studier. Som gosse samlade han mineralier, hvilka funnos i hans hemtrakt, och sökte ordna dem, så godt han förstod. Han studerade på egen hand elementerna af matematik, astronomi, landtmäteri o. s. v. men rönte föga uppmuntran af lärarna, emedan han riktade sin håg åt detta håll och ej åt de teologiska och linguistiska vetenskaperna. I Uppsala, där han blef student 1827, aflade han följande året hofrättsexamen, såsom en förberedelse för sin tilltänkta bergsexamen samt lät inskrifva sig som auskultant i Svea hofrätt och e. o. kanslist i justitiefördelningen af k. maj:ts kansli. Emedan han af en iråkad bröstsjukdom hindrades att för en tid fortsätta sina studier, tjänstgjorde han dels i nämnda ämbetsverk, dels hos domare på landet till 1832, då han återvände till Uppsala. Ehuru han erhållit sina lärares anbud att få undergå bergsexamen utan föregående tentamina, ville han ej begagna sig af denna välvilja utan lämnade universitetet 1838, därtill påskyndad af sin ånyo svårt angripna hälsa. Något förbättrad, fortsatte han sina studier i Falu bergsskola, i Stockholm och vid Motala mekaniska verkstad till i maj 1842, då hans arbeten ånyo afbrötos af sjuklighet. Efter att ha besökt åtskilliga delar af fäderneslandet samt de tyska staterna 1843, antogs han i december s. å. till custos machinorum vid Vet.-akad., blef 1846 inspektor öfver samma akademis fysiska och tekniska institution samt utnämndes, efter att ha gjort en omfattande utrikes resa, 1848 till öfverdirektör och föreståndare för Teknologiska institutet. Ännu tvenne gånger, 1854 och 1855, besökte han utlandet men hade knappt återkommit från den senare resan, förrän han insjuknade i kolera och afled i Stockholm d. 10 okt. 1855. Led. af Vetenskapsakad. och Landtbruksakad. »W. ägde mångsidiga kunskaper i flera olika vetenskapsgrenar. Ehuru han med ifver nitälskade för att göra vetenskapens resultater användbara för praktiska ändamål, var han dock vida höjd öfver deras ståndpunkt, som endast förstå att uppskatta vetenskapens värde efter denna måttstock. Vetenskapliga spekulationer voro för honom den käraste sysselsättningen, och bland vetenskaper, med hvilka han syssselsatte sig, var fysiken den, han mest älskade. Vid fullgörande af sina åligganden visade han alltid den största samvetsgrannhet och fordrade detta med stränghet af andra.» Sin kvarlåtenskap hade han förordnat till vetenskapens gagn, däraf 36,000 rdr åt Vet.-akad. till understöd och belöning för vetenskapliga upptäckter, 8,000 rdr till hvartdera af de svenska universiteten och 12,000 rdr till Svenska slöjdföreningen. Ogift. Wallquist, Olof, biskop, politiker. Född i Edsbergs socken i Nerike d. 6 juni 1755. Föräldrar: komministern, sedermera kyrkoherden i Mosjö och Täby, Olof Wallqvist och Eva Beata Qvist. I Uppsala, dit han anlände från Strängnäs gymnasium 1773, beredde W. sig först för inträde i det andliga ståndet och prästvigdes 1776, på kallelse tiil huspredikant af grefvinnan Gyllenborg, änka efter den i riksdagspolitiken namnkunnige landtmarskalken och riksrådet med samma namn. Sedan han återvändt till universitetet 1773 och i Uppsala vunnit magistergraden 1779, anställdes han som pastorsadjunkt i Klara församling i Stockholm, där han väckte uppmärksamhet, att han 1780 förordnades till tjänstgörande hofpredikant hos änkedrottningen Lovisa Ulrika. 1782 lämnade W. sin befattning i Klara och blef, då änkedrottningen samma år afled, utan annan anställning än som biktfader hos prinsessan Sofia Albertina. På hennes förord erhöll han 1783 Alsheda regala pastorat i Småland, som han tillträdde 1785. S. å. sökte han domprostbefattningen i Växiö, fick de flesta rösterna och utnämndes 1786 till prost samt, föga mer än ett år därefter, till biskop öfver Växiö stift. Redan vid 1786 års riksdag framträdde W. som en af den rojalistiska fraktionens ledare i prästeståndet, men än mera bringas han i förgrunden vid 1789 års riksdag, då han var en af konungens kraftigaste medhjälpare, ehuru han afstyrkte de våldsammaste åtgärderna, Som led. af hemliga utskottet åvägabragte han öfverlämnandet af riksskuldens förvaltning åt ett under riksdagens öfverinseende stående riksgäldskontor. Efter riksdagens slut erhöll han säte i den i det upplösta riksrådets ställe nyinförda Rikets ärenders allmänna beredning som chef för ecklesiastikexpeditionen. Han blef äfven 1789 konungens biktfader och öfverhofpredikant. Följande år blef han ordf. i kommissionen öfver rikets tabellverk. Vid riksdagen i Gäfle 1792 spelade W. äfven en ganska betydande roll och var medlem af hemliga utskottet. Han beredde sin kunglige beskyddare till döden. Efter Reuterholms ernående af makten entledigades W. från sin ministerpost d. 14 aug. 1792 och återvände till sitt stift. Vid jubelfesten i Uppsala 1793 promoverades han till teologie doktor och afled hastigt af slag under riksdagen i Norrköping d. 30 april 1800. Utrustad med alla de egenskaper, som fordras för att bringa sig upp i världen, viljekraft, drift, rådighet och en ovanlig förmåga att afpassa medlen efter sina ändamål, vann han Gustafs III:s oinskränkta förtroende och utöfvade under denne konungs lifstid ett stort inflytande på de offentliga ärendenas gång. Såsom chef för ecklesiastikexpeditionen afskaffade han genast den under Schröderheim inrotade, förhatliga handeln med prästsysslor och bragte inom kort reda i hela ecklesiastikväsendet. Samma kraft och duglighet utvecklade han som stiftschef och kan som sådan ställas vid sidan af en Johannes Rudbeckius, Jakob Serenius o. d. »Sällan har någon» -- säger skalden Oxenstierna i ett minnestal öfver W. -- »i mera vidd förenat ämbetsmannens och lärarens särskilda egenskaper. Född att vara förman, aktad af underlydande, ej genom vyrdighetens skugga, men genom intrycket af sin personlighet, och älskad, utan att nedlåta sig, syntes intet värf öfver hans förmåga, och eftervärlden torde ej misstaga sig i det omdöme, att i hvad kall, försynen behagat föra honom, hade han