bekräftat W:s undersökningsresultat. Härigenom har vår kunskap om kvicksilfrets absorption och elimination ur människokroppen och om dess biverkningar på njurar och andra organ blifvit väsentligen fullständigad, och denna kunskap är nu af elementärt grundläggande natur i specialistens åskådningssätt. Dessa undersökningar gåfvo äfven rent praktiska resultat i afseende på behandlingstekniken, i det att de föranledde såväl i Sverige som utomlands en del bekväma modifikationer af den utvärtes kvicksilfverbehandlingen, hvilka i lämpliga fall vunnit användning och erkännande. På sjukhuset S:t Göran utbildade han sin s. k. »värmemetod», hvilken har befunnits särdeles användbar på sjukhus och sparar mycken tid. Mycken uppmärksamhet har W. ägnat prostitutionsfrågan och de åtgärder, som kunna och böra vidtagas för att freda samhället från de veneriska sjukdomarnas ohejdade spridning. I en massa uppsatser och föredrag i Svenska läkaresällskapet har W. gentemot den s. k. »federationen» häfdat samhällets rätt och plikt att ingripa och genom ett kontrollerande öfvervakande efter förmåga begränsa vådorna af den yrkesmässiga prostitutionen. Under denna kamp mot federationen leddes W. in på ett rent medicinskt-historiskt författareskap och sålunda tillkommo hans Blad ur prostitutionens historia i Sverige och Bidrag till de veneriska sjukdomarnas historia i Sverige 1898 -- den förra en stridsskrift sammanfattande hans polemik mot federationen, den senare ett klassiskt historiskt verk af bestående värde. W:s författarskap sträcker sig för öfrigt öfver de flesta områden af hans fack, äfven in på hudsjukdomarnas. Sedan många år är han en af de flitigaste medarbetarna i »Archiw für Dermatologie und Syphilis», som utges i Prag och är den förnämsta facktidskriften i Europa. I de internationella kongresser, som under årens lopp hållits för att utreda prostitutionsfrågan, har W. alltid varit en verksam deltagare och af den kommitté, som för närvarande arbetar för att i vårt fädernesland ordna prostitutionens reglementering på ett såväl ur humanitär som hygienisk synpunkt mera tillfredsställande sätt, är han en framstående ledamot. Att W:s stora rykte som vetenskapsman i förening med hans människovänliga väsen skulle förskaffa honom en stor privatpraxis vid sidan af hans verksamhet som akademisk lärare och sjukhusläkare, är naturligt. I sin praktiska läkareverksamhet liksom i sitt författarskap har han uppställt som sitt mål icke allenast att hjälpa, utan framför allt att förekomma. Det hem för hereditärsyfilitiska barn, som han åstadkommit i Stockholm, var alltid en af hans favoritidéer. Dessa barn äro nämligen icke allenast själfva beklagansvärda, utan äfven en stor social fara, då de utan ett sådant hem i trångbodda bostäder med s. k. »inneboende» etc. eljest med nödvändighet skulle sprida smitta. Tack vare W. har nu detta hem redan många år utöfvat en välsignelsebringande verksamhet. Gift 1878 med Salla Lindahl. Wellander, Johan, ämbetsman, vitterhetsidkare. Född d. 31 okt. 1735 i Linköping, där fadern Bengt Wellander var slottsvaktmästare och gift med Katarina Cederberg. Utan understöd från hemmet förtjänade W. som lärare i främmande hus så mycket, att han kunde genomgå skola och gymnasium och blifva student i Uppsala 1755. Här valde han efter något betänkande den juridiska banan och ingick efter slutade universitetsstadier i Svea hofrätt 1760. Antagen till amanuens vid Stockholms stads justitiekollegii kuratorskontor 1763, erhöll han 1766 förordnande som vice curator ad litem, blef ordin. 1771 och förste curator ad litem 1775. Året därefter valdes han af Stockholms borgerskap till rådman af litterata klassen och tillika till ordförande i stadens kämnersrätt. Död i Stockholm d. 10 mars 1783. På grund af sina vittra anlag kallades W. tidigt till medlem af Utile dulci, hvars handlingar förvara åtskilliga bidrag af hans penna. Särskildt stadfästes hans anseende som skald, sedan han skrifvit Ord till musiken vid Kungliga begrafningen 1771 och Sångstycken vid Kröningen i kyrkan och på rikssalen 1772, hvilka verser af hans samtid ansågos för synnerligen lyckade. Jämväl prisades han mycket för en Elegie (Vitterhetsnöjen, 2:dra delen) men framför allt för den efter plan af Gustaf III utarbetade texten till den första svenska operan Thetis och Pelée, med hvilken kungl. operan invigdes d. 18 jan. 1773. Han har dessutom skrifvit en mängd smärre stycken dels särskildt utgifna, dels införda i Samlaren, Stockholms-Posten m. fl. tidskrifter. Hela samlingen af hans efterlämnade handskrifter förvaras på k. biblioteket. W:s Samlade dikter utgåfvos 1852 i Hansellis upplaga. Professor O. Levertin har i Sv. litteratursällskapets skrifter XV 1896 skrifvit en studie om W. Gift 1777 med Sara Margareta Wennberg. Vellingk. Ätten uppgifves härstamma från Westfalen, hvarifrån den i härmästarnas tid skall ha inflyttat till Livland och därifrån till Sverige, där den vann friherrlig värdighet 1676. 1. Vellingk, Otto, krigare. Född 1649. Föräldrar: öfversten för adelns rusttjänst Otto Wellingk och Kristina Mannersköld. Vid femton års ålder blef V. löjtnant vid ett i Bremen förlagdt svenskt regemente, gick 1666 i fransk tjänst och blef 1670 öfverste. Under Sveriges krig mot Danmark bevistade V. som frivillig slaget vid Halmstad, där han anförde en skvadron af lifregementet och utnämndes tre dagar därefter till öfverste. Sedan han genom sin tapperhet väsentligt bidragit till den lyckliga utgången af slaget vid Lund, upphöjdes han 1676 i friherrligt stånd, blef 1678 öfverste för Tavastehus läns regemente, 1683 generalmajor af kavalleriet samt 1687 landshöfding öfver Gästrikland, Helsingland, Medelpad, Ångermanland, Jämtland, Härjedalen och Lappland, befordrades 1693 till generallöjtnant och generalguvernör i Skåne, utnämndes af Carl XII 1698 till general af kavalleriet samt till guvernör öfver Ingermanland och Keksholms län, hvarefter han 1700 förordnades