underlöjtnant vid Vendes artilleriregemente samt bevistade fälttågen i Tyskland och Norge, hvarefter han återkom med guldmedaljen »för tapperhet i fält». Ledd af sin fallenhet för målarkonsten, lämnade han kort därefter krigaryrket och anträdde en resa till Bruxelles, där han under en skicklig lärares handledning med framgång ägnade sig åt miniatyrmålning. Efter sin återkomst till Sverige utnämnd till k. hofmålare och professor 1820, kallades han året därefter till ledamot af Konstakademien och företog 1828 en resa till Frankrike och England, under hvilken han lärde sig konsten att inbränna färger i glas. 1831 utnämndes han till ritlärare vid universitetet i Uppsala och innehade denna befattning till dess han omkring 1850 afgick med pension. Död i Stockholm d. 10 april 1873. Hans miniatyrmålningar äro sirliga och glatta. Från konstnärssynpunkt har hans verksamhet varit af större betydelse därigenom, att han i Sverige åter infört glasmålningskonsten. W. utförde på 1830-talet fönstermålningarna i Gustavianska grafkoret i Uppsala domkyrka. Gift 1827 med Maria Teresia Hästesko. Vegesack, von. Denna ätt uppgifves ha öfver Bremen kommit till Reval, där den förste kände stamfadern, Tomas von Vegesack, vid 1500-talets midt lär varit borgmästare. Hans fyra söner adlades 1598 af konung Sigismund III af Polen. En af dem, Albrekt, var fader till Georg von Vegesack, som jämte sina fyra brorsöner adlades i Sverige 1651. Den yngste af de sistnämnda var farfars farfar till generallöjtnanten Eberhard Ernst Gotthard von Vegesack -- se V. 1 -- som blef friherre 1802. 1. Vegesack, Eberhard Ernst Gotthard von, krigare. Född i Bostock d. 29 mars 1763. Föräldrar: kaptenen i holländsk tjänst Fredrik von Vegesack och Sofia Magdalena von Blücher. Då föräldrarna 1777 inflyttade till Sverige, medföljde V. och blef två år senare page hos Gustaf III. 1784 utnämndes han till kornett vid lifregementet till häst. På denna grad utgick han 1788 i finska kriget, befordrades inom kort till kapten och skickades af konungen till Dalarna för att taga befäl öfver ett kompani af frikåren, som skulle agera mot Danmark. Då nämnda kår inom kort upplöstes, upprättade V. på Gustaf III:s befallning en jägarebataljon, med hvilken han öfvergick till Finland och deltog, djärf ända till öfverdåd, i de följande striderna. Vid krigets slut hade han fortgått till major i armén samt blef kort därefter, 1790, öfverstlöjtnant, flygeladjutant och major vid Dalregementet, från hvilken plats han tog afsked 1794. Vid Gustaf IV Adolfs tillträde af regeringen utnämndes V. till öfverste och generaladjutant af flygeln, blef 1800 chef för Savolaksska brigaden och året därefter generaladjutant för den armékår, som då samlades i Göteborg mot engelsmännen. 1802 befordrad till sekundchef för Göta garde och upphöjd till friherre, tjänstgjorde han under de närmast följande åren som generaladjutant för armén och var under konungens frånvaro ledamot af den tillförordnade regeringen, förflyttades 1804 från Göta garde som öfverste och chef till Västerbottens regemente, hvilket han 1806 utbytte mot Älfsborgs. Vid tyska krigets utbrott utnämndes han till befälhafvare öfver fjärde brigaden och ådagalade under fälttågets fortgång utmärkta prof af tapperhet och skicklighet, såsom vid utfallet från Stralsund, rekognosceringen af Frankenfront, eröfringen af Lüderhagen samt i reträtten från Ferdinandshof, vid hvilket senare tillfälle han blef illa sårad. För sina bedrifter hugnades han med generalmajors rang. 1808 förordnades han till befälhafvare öfver västra arméns vänstra flygel och ryckte med denna in i Norge men fick omedelbart därefter befallning att som befälhafvare för den s. k. svenska fördelningen öfvergå till Finland, där han deltog i flera bataljer, bland annat i den blodiga slaktningen vid Oravais. Belöningen för hans uppoffringar och mod blef den gången, att han hastigt kallades till Stockholm och ställdes inför krigsrätt för det han landstigit vid Kristinestad i stället för vid Björneborg, såsom orderna lydde. Som V. redan uppgifvit orsakerna, hvartill han icke bar skuld, till den förändrade debarkeringen och fått dessa godkända, frikändes han af krigshofrätten, hvaremot Gustaf Adolf personligen dömde honom till lifstids fästning, hvilken dom utan tvifvel gått i verkställighet, om ej revolutionen mellankommit. Befordrad till generallöjtnant 1811, kommenderade han under 1813--14 års krig en särskild kår af den förenade norra tyska armén och besegrade därunder bland annat vid Retschow franska generalen Loison, kommenderade jämväl vid inbrottet i Norge sistnämnda år en egen arméafdelning, hvarmed han först inneslöt Fredrikshald och sedan upprepade gånger slog norska armén vid Rackestad, Askim m. fl. ställen. Vid svenska arméns omorganisation förordnades han till generalinspektör samt afled i Stockholm d. 30 okt. 1818. »Svenska krigsmän» reste 1883 en minnesvård på hans graf på Klara kyrkogård i Stockholm. Gift 1791 med Anna Beata Hammarfelt. 2. Vegesack, Johan Fredrik Ernst von, militär. Född d. 18 dec. 1792, den föregåendes son. Anställd, sedan han slutat sina studier, vid faderns armékår, bevistade V. 1806--07 års krig i svenska Pommern och deltog därefter i en del af fälttåget 1813--14 såsom ryttmästare vid Lüneburgska husarregementet. 1815 befordrades han till ryttmästare vid Jämtlands hästjägareskvadron, erhöll 1817 majors namn, heder och värdighet samt tog afsked ur krigstjänsten 1829. Ett bref, som V. den 3 juli 1832 skref från Berlin till vännen Düben i Wien, innehöll följande: »Dagen före innan jag reste voro vi några hufvudmän af oppositionen tillsammans och kommo öfverens, att ingen annan hjälp finnes för Sverige än att få prinsen på thronen, men du bör säga honom, att sådant omöjligit kan gå utan uppoffrande af penningar.» Med prinsen menades prinsen af