hans hågkomst.» -- Denna dotter var presidenten P. Westerstrands fru. Gift 1782 med Sara Kristina Een. Wikner, Carl Pontus, filosof, skriftställare. Född i Ryrs socken på Dal d. 19 maj 1837. Föräldrar: bruksinspektören Peter Wikner och Sara Larsson. I Uppsala, där W. blef student 1856, ägnade han sig med ifver åt klassiska och filosofiska studier och tillhörde några år det vittra studentsamfundet N. S. (Namnlösa sällskapet). 1862 aflade W. fil. kand. examen och erhöll vid promotionen 1863 lagerkransen. Förordnad s. å. till docent i teoretisk filosofi, utnämndes han 1873 till lektor i teologi och hebreiska vid Uppsala högre elementarläroverk och företog s. å. en studieresa till Tyskland och Schweiz. W. bestred vid universitetet professuren i teoretisk filosofi 1869 och förestod vid elementarläroverket någon tid teoretiska profårskursen. För att bereda W. en personlig professur vid Uppsala universitet företogs en insamling, men under tiden kallades han 1884 till professor i filosofi och estetik vid Kristiania universitet och tillträdde befattningen 1885. Då professorn i teoretisk filosofi i Uppsala, Ribbing, 1885 tog afsked, sökte W. hans plats på uppmaning i en adress, undertecknad af Uppsala studentkårs flertal, samt uppfördes af humanistiska sektionen och akademiska konsistoriet i första förslagsrummet. W. afled emellertid i Kristiania, före utnämningen, d. 15 mars 1888. Hans utgifna skrifter äro: Undersökningar om enhet och mångfald, grad.-afh., Kan filosofien bringa någon välsignelse åt mänskligheten? 1864, Hvad vi behöfva 1865, Kunna vi veta något om Gud? 1865, Naturens förbannelse 1866, Schema till anthropologien 1867, Kultur och filosofi i deras förhållande till hvarandra 1869, Lärobok i Anthropologien 1870, Undersökningar angående den materialistiska världsåskådningen, 1870, Uppsatser i religiösa ämnen 1871, Om auktoritet oeh själfständighet, 1872, Tankar och frågor inför människones son 1872, Tal vid aftäckningen af Ernsts Björcks minnesvård 1873, De imagine Dei, dissert. theologica 1863, Religiösa meditationer och föredrag I--III 1873--75, skizzen Mantegnas engel i »Litterärt album» 1877, Några drag af kulturens offerväsen 1880, Om egenskaper och närgränsande tankeföremål 1888. Efter W:s död utgåfvos Tidsexistensens apologi 1888, P. Wikners vittra skrifter, i urval, utg. af K. Warburg 1888, I mänsklighetens lifsfrågor. Populärfilosofiska och religionsfilosofiska föredrag, uppsatser och bref 2 dlr 1889, och Samlade predikningar, utg. af O. Quensel, 1889. Flera af dessa skrifter hafva utgått i nya upplagor och åtskilliga af dem blifvit öfversatta på tyska. Af Sv. akad. belönades W. med Carl Johanspriset. »W. uppträdde gång efter gång, så väl i tal som skrift, offentligen med läror, som i väsentliga punkter afveko från vår kyrkas ortodoxa dogmer; och dock var han i teologiska kretsar i vårt land populär som ingen annan samtida religiös författare, ja erhöll af Uppsala teologiska fakultet offentlig belöning för apologetiskt författarskap. Å andra sidan var han till hela sin personlighet djupt kristligt religiös och hänvisade ständigt till 'människones son' såsom den enda vägen, sanningen och lifvet; och dock sattes han af fritänkarne måhända än högre än af de ortodoxe. Han är kanske den djupsinnigaste författare, som under senare årtionden framträdt i vårt land, och dock lästes hans skrifter långt utom de lärdas krets, ja, hade kanske sina varmaste vänner bland den kvinnliga publiken. Han bröt med alla föregående filosofiska skolor och erkändes dock af fackmännen som en eminent filosofisk talang. Han höll ständigt inför ungdomen fram idealets allvarsfordringar utan ringaste eftergift åt lättsinnet eller det ungdomliga öfvermodet, och dock beundrades och älskades han af den nordsvenska universitetsungdomen såsom få. Han hade en personlig benägenhet att isolera sig och var nästan blyg för offentligt uppträdande, och dock var han, hvart han kom, en bland dem, kring hvilka skaror samlades. -- Hvari låg hemligheten af denna nästan underbara popularitet? -- Svaret kan ej gifvas med något som helst slagord. Ty det var ej genom någon enskild sin handling, som han vunnit sin samtids hjärtan; det var icke genom någon särskild åsikt, som han tilltvungit sig deras öfvertygelse. Utan hemligheten låg i hela hans personlighet. W:s såväl religiösa som filosofiska åsikter skiftade i så många olika facer, genomlöpte så många och inbördes så skilda utvecklingsskeden, att det är svårt att i dem alla upptäcka och fasthålla den gemensamma grundtanke eller det grundintresse, som väl dock innerst uppbar det hela samt gaf det lif och utvecklingskraft. Men denna svårighet försvann för dem, som lärde känna hans personlighet. För W. om för någon, voro lif och lära innerligt förenade. Den djupa, varma religiositeten var i hela hans varelse det utmärkande grunddraget. Det var denna religiositet, denna evighetslängtan och sedliga renhet, som liksom gåfvo en gloria kring hans hufvud, en fläkt af något heligt, hvarhelst han så uppträdde, på predikstolen eller i de unges muntra lag.» Gift 1871 med Ida Albertina Weinberg. Wikström, Johan Emanuel, naturforskare. Född i Vänersborg d. 1 nov. 1789. Föräldrar: bruksägaren Johan Wikström och Carolina Charlotta Bahrman. Student i Uppsala 1806, ägnade sig W. enligt faderns önskan åt juridiken, aflade hofrättsexamen och inhämtade den praktiska lagfarenheten under någon tids tjänstgöring som tingsbiträde i hemorten. Som denna bana alls icke öfverensstämde med hans lynne, återvände han till universitetet, inskrefs i medicinska fakulteten och bedref sina nya studier med den ihärdighet, att han blef med. kand. 1815, med. lic. 1817 och s. å. promoverades till med. doktor. Under sina medicinska studier ägnade han tillika en outtröttlig flit åt naturvetenskaperna, särskildt