räntmästaresysslan, som han jämte sina öfriga befattningar oafbrutet förvaltat, samt utnämndes det sistnämnda året till akademiebibliotekarie med bibehållande af professorssysslan. Död i Uppsala d. 3 jan. 1682. V. var en af sin samtids utmärktaste lärde, men häftig, stridslysten och ofördragsam. Allmänt bekant är hans vetenskapliga tvist med den lärde professor Schefferus om Uppsala gamla afgudatempels läge, hvilken pennstrid varade i sju år, utan att någon af kämparna gaf vika. Striden medförde det goda, att härigenom uppstod första början till en verklig metod i den inhemska historieforskningen. Såsom historiker tillhörde han den gamla skola, som mindre sökte sanningen än fäderneslandets inbillade heder. Det må dock till hans förtjänst sägas, att han ej på långt när lämnade sin fantasi så lösa tyglar som hans lärjunge Rudbeck och andra, hvilka vid denna tid begynte studera Islands språk såsom götiska och Islands sagohäfder som nordisk historia. Särskildt har han gagnat svenska språket och litteraturen genom sina med svensk öfversättning försedda editioner af isländska sagor, Götreks och Rolf Götrekssons saga 1664, Herrauds och Bosa saga 1666 och Hervarar saga 1672. Han utarbetade äfven ett isländskt lexikon, utgifvet af O. Rudbeck 1691, skref latinska verk, i hvilket språk han på sin tid var den förnämste i Sverige, o. s. v. Gift 1658 med Anna Isthmenia. Werlin, Olof, jurist, politiker. Född i Malmö d. 15 nov. 1764. Föräldrar: tullnären Anders Werlin och Magdalena Holst. Student i Lund 1781, aflade W. därstädes juridisk ämbetsexamen 1785, blef 1789 notarie vid hallrätten i Malmö och utnämndes 1793 till borgmästare i Växiö, som han representerade i borgarståndet vid 1800 års riksdag. Han författade härvid ståndets enskilda besvär och vann både dess och konungens förtroende. Ett uttryck af det senare var hans förordnande att förestå Tiohärads lagsaga, medan dess innehafvare tjänstgjorde vid Högsta domstolen. 1805 utnämndes han till häradshöfding i Lane m. fl. häraders domsaga i Bohuslän och erhöll 1809 lagmans titel. Vid 1815 års riksdag kallades han till sekreterare i bondeståndet, på grund af sin förmodade skicklighet att styra detsamma. Enligt hans egna anteckningar lyckades detta ock så väl, att »endast en lymmel från Alfvestad i Kronobergs län var ostyrig», men W. »lät honom gå sin egen gata, sedan han genom talmannen duktigt skrapat honom, på sätt ståndets protokoll utvisar». Vederbörande visade sin belåtenhet genom att erbjuda honom en landshöfdingstol, hvilket dock af W. afvisades, och åtnöjde han sig med att 1816 erhålla kansliråds namn heder och värdighet. Vid 1817--18 års riksdag uppbådades W. ånyo till sin post i bondeståndet, men trots användandet af mindre lojala medel, till och med erbjudande af kontant valuta åt mera motspänstiga, gick han nu vida mindre i land med sin uppgift och drog sig efter riksdagens slut missmodig tillbaka till sin tjänst, afböjande erbjudet adelsskap. W., som 1816 blef led. af Göteborgs Vitterh.-samhälle, afled barnlös på Åtorp i Bohuslän d. 27 aug. 1826. Gift 1793 med Brita Judith Möller. Werner, Karl Fredrik, litteraturkännare, samlare, biograf. Född i Norrköping d. 15 aug. 1830. Föräldrar: snickaren Carl Magnus Werner och Beata Gustafva Holm. I besittning af god skolbildning, måste dock W. afbryta studierna och taga plats hos en landtdomare som skrifbiträde. I medio af 1850-talet kom han till Stockholm som prokurist i en handelsfirma, hos hvilken han tjänstgjorde till 1860, då han blef kamrerare vid Stockholms stads vattenledningsverk, på hvilken post han verkade till 1895, då han erhöll afsked med pension. Redan tidigt började W. den samlareverksamhet af böcker, sällsyntare tidningar och porträtt, hvars rika frukt, värderad till 70 à 80,000 kr., han 1900 donerade till Stockholms stad, om hvars historia samlingarna erhålla en mängd synnerligen värdefulla bidrag. Hans ovanliga beläsenhet och ifriga arkivforskningar framträdde i många artiklar af litteraturhistoriskt och biografiskt innehåll i Nordisk familjebok, Finsk tidskrift, Samlaren, Hist. tidskrift, Sv. autografsällskapets tidskrift, o. s. v. och särskildt i den utförliga biografien öfver Gustaf Abraham Silfverstolpe, i den af C. Silfverstolpe 1884 utgifna: »Några anteckningar om ätten Silfverstolpe». Han ombesörjde äfven den nya reviderade upplagan af Svenskt biogr. lexikon, band 1--8, 1874--76, bidrog till samma lexikons »Ny följd» band 8, 1890, samt författade största delen af dess 10:de bands 2:dra häfte 1892. Död ogift i Stockholm d. 8 juni 1905. Werner, Gotthard Adolf, historiemålare. Född d. 9 dec. 1837 i Linköping. Föräldrar: regementsläkaren Henrik Wilhelm Ludvig Werner och Ida Elisabet Gradman. W. var elev vid konstakad. 1857--61 och vistades sedermera hufvudsakligen utomlands, i Frankrike, Tyskland, Italien och Spanien samt Egypten. 1868 blef han agré af Konstakad. Han vardt i Holland katolik och påstods under någon tid ha tillhört en munkorden i Spanien. I Italien rönte han stark påverkan af förrenässansens konstverk. »Det dekorativt monumentala måleriet har varit det område, på hvars mark han uteslutande känt sig hemmastadd, men det är endast föga, han fått tillfälle att odla denna konstart, där lika litet som inom någon annan gren af konsten färdighet vinnes utan öfning. -- Den bland hans äldre målningar, som kanske på det klaraste sätt visar hans originalitet, är Vikingar, som gå till dopet 1870, -- de arbeten som skarpast framhålla hans sökande efter stil, äro de fyra evangelisterna i Haga kyrka i Göteborg det, där han på det mest karaktärsfulla sätt visar sin begåfning för fantastisk dekorativ konst, är frisen Järnets strid med guldet i Stockholm. Historiemålningen Biskop Brask tager afsked af Linköpings domkyrka, 1880, å k. slottet, gör helt och hållet