Luthers skrifter 1871, Om 1 Johannes 5:7. Textkritisk undersökning 1881. W. utgaf 1888 Nya testamentet på svenska, parallelltexterna af den gamla och den nya öfversättningan, med textkritiska anmärkningar. Gift 1856 med grefvinnan Marina Mathilda Rudenschöld. Warmholtz, Carl Gustaf, lärd. Född i Stockholm d. 1 jan. 1713. Föräldrar: apotekaren Johan Konrad Warmholtz och Maria Elisabet Allmacher. Efter dels i Uppsala, dels vid utländska högskolor, idkade studier, förordnades W. till guvernementssekreterare i Ypern i Flandern samt utnämndes efter sin hemkomst till Sverige af Fredrik I till hessiskt hofråd 1741. Samtidigt inköpte han säteriet Holmen i Allhelgona socken invid Nyköping, hvilken egendom han kallade Kristineholm och enligt k. m:ts resolution s. å. erhöll tillåtelse att besitta under adliga fri- och rättigheter. 1756 upphöjdes han af Adolf Fredrik i adlig värdighet men tog aldrig inträde på riddarhuset, trots han på 1740-talat som ifrig Mössa ej obetydligt deltagit i det politiska intrigspelet. Död på Kristineholm d. 28 mars 1785. W. är bekant som en af de störste kännare af svensk litteraturhistoria, som funnits i vårt land. Redan 1742 hade han på franska öfversatt Nordbergs »Konung Carl XII:s historia». Efter sin hemkomst till Sverige ägnade han mer än fyrtio år af sin lefnad att samla, ordna, läsa och granska alla åtkomliga in- och utländska tryckta skrifter och handskrifter, som berörde Sveriges politiska, kyrko-, lärdoms-, rätts- och naturalhistoria, geografi m. m. Frukten af dessa lärda mödor blef hans ryktbara verk Biblioteca historica Sueo-gothica, eller förtekning uppå såväl trykte, som handskrifne böcker, tractater och skrifter, hvilka handla om Svenska historien eller derutinnan kunna gifva ljus; med critiska och historiska anmärkningar, -- af hvilket de två första delarna utkommo under författarens lifstid 1782 och 1783 samt den 15:de och sista 1817. Ett register till hela arbetet utgafs 1889 af Aksel Andersson. På sitt Kristineholm hade han sammanbragt en utsökt boksamling, en af de största svensk enskild man ägt, 5- à 6,000 band och nästan lika många kartor. En del af densamma sålde han själf till sin vän Gjörwell. Den utländska afdelningen afyttrades i Stockholm 1800, och åtskilligt af manuskriptsamlingen inköptes sedan af Uppsala universitetsbibliotek. Gift med Françoise Marguerite Janiçon. Wasaborg. Om ättens härkomst upplyser lefnadsteckningen öfver 1 . Wasaborg, Gustaf Gustafsson af, riksråd. Född i Stockholm d. 24 maj 1616; naturlig son af Gustaf II Adolf och den för sin skönhet ryktbara Margareta Cabeliau. Den unge Gustaf Gustafsson öfverlämnades i Carl Gyllenhielms vård och erhöll en ganska god uppfostran. 1630 skickades han till universitetet i Wittenberg, där han blef rector illustris s. å. och höll ett latinskt tal öfver Gustaf Adolfs seger vid Leipzig 1631. Vid underrättelsen om konungens död skyndade han till Weissenfels, lät öppna likkistan och betraktade med tårar sin förlorade beskyddare. Slutligen reste han sig upp och yttrade: »Nu är det tid, att också jag blifver en man i världen.» Han ingick 1633 i svensk krigstjänst, utmärkte sig för tapperhet och utnämndes till öfverste för ett livländskt kavalleriregemente. Genom Oxenstiernas medverkan erhöll han enligt Gustaf Adolfs yttersta vilja 1634 stiftet Osnabrück som »postulerad administrator». 1637 adlades W. och erhöll då Vibyholms kungsgård i Södermanland och Saaris gods i Finland. Hans häftiga lynne föranledde så obehagliga uppträden och slutligen ett så allvarsamt missförstånd med officerarna vid det regemente, för hvilket han var öfverste, att han nödgades taga afsked efter Johan Banérs död 1641. Ehuru han aldrig ägde drottning Kristinas förtroende, upphöjdes han af henne 1646 till grefve af Wasaborg med staden Nystad samt alla kronans behållna gods och gårdar i Nykyrke och Letala socknar i Finland till grefskap. Dessutom erhöll han bl. a. expektans till alla öfriga inom nämnda socknar belägna, från kronan afsöndrade, hemman samt rätt att uppföra ett slott, hvilket skulle kallas Wasaborg. Vid Westfaliska freden lämnades han utan tillräckligt understöd och mistade därför Osnabrück. Dock erhöll han ett betydligt vederlag och fick af drottningen amtet och staden Wilshausen i Bremen. 1649 sökte han efter Gyllenhielm blifva riksamiral men fick afslag både af rådet och drottningen. Förtretad öfver denna motgång, lämnade han Sverige 1652 och afled i Wilshausen d. 25 okt. 1653. Gift på 1640-talet med Anna Sofia, grefvinna af Wied-Runkel och Isenburg. 2. Wasaborg, Anton Adolf af, krigare. Född d. 2 febr. 1689; den föregåendes sonson. Föräldrar: öfverstlöjtnanten i hannoversk tjänst, grefva Gustaf Adolf af Wasaborg och Angelika Katarina, grefvinna af Leiningen-Westerburg. Efter den första grefvens af Wasaborg död sjönk ätten snart i anseende och bragtes vid Carl XI:s reduktion till tiggarstafven. Den ifrågavarande ättmedlemmen ingick 1710 i preussisk tjänst, hvilken han lämnade 1715 som kapten och blef året därefter ryttmästare vid Västgöta kavalleriregemente. Major vid Södermanlands regemente 1719, erhöll han året därefter öfverstlöjtnants titel men icke motsvarande indelning förrän 1739. Under ryska kriget kommenderade han Södermanlands regemente men blef vid Willmanstrand 1741 tillfångatagen och förd till Petersburg, där han bemöttes med mycken välvilja och begåfvades med den guldvärja, kejsarinnan Elisabet burit revolutionsdagen, då hon bemäktigade sig ryska tronen. W. utnämndes till öfverste för Skaraborgs regemente 1744 och s. å. till generalmajor. Död på Kungslena öfversteboställe i Västergötland d. 10 maj 1748. Vid ständernas efterräkning med de handlande personerna i finska kriget anklagades W. att genom