öfverdrifven hetta under slaget vid Villmanstrand ha bidragit till dess olyckliga utgång och genom ovarsamma utlåtelser under sin fångenskap i Petersburg gifvit anledning till, att de fångna svenskarna blefvo i Ryssland hårdare behandlade, än hvad annars skett. Anklagelserna föranledde ej till någon åtgärd, och den allmänna förbittringen släcktes, som bekant är, i Lewenhaupts och Buddenbrocks blod. Gift 1: 1720 med grefvinnan Katarina Oxenstierna och 2: 1728 med friherrinnan Kristina Sparre. Ätten utslocknade 1777 med hans syster Henrietta Polyxena, född 1696. Wassenius, Birger, astronom. Född d. 26 sept. 1687 på hemmanet Mankärr nära Vänersborg; son af en drabant Jonas, som »tjänt i skånska ofreden» under Carl XI, och Märta Torstensdotter. »Medellöshet höll W. i Vänersborgs skola öfver tiden och tillfället.» Emellertid blef han student i Uppsala 1712 samt ägnade sig med ifver åt matematik, fysik och astronomiska studier. För sin utkomst, måste han dock ofta vistas på landet och undervisa andra men fortsatte det oaktadt flitigt sina studier. För astronomiska forskningar tillverkade han själf ett urverk af älghorn, en himmelsglob af trä och en kvadrant af samma ämne. Omsider lyckades han vinna den filosofiska graden 1722 och kallades s. å. till led. af Vet.-societeten i Uppsala. När hans gynnare, Erik Benzelius d. y., 1726 blifvit biskop i Göteborg, förordnades W. till vikarierande mathes. lektor vid därvarande gymnasium och erhöll 1735 fullmakt som ordinarie innehafvare på samma lektorat. Han innehade sedan denna befattning till 1751, då han tog afsked och nedsatte sig på Mankärr, som han efter faderns död inlöst till kronoskatte, och afled där d. 11 jan. 1771. Af själ och hjärta tillgifven sin vetenskap, fortsatte han hela sin lefnad med astronomiska observationer och gjorde med de enklaste instrument, som han själf förfärdigat, upptäckter, hvilka väckte den lärda världens beundran. Bland hans iakttagelser märktes 1733 den rörande protuberanserna kring solskifvan, hvilket fenomen först hundra år senare blifvit mera noggrant undersökt och beskrifvet. W. sysselsatte sig äfven med geofysiska frågor. Han är för öfrigt bekant genom sina almanackor för åren 1724--48, som begagnades öfver hela riket, till dess Vet.-akad. erhöll uteslutande rätt att utgifva sådana. Gift med Ebba Regina Spak. Wavrinsky, Edvard Otto Wilhelm, freds- och nykterhetskämpe, riksdagsman. Född i Linköping d. 12 april 1848. Föräldrar: dåv. bryggaren och bankdirektören, sedermera grosshandlaren, Anton Edvard Wavrinsky och Augusta Wilhelmina Nordwall. Efter afslutade skolstudier ägnade sig W. åt den militära banan och utnämndes 1868 till underlöjtnant vid Göta artilleriregemente. Han genomgick därefter en treårig kurs vid Mariebergs krigshögskola men tog redan 1872 afsked från regementet, fastän han till 1884 kvarstod i armén, där han 1876 befordrats till löjtnant. 1873--75 tjänstgjorde han som nivellör vid statens järnvägsbyggnader, vistades 1876--78 på utländska studieresor, hvarunder han bl. a. genomgick graderna vid Washingtons brandkår, och ägnade sig 1878--87 åt affärsverksamhet i Göteborg. Samtidigt inlade han stort intresse för allmänna frågor, stiftade »Sanningssökarnas förening» och Göteborgs likbränningsförening samt tog initiativet till Göteborgs arbetarinstitut, hvars förste föreståndare han blef. 1884 ingick han som goodtemplare, valdes följande år å malinska goodtemplarordens storlogemöte till ordensrådgifvare och 1886 till ordenschef, i hvilken egenskap han fungerade till 1889. Han har sedermera alltjämt visat sig som ifrig nykterhetsvän, deltagit i en mängd in- och utländska kongresser samt valdes 1905 till Världsgoodtemplarordens chef. Med lika stort intresse har W. ägnat sig åt fredsrörelsen. Sedan han 1888 flyttat till Stockholm, där han sedan 1891 är chef för försäkringsaktiebolaget Tre kronor, invaldes han i Svenska freds- och skiljedomsföreningens styrelse, inom hvilken han varit sekreterare, vice ordf. och ordf. 1894 kallades han till medlem af Interparlamentariska unionens råd och utsågs s. å. till sekreterare i riksdagens interparlamentariska fredsgrupp, som tillkommit å hans initiativ och hvilken han representerat vid flera internationella fredskonferenser. 1897 valdes W. till medlem af kommissionen för fredsbyrån i Bern och utgaf 1894-97 fredstidningen Ned med vapnen. 1890 invaldes han i Andra kammaren för Stockholms stads tredje valkrets och har i sådan egenskap bevistat alla följande riksdagar, städse representerande den långt avancerade vänstern. Särskildt ha naturligtvis freds- och nykterhetsfrågor legat honom varmt om hjärtat, och var det på grund af hans år för år upprepade motion, svenska riksdagen 1901 första gången lämnade bidrag till fredsbyrån i Bern. Men hans intresse har äfven räckt till för andra spörsmål, särskildt af humanitär art, och har han motionerat om skärpta straffbestämmelser mot djurplågeri, om inrättande af offentliga arbetsförmedlingsanstalter, om dödsstraffets afskaffande, m. m. En varm och impulsiv natur, förmenas W. af mången ej taga tillräcklig hänsyn till den nyktra verkligheten, och hans omval har därför många gånger varit i hög grad omtvistadt, särskildt 1905 på grund af hans hållning i norska frågan. 1900--03 var han suppleant i konstitutionsutskottet, 1906 ordf. i ett af kammarens tillfälliga utskott och valdes s. å. till statsrevisor. 1881--82 utgaf han Tidning för ungdom och 1888--89 nykterhetstidningen Reformatorn. I serien »Verdandis småskrifter» har W. 1890 författat Om förebyggande af eldfara och om eldsläckning. Gift 1: 1873 med Amelie Maria Bark och 2: 1887 med Selma Maria Traneus. Way, Johan, glas- och miniatyrmålare. Född i Rute socken på Gottland d. 18 juni 1792. Fadern var då konstruktionslöjtnant vid engelska, sedan vid svenska, amiralitetet. Åren 1802 och 1807 fick W. åtfölja sin fader till London och erhöll under den senare resan sin första undervisning i teckningskonsten. Vid tjuguett års ålder utnämndes han till