till general-en-chef öfver alla svenska trupper i Ingermanland och Livland. I denna egenskap anförde han högra flygeln i slaget vid Narva och kommenderade kavalleriet vid öfvergången af Düna, deltog ärorikt i slaget vid Klissow med flere af Carl XII:s fältslag och upphöjdes 1705 till k. råd, då han tillika förordnades till president i Åbo hofrätt. Slutligen undfick han 1706 grefvebrefvet, men, innan han hunnit för denna värdighet taga inträde på riddarhuset, afled han i Stockholm den 19 maj 1708. Efter hvad hans lefnadsöden vittna, var V. en käck och skicklig krigare, men egennyttig och opålitlig, hvarför han aldrig var väl anskrifven hos Carl XII. Några månader före sin död uppvisade han inför regeringen i Stockholm en hos konungen utverkad anvisning på 100,000 d:r s:mt, som han skulle hafva att fordra. Men innan utbetalningen skedde, granskades räkningen af grefve Fab. Wrede, med den påföljd, att fordringarna försvunne, och V. af grämelse träffades af ett sjukdomsfall, som lade honom i grafven. Gift med friherrinnan Johanna Margareta von Tiesenhausen. 2. Vellingk, Mauritz, krigare, politiker. Född i Jama i Ingermanland d. 31 okt. 1651; den föreg. bror. Vid början af Carl XI:s danska krig var V. kapten vid drottning Hedvig Eleonoras lifregemente, som sändes till norska gränsen. Han begaf sig emellertid som frivillig till svenska armén i Skåne, där han som kapten i broderns värfvade regemente lindrigt sårades i slaget vid Lund, hvarjämte han 1676 upphöjdes i friherrligt stånd på samma gång som den äldre brodern. 1678 utnämndes V. till öfverste vid Karelska regementet, var 1680--82 svenskt sändebud i Köpenhamn, hvilken post till följd af danska nationens ovilja mot svenskarna var mycket obehaglig, och förflyttades 1683 som envoyé till Lüneburgska hofven. 1687 utnämndes han till öfverste vid ett tyskt värfvadt regemente i Stade och öfverkommendant därstädes. Han var nu i flera år upptagen af biläggandet af tvisterna mellan Danmark och Holstein-Gottorp. Efter Carl XI:s död befordrades han 1697 till generalmajor och året därefter till generallöjtnant men bortskickades s. å. som sändebud till konung August i Polen. Själf tillskref V. sina motgångar Wrede och Carl Piper, och intet tvifvel finnes om, att ej åtminstone den sistnämnda gjorde allt för att hålla honom utesluten från affärerna i hemlandet. V. fördes emellertid fullständigt bakom ljuset af August, tills dennes försök att öfverrumpla Riga lade i dagen sakernas rätta sammanhang. V. återkallades 1700 och blef åter öfverkommendant i Stade, där han tillbringade tio år. Men sedan Piper blifvit fången vid Pultava, vände sig bladet, och med den nya nåden följde täta befordringar. Under loppet af år 1710 utnämndes han först till general samt guvernör öfver Wismar och strax därefter till k. råd, generalguvernör öfver Bremen med Verden och kommenderande general öfver svenska armén i Tyskland. 1711 upphöjdes han i grefligt stånd, med fullmakt att sköta nästan alla Sveriges viktigare angelägenheter i Tyskland. Men efter ett par år befann han sig åter i onåd och sökte än genom den ena, än genom den andra, som ägde konungens förtroende, återvinna dennes gunst. Under den nya dynastien lyckades han göra sig till en mycket viktig person för hofvets planer och bistod Fredrik I i att till konungamaktens utvidgning i Preussen upptaga ett hemligt lån, för hvilket preussiska regeringen skulle erhålla som säkerhet antingen tullen i Wolgast eller några amter i Hessen. Då V., som ifrade för den holsteinska tronföljden, motsatte sig den af konungen och Arvid Horn önskade hannoverska accessionen, öfverlämnade Fredrik vid 1726 års riksdag V:s bref rörande den preussiska lånenegociationen till sekreta utskottet, hvilket hade till följd att han blef häktad och af en nedsatt kommission dömdes från lif, ära och gods. Efter hvarjehanda prutande, böner och hotelser slutade saken så, att V:s adliga sköld skulle borttagas från riddarhuset, han själf afsättas från sin riksrådsbefattning, och för sin återstående lefnad hållas i fängsligt förvar på Linköpings slott. Under resan dit sjuknade han och afled på Mjölby gästgifvaregård i Östergötland d. 10 juli 1727. Af nästan alla samtida beskrifves han såsom i hög grad orolig, maktlysten och egennyttig, fel, hvilka hämnade sig i hans lefnadsöden och kostade honom lifvet. Han var eljest en man med rika gåfvor, slug, fyndig och beräknande, bildad och kunskapsrik samt lika skicklig att vältaligt framställa en sak, vare sig med det muntliga ordet eller pennan. Gift 1: 1685 med friherrinnan Ebba Margareta Banér och 2: med Johanna Elisabet Rothlieb.