riksdag uppträdde han såsom den verksammaste ledaren och pådrifvaren af de vid samma tillfälle fattade besluten om enväldet, reduktionen och Stora kommissionen. Han drog sig emellertid snart tillbaka från riksdagsstriderna för att utföra det verk, som för alla tider skulle hedra och gagna hans fädernesland samt fläta en oförgänglig lager kring hans minne. Man hade redan länge hunnit inse att, för att upprätthålla förbindelsen mellan moderlandet och biländerna, det framför allt behöfdes en stark flotta samt en annan station för denna än Stockholm, hvars hamn var alltför aflägsen och dessutom halfva året låg tillfrusen. Under det nyss ändade kriget hade W. lärt känna Trossöviken i Blekings skärgård såsom särdeles lämplig till en örlogshamn. Här grundlade och ordnade han, på Carl XI:s befallning, Karlskrona stad, hamn och fästningsverk och hitflyttade stora flottan med dess tillbehör från Stockholm. I sammanhang med dessa anläggningar ställde han amiralitetskollegium i ett nytt och bättre skick, inrättade vid detsamma särskilda stats- och kammarkontor, förbättrade sjöartiklarna, uppsatte förhållningsbref för flottans ämbetsmän, ordnade lotsverket, ökade och förbättrade fyrbåkarna, lät undersöka svenska kusterna utefter Östersjön och Kattegat och utgifva sjökort öfver dem, byggde Karlskrona kyrka, samt anlade i samma stad sjukhus, barnskolor m. m. Då han 1680 mottog flottan, räknade den endast 13 linjeskepp och 11 fregatter, hvaraf 10 fartyg kasserades under de kommande åren, och nio år senare utgjorde svenska örlogsflottan 29 linjeskepp, 7 fregatter och 6 mindre fartyg. 1697 ägde Sverige utom fregatter en flotta af 38 rangskepp, som förde 2,648 kanoner. W. var dock själf en medelmåttig amiral, som gjorde sig skyldig till åtskilliga fel och dröjsmål, när han förde befäl öfver flottan. Han afled i Stockholm den 15 febr. 1714. Till utförande af sitt ärorika företag i Karlskrona offrade han trettiofyra år af sin lefnad, under beständig strid mot afunden och trögheten, hvilka enat sig om att nedsätta hans verk under påstående, att anläggningen af Karlskrona var förfelad och att flottan hade bort förläggas till Kalmar. Men hans allvar och kraft besegrade alla hinder, och därför skall, »så länge svensk flagga svajar öfver Östersjöns vågor, minnet af Hans W. lefva i vördnad och välsignelse.» Det får dock icke döljas, att W. var en synnerligen egensinnig person, och att flottan slukade ofantliga summor, beträffande hvilkas användande ingen utredning förefanns. Gift 1685 med grefvinnan Sofia Lovisa von Ascheberg, dotter af den ryktbare fältmarskalken och generalguvernören. 2. Wachtmeister, Axel, krigare, politiker. Född i Stocknolm d. 13 jan. 1643; den föregåendes bror. I ungdomen åtföljde W. sin svåger, Bengt Oxenstierna, på åtskilliga beskickningar till främmande hof men öfvergaf snart den diplomatiska banan för att välja en annan, som mer öfverensstämde med hans böjelse, nämligen krigarens. 1666 tog W. tjänst som löjtnant vid generalmajoren Wollmar Wrangels regemente, var därpå i fransk tjänst och deltog i kriget mellan Frankrike och Spanien. Efter krigsutbrottet mellan Sverige och tyska riket inträdde W. 1675 åter i svenska armén som ryttmästare och konstituerades redan 1676 till öfverste för ett värfvadt regemente. Hans hjältedater i detta krig tyda på ett mod utan like. Ehuru flere gånger sårad, vann han med den obetydligaste truppstyrka den ena segern efter den andra, till och med på en enda dag trenne sådana. Slutligen tillfångatagen under försvaret af den vid Elbefloden liggande Schwingers skans, måste han utstå en kort fångenskap och anlände kort efter slaget vid Lund till Carl XI i Skåne. Under fortgången af det danska kriget utförde han med en förvånande djärfhet den ena hjältebragden efter den andra. Den vänskap, konungen härigenom fattade för honom, fortfor hela deras lif igenom. W. upphöjdes steg för steg till generalmajor 1679, till k. råd, grefve af Mälsåker och fältmarskalk 1693 samt till president i krigskollegium 1697. Han afled i Stockholm den 24 juli 1699. Vid riksdagen 1680 understödde han, liksom brodern Hans, den påyrkade statshvälfningen men synes snart hafva dragit sig tillbaka och åtnöjt sig med att vara sin konungs enskilde vän. I nitton år var han ock Carl XI:s dagliga umgänge, inträdde när som helst i konungens enskilda rum och var vid hans brådstörtade ridter och andra öfverdådiga företag den gifne följeslagaren och kamraten. Gift 1682 med friherrinnan Anna Maria Soop. 3. Wachtmeister, Carl Hans, sjömilitär. Född d. 15 juni 1682; den föreg. brorson. Föräldrar: landshöfdingen, generallöjtnanten frih. Bleckert Wachtmeister och Barbara Kristina Wulfrath. Utnämnd till underlöjtnant vid amiralitetet 1697 och ett år senare befordrad till öfverlöjtnant, gjorde W. sin skola under de utmärkta amiralerna Anckarstierna och Psilander samt deltog såsom den senares närmaste man på skeppet Öland i den ryktbara träffningen mot engelsmännen 1704. Efter åtskilliga andra väl utförda värf fick han 1712 fullmakt som schoutbynacht och blef sedan på ett och samma år, 1715, först vice och sedan verklig amiral. När Sverige ändtligen vunnit fred efter de långvariga krigen, utnämndes han 1727 till president i amiralitetskollegium och afled ej långt därefter i Stockholm d. 31 jan. 1731. I sin ungdom hade han studerat i Rochefort samt bibehöll alltjämt mycken håg för studier. Han var också en man af stor teoretisk bildning, särdeles i matematik, kemi och »antikvitetssaker», beträffande hvilka vetenskaper han använde hvarje ledig stund att öka sina insikter, äfven å de tider, då han var bunden af utöfningen af sitt yrkes praktiska åligganden. Gift med Beata Jacquette Ribbing. 4. Wachtmeister, Carl Hans, sjömilitär. Född i Karlskrona d. 2 april 1689; den föregåendes kusin och son till W. 1. W. blef, efter att