande i förtid. Äfven vid 1746 års riksdag följde han en politisk taktik, som var minst sagdt af tvifvelaktigt gagn för hans parti. Utnämnd till öfverste 1743, befordrades han 1745 till chef för lifregementet och 1747 till generallöjtnant af kavalleriet, blef 1751 general af kavalleriet och 1753 fältmarskalk. 1757 afgick han såsom kommenderande general en chef med 16,000 man till kriget i Pommern men lämnade redan året därefter kommandostafven i generalguvernören von Rosens hand och drog sig tillbaka till privatlifvet samt afled på sin egendom Äs i Södermanland d. 13 jan. 1763. U.-S. kännetecknas af Geijer såsom »en hederlig man af måttliga egenskaper». Såsom partiman, och särskildt som landtmarskalk, skyggade han tillbaka för hvarje häftigare brytning, och understödde därför alla jämkningsförslag. Hans fältherreskicklighet ställdes åtminstone af Fredrik den store ej högt. Så mycket högre skattade U.-S. den själf, då han efter sin hemkomst från Pommern, hvilken skedde på uttrycklig befallning af regeringen, aflämnade en omständlig berättelse öfver sitt förda befäl, som hade till följd en kunglig skrifvelse, i hvilken Adolf Fredrik förklarade sitt nådiga välbehag såväl med öfverbefälhafvaren, som med de af honom vidtagna åtgärderna. Det »nådiga välbehaget» var säkerligen till icke ringa del att tillskrifva den omständigheten, att U.-S. under senaste åren af sin politiska verksamhet närmat sig hofvet. Gift 1732 med grefvinnan Beata Sofia Mörner. Unonius, Gustaf Elias, vitter, reseskildrare. Född i Helsingfors d. 25 aug. 1810. Föräldrar: lagmannen Samuel Unonius och Maria Julia Gardberg, hvilka efter Finlands förening med Ryssland öfverflyttade till Sverige, där fadern blef postmästare och tullförvaltare i Grisslehamn. Från början bestämd för militärståndet, insattes U. vid tretton års ålder som kadett vid Karlberg, där han i likhet med de samtida kamraterna Ridderstad, Adlersparre (Albano) och von Braun försökte sig på det skönlitterära området och bl. a. lämnade poetiska bidrag till åtskilliga den tidens kalendrar. Emellertid lämnade han 1830 krigarbanan och inskrefs samma år bland de studerande i Uppsala. 1833 aflade han kameralexamen i afsikt att följande året undergå examen för inträde i rikets rättegångsverk. Emellertid utbröt koleran i Sverige 1834, och, då föreläsningarna i Uppsala inställdes, sökte och erhöll han plats såsom underläkare vid ett af hufvudstadens kolerasjukhus. Detta väckte hans håg för läkarevägen, till hvars examina han de följande åren beredde sig i Uppsala. Då han likväl tyckte sig finna, att framtidsutsikterna i fäderneslandet voro mindre lofvande, utvandrade han, sedan han 1841 gift sig med Charlotta Margareta Öhrströmer, s. å. med sin hustru till Amerika och nedsatte sig som farmare i det då glest befolkade och ännu af indianer genomströfvade territoriet Wisconsin. I den mån den skandinaviska utvandrarebefolkningen här ökades, yppade sig ock behofvet af egen församlingsstyrelse och egen präst, hvarför U. på anmodan af sina landsmän ingick vid det af den protestantisk-biskopliga (anglo-amerikanska) kyrkan i trakten stiftade seminariet och ordinerades efter tvenne års studier till präst. Till en början den enda svenska prästen bland de i allt större mängd invandrande skandinaverna, fick han efter hand flera ämbetsbröder. Då dessa emellertid tillhörde den evangelisk-lutherska kyrkan och icke delade U:s uppfattning af dennas endast formella skiljaktighet från den anglo-amerikanska, uppstod mellan honom och dessa präster ett mindre förtroligt förhållande. Då därtill församlingen i det skandinaviska nybygget på den trakt, där han först bosatt sig, efterhand förskingrats, tillträdde han 1848 på kallelse en amerikansk församling i norra delen af Wisconsin men kallades redan följande året till Chicago, hvarest han bland där bosatte svenska och norska utvandrare bildade en ny anglo-amerikansk församling under namn af S:t Ansgarii-kyrkan, jämte det han med prästerliga förrättningar biträdde flera af de skandinaviska settlementen i Illinois och Wisconsin, I Chicago uppfördes för hans församling en kyrka för insamlade medel, hvartill bidrag äfven lämnats af Jenny Lind. Under ett kortare, 1853, i fäderneslandet aflagdt besök vaknade hos honom en liflig håg att där åter få taga sin varaktiga vistelse. Han vände emellertid tillbaka till Chicago och kvarstannade där ytterligare fem år. Med sin prästerliga befattning förenade han de två sista åren af sin vistelse i Amerika den af tillförordnad svensk-norsk samt dansk vice konsul därstädes. 1858 återflyttade han med familj till fäderneslandet, där han ville söka anställning som präst i statskyrkan. Då emellertid åtskilliga svårigheter yppade sig för honom att få denna sin plan förverkligad, nödgades han söka sitt lefvebröd i ett annat kall. Han ingick sålunda i tullverkets tjänst och utnämndes 1863 till tullförvaltare i Grisslehamn samt tog från antydda befattning afsked 1888. Oaktadt U. efter sin återkomst till Sverige ånyo inträdde som