hvarken natt eller dag för att få ut svenska flottan. Engelska flottan passerade likväl Öresund den 30 mars, sedan danske kronprinsen icke antagit svenske konungens förslag att på svenska stranden uppkasta batterier. Flottan var emellertid den 1 april segelfärdig i Karlskrona och hade kunnat hinna fram till Köpenhamn följande dag för att deltaga i slaget, men W. och Palmqvist skyllde på vinden och läto flottan bli hemma, så att danskarna lämnades åt sitt öde. Krigsrätten dömde W. förlustig hans ämbeten 1801. Han återfick dock generaladjutantskapet och amiralsvärdigheten 1802 men tog afsked följande år. W. var en af dem, som hade tidigt reda på planerna till Gustaf IV Adolfs afsättning och förberedde sin bror, riksdrotset -- se W. 6. -- på en revolution, hvarom denne icke ville höra talas. 1810 utnämndes W. till öfverbefälhafvare på Gotland, Död d. 26 juni 1828 på sin egendom Södertuna i Södermanland. Gift 1792 med Kristina Hall, syster till John Hall (se I: 444). 8. Wachtmeister, Gustaf, krigare. Född d. 25 juli 1757; den föregåendes bror. Sedan W. genomgått Karlskrona kadettskola, utnämndes han till fänrik vid Kronobergs regemente 1772 och förflyttades därifrån 1776 såsom löjtnant till konungens värfvade regemente. Två år senare ingick han med kunglig tillåtelse i preussisk tjänst och bevistade såsom adjutant hos en sin anförvant, generalen grefve J. L. Hård, bayerska successionskriget. Hemkommen befordrades han till major i armén och öfveradjutant hos konungen 1780, blef öfverstlöjtnant vid Dalregementet och generaladjutant af flygeln 1781 samt öfverste i armén och generaladjutant 1787. På denna grad gjorde han fälttåget mot Ryssland de följande åren, kommenderade därunder arriärgardet vid återtåget från Högfors samt blef i bataljen vid Valkiala sårad och på valplatsen utnämnd till generalmajor. Efter krigets slut befordrades han till öfverste för Bohusläns regemente 1790, förflyttades därifrån efter tvenne år såsom chef för Södermanlands regemente och blef innan 1792 års utgång generallöjtnant och befälhafvare för norra fördelningen. Sedan Gustaf Adolf öfvertagit regeringen, deltog han, såsom generaladjutant för armén, i regeringen under konungens resa till Tyskland samt hade senare ett befäl under kriget i Pommern. Det var likväl först under det olyckliga krigsåret 1809, som W. skulle vinna sitt olyckliga rykte. Han utnämndes då till öfverbefälhafvare öfver kustarmén efter von Döbeln samt till general af infanteriet. För att nedstämma Rysslands anspråk vid den redan öppnade fredskongressen genom ett lyckligt krigsföretag, afsändes i juni nämnda år en truppstyrka af omkring nio tusen man under W. och Puke -- den senare gjordes till högste befälhafvare både till lands och sjös -- för att landsättas i Västerbotten bakom fiendens rygg och förmå ryske generalen Kamenski att draga sig tillbaka. Planen, väl uttänkt, blef illa utförd därigenom att sjö- och landtmakten icke samverkade med hvarandra. Vid Säfvar, där W. gjort mindre goda dispositioner, blef den svenska landstigningstruppen tillbakaslagen af ryssarna, och efter nya fel af W. som vid Ratan hade ett samtal med den sluge Kamenski, fingo de svenska trupperna inskeppa sig och segla sin kos. Skulden för den snöpliga utgången af företaget lades W. till last, och förbittringen mot honom var allmän. Det torde nu få anses afgjordt, att ansvaret bort drabba flera än honom, liksom att litet hvar af ledarna i tid visat sig mycket angelägna att få aflasta sin skuld på hans axlar. Efter fredens afslutande drog han sig tillbaka till sina egendomar, utnämndes 1809 till serafimerriddare, fick 1813 afsked ur krigstjänsten och blef 1817 en af rikets Herrar. Död på Näs i Södermanland d. 20 juli 1826. Gift 1787 med grefvinnan Henrietta Elisabet Falkenberg. 9. Wachtmeister, Hans Gabriel Trolle-, ämbetsman, naturvetenskapsidkare, memoarförfattare. Född d. 11 sept. 1782; den föregåendes brorson och son till W. 6. Efter 1801 i Uppsala med utmärkelse aflagd juridisk examen, inskrefs W. som auskultant i Svea hofrätt och året därefter som e. o. kanslist i justitierevisionsexpeditionen. Hans befordringar gingo därefter så skyndsamt, att han, ännu icke myndig, 1802 utnämndes till protokollsekreterare, 1803 till adjungerad ledamot af Svea hofrätt samt 1805 till lagman i Skåne. 1809 förordnad till revisionssekreterare, befordrades han kort efter statshvälfningen, i hvars förberedelser han spelat en ganska viktig roll, till justitiekansler, med hvars ämbete chefskapet för justitierevisionen och säte i statsrådet då voro förenade, och upphöjdes, då han lämnade denna befattning, 1817 till en af rikets herrar. Redan vid faderns frånfälle 1810 innehafvare af de betydande posessionerna Årup och Trolle-Ljungby, nedsatte han sig efter sitt afskedstagande i Skåne för att ostörd ägna sig åt vetenskapliga sysselsättningar. 1840, när en förändring af konseljen i mera liberal riktning ansågs vara erforderlig, kallades han af Carl XIV Johan till justitiestatsminister, men undanbad sig detta förtroendekall och fortfor att, med undantag af en och annan kortare utrikes resa, vistas i sin födelseort till sin död i Kristianstad d. 11 juli 1871. Såsom yngling omfattade han med varmt intresse studiet af naturvetenskaperna. Han sysselsatte sig då hufvudsakligen med zoologien. Senare, som justitiekansler, begynte han studera kemi under Berzelius. Denna vetenskap blef ock framgent hans älsklingsämne, på samma gång hans förhållande af lärjunge till Berzelius knöt mellan de båda männen en vänskap, som underhölls genom en ända till Berzelii död aldrig afbruten brefväxling. Man har anmärkt, att grefve W., om han varit född inom ett lägre stånd, ej uppfostrats till ämbetsman med en lysande bana i sikte, utan fått följa sin naturliga fallenhet, säkert skulle blifvit en vetenskapsman af framstående rang. Hans vetenskaplighet var dock under alla omständigheter så pass framstående,