manliga, kraftiga vältalighet lyckades det honom ock ätt i mindre vanlig grad vinna representationens öra för sina framställningar. I elementarläroverkens lif ingrep W. ganska betydligt genom 1873 års förordning, hvarigenom latinets studium framflyttades från andra till fjärde klassen. På grund af hela sitt skaplynne kände han en naturlig sympati för sin mot landtmannapartiet ifrigt kämpande kollega Axel Bergström och utträdde d. 11 maj 1875 jämte denne samt två andra kamrater ur ministären (den s. k. »bergsprängningen»). Han var nu starkt påtänkt som biskop i Skara stift, trots sin egenskap af lekman, men nådde ej förslagsrum. I stället utnämndes han 1875 till landshöfding i Kronobergs län, hvars landsting s. å. invalde honom i Första kammaren, där han genom upprepade val hade sin plats till sin död å Leckö i Västergötland d. 24 aug. 1901. Han gjorde sig här till en början känd genom sin nitälskan för ett kraftigt försvar och mot de landtmannapartistiska härordnings-och grundskatteplanerna. I kyrkliga frågor representerade han en friare åskådning. Vid tullstridens utbrott sällade han sig så småningom till protektionisterna och uppträdde 1887 som en lidelsefull motståndare till den Themptanderska ministären. Med anledning häraf insattes W. af den protektionistiska majoriteten vid början af 1888 års riksdag som ordförande i konstitutionsutskottet, men redan i febr. s. å. kallades han åter att intaga ecklesiastikportföljen i konungens råd. Väl lyckades W. i allmänhet äfven nu efter önskan klara de löpande frågorna, men ett par befordringsfrågor framkallade vid 1891 års riksdag skarpa anmärkningar från Andra kammaren, och d. 6 nov. s. å. afgick W. från sin post, då han ej lyckats göra sin mening gällande i den Widmark-Nordensonska befordringsstriden ang. professuren i oftalmiatrik vid Karolinska institutet. Under sin återstående lifstid gjorde sig W. bemärkt som en år efter år allt bittrare och agressivare kämpe inom Första kammarens högra flygel, den där ej kunde finna ord nog skarpa för sitt klander mot den efter hans mening alltför opportunistiska Boströmska ministären. Om detta klander mera måste tydas som uttryck af »skaldepolitik» än af nyktert sinne för lifvets realiteter, senterades det dock af partikamraterna, som 1894--1901 insatte W. i talmanskonferensen. I kyrkomötet, af hvilket han upprepade gånger var ledamot, representerade han däremot den mera moderata riktningen och väckte särskildt uppmärksamhet genom sin sammanstötning 1898 med biskop Billing ang. Hernösands stifts delning. Under sin Uppsalatid kom W. i beröring med universitetsstadens mest berömda vittra personligheter. I hög grad musikaliskt begåfvad och i besittning af en klingande baryton, slöt han sig till den glada kretsen af vittra och musikaliska ynglingar, som samlades under namnet »Juvenalerna», och skref för dessa en mängd sånger i ord och toner. Sålunda uppkom 1846-47 en trioserie för tenor, baryton och bas, utgifven 1860 under titeln De tre, och som, sedan tenoren flyttat till Stockholm, följdes af Gluntarne, 30 duetter för baryton och bas. Dessa tillkommo från hösten 1847 till början af 1850, l det att de sista sju skrefvos i Skara. Först spridda i afskrifter, trycktes de i häften 1848--51. Namnet Gluntarne uppkom på det sätt, att en af Juvenalerna, Otto Beronius, excellerade i att föredraga uppländska bondvisor och i en af dessa förekom ordet glunt -- d. v. s. pojken -- hvarför B. själf af kamraterna kallades Glimten. De nya duetterna voro skrifna för honom och »Magistern» (Wennerberg). I Gluntarne skildras på ett oöfverträffligt humoristiskt sätt studentlifvet i Uppsala, med sorglöshetens romantik som grundton. Den dramatiska kraften och det naturliga talet äro lika utmärkta. W. hade redan före Gluntarne utgifvit en samling körer, »frihetssånger». 1850 led. af Musikaliska akad., belönades han med Carl Johanspriset af Svenska akad., där han sedermera invaldes 1866. Han har vidare komponerat Ur Davids psalmer, solo- och körsånger med piano, 1861--69, ny serie börjad 1884, oratoriet Jesu födelse, 1862, körverket Stabat Mater, 1893, fosterländska manskvartetter, bland hvilka i synnerhet Stå stark, Hör oss, Svea, och O Gud, som styrer folkets öden blifvit älsklingsnummer landet rundt. Han har äfven komponerat många häften solosånger, Sånger, buffatrion, Serenader, episoden Auerbachs Keller ur Faust, o. s. v. W:s Samlade skrifter utgåfvos 1881--85, innehållande flera för allmänheten dittills obekanta saker, bl. a. »Romerska minnen» på vers. 1894--97 var han ordf. i kommittén för utarbetande af svenska mässan. Hedersled, af Vet.- o. vitt.-samhället i Göteborg m. fl. sällskap. Gift 1852 med grefvinnan Hedvig Sofia Cronstedt. W:s son Gunnar Gunnarsson W., blomster- och porträttmålare, keramiker, f. i Skara d. 17 dec. 1863, student i Uppsala 1883, studerade några år i Paris, där han på världsutställningen 1889 erhöll mention honorable för blomstermålningar. Tillsammans med P. Ekström hade W. 1891 en separatutställning i Stockholm, bestående af blomstermålningar i olja och pastell samt porträtt i pastell. W. är anställd som artistiskt biträde vid Gustafsbergs porslinsfabrik och Kosta glasbruk och har komponerat talrika porslinspjäser med stiliserade eller naturalistiskt återgifna växtmotiv i dämpade färger samt konstglas med växtdekorering och lätt färgning i fransmannen Gallés stil. Sedan 1902 är han öfverlärare i målning vid Tekniska skolan i Stockholm. Wensjoe, Ture, präst, teolog, författare. Född i Thorslanda pastorat af Göteborgs stift d. 1 april 1801. Föräldrar: kofferdistyrmannen Johan Gabriel Wensjoe af schweizisk härkomst, och Ingrid Torstensdotter. Som barn flyttade W. med föräldrarna till Göteborg, intogs i därvarande trivialskola 1809 och blef student i Uppsala 1822. Största delen af den tid, som ligger mellan dessa båda år, hade han fått uppoffra åt andras undervisning. Bland annat var han några år lärare vid Saltkällan i Bohuslän, hos en grosshandlare