botaniken, härtill uppmuntrad af Sveriges då mest ansedde växtkännare Thunberg och O. Swartz. Vid den senares frånfälle 1818 blef W. hans efterträdare som botanisk intendent vid Vetenskapsakademien och lärare vid Bergianska trädgårdsskolan samt bibehöll dessa befattningar till sin död i Stockholm d. 4 maj 1856. Som intendent vid det då ännu mycket ofullkomliga museet inlade han stora förtjänster och kan anses som den egentliga skaparen af det rika herbarium, som nu bildar museets botaniska afdelning. Äfven som författare arbetade han med oförtruten flit. Det verk, åt hvilken han ägnade mesta tiden, var Vetenskapsakademiens af honom årligen utgifna Öfversigt af botaniska arbeten och upptäckter eller, som den fr. o. m. 1826 hette, Årsberättelse om framstegen i botanik, hvari han redogjort för arbeten och upptäckter inom vetenskapen under trettioett år 1821--1852. För Vetenskapsakademiens handlingar författade han flere uppsatser af värde, utgaf öfver den inhemska botaniska litteraturen ett verk Conspectus litteraturæ botanicæ in Suecia ab antiquissimis temporibus usque ad finem anni 1831 1832, etc. författade Stockholms Flora, eller korrt beskrifning af de vid Stockholm i vildt tillstånd förekommande växter med inledning etc., ett vidlyftigt arbete af hvilket endast första delen utkom 1840 m. m. I Sverige var W. ledam. af Vet.-akad. och Landtbr.-akad. och var jämväl led. af en mängd utländska lärda sällskap. Ett artrikt växtsläkte af thymelæacé-släktet bär efter honom namnet Wikstræmia. Ogift. Wilcke, Johan Carl, fysiker, Född i Wismar d. 6 sept. 1732. Föräldrar: diakonus Samuel Wilcke och Anna Scheele. När fadern 1739 tillträdde sin befattning som andre pastor vid tyska församlingen i Stockholm, åtföljde W. sina föräldrar till Sverige, insattes i tyska skolan och blef student i Uppsala 1749. Två år senare anträdde han en längre utrikes resa, under hvilken han vann den filosofiska graden i Rostock 1757, efter att ha utgifvit af handlingen De electricitatibus contrariis, som väckte stor uppmärksamhet. Återkommen till Sverige, utnämndes han, sedan han till Vet.-akad. inlämnat afhandlingen Rön om elektriska laddningens åstadkommande med flera kroppar än glas och porcellän 1758, och Historia af de naturkunnigas mening om orsakerna till åskedundret, 1759 till Thamisk lektor i Stockholm, med åliggande att hålla fria föreläsningar i experimentalfysik, erhöll 1770 professors namn, heder och värdighet samt förordnades 1784 till Vetenskapsakademiens ständige sekreterare. Ledamot af Vet.-akademien m. fl. lärda samfund. Död i Stockholm d. 18 april 1796. Inom fysikens område var W. en icke blott flitig arbetare utan en af de utmärktaste banbrytande lärde, Sverige ägt. Genom sina skarpsinniga forskningar spridde han ett oväntadt ljus öfver flera delar af fysiken och bidrog väsentligt till denna vetenskaps framgångar. W. uppställde en tillfredsställande teori till förklaring af alla fenomen vid Voltas elektrofor, innan själfva instrumentet var uppfunnet, studerade magnetnålens dagliga och årliga förändringar, förklarade norrskenets inverkan på densamma, var den förste, som uppdrog isogoner och isokliner, o. s. v. Resultatet af sina undersökningar nedlade han mest i Vetenskapsakademiens handlingar, hvilka innehålla nära femtio uppsatser af hans hand. Gift 1777 med Maria Kristina Zetterberg. Wilde, Jakob, historiker. Född i nov. 1679 i den lilla staden Bauske i Kurland, där fadern var handlande. Sedan W. från 1695 studerat vid universitetet i Königsberg och 1701 blifvit magister i Greifswald, kallades han det sistnämnda året till konrektor vid katedralkyrkan i Riga och blef 1702 lärare i statsvetenskap, historia och vältalighet vid gymnasiet i samma stad. 1704 befordrades han till eloqu. et poës. professor vid universitetet i Pernau, hvarifrån han vid ryssarnas infall i Livland 1710 begaf sig till Stockholm, och utnämndes 1713 till professor i Greifswald. Som Pommern vid denna tid hotades med en öfversvämning af fiender, gjorde han, i stället for att tillträda sin lärostol, ett par utrikes resor och förordnades efter sin hemkomst från den sista af drottning Ulrika Eleonora 1719 till rikshistoriegraf. Han erhöll sedan anbud på andra förmånligare sysslor men föredrog att kvarstanna på sin plats i Stockholm och afled, såsom »historiegraphus regius», d. 21 april 1755. W. är en af Sveriges utmärktare historici och den förste, som underkastat vår äldre historia en oväldig kritisk behandling. Af hans talrika arbeten torde följande företrädesvis böra nämnas: Sueciæ historia pragmatica etc. 1731, Sweriges beskrifna lagars grund, art och uprinnelse etc. 1736, Fordom Sweriges Historiographi Friherrens Samuelis von Puffendorf »Inledning till Svenska statens Historie» etc. 2 del 1738--43, Præparatio hodegetica ad introductionem Puffendorfi in suethici status historiam etc. 1741, som utgör den af W. verkställda latinska öfversättningen af första delen af ofvan nämnda verk, Svenska statsförfattningars eller allmänneliga Rätts Historia 1749, utgörande en omarbetad och till svenska af W. öfversatt del af hans »Historia pragmatica», hvaraf flere stycken utgåfvos särskildt på liknande sätt. W. var isynnerhet framstående på den svenska statsförfattningens och rättens område. Wilhelmson, Carl Wilhelm, målare. Född i Skaftö, Göteborgs och Bohus län, d. 12 nov. 1866. Föräldrar: sjömannen Anders Wilhelm Wilhelmson och Mathilda Karlson. W. var elev vid Valands målarskola, studerade därpå i Paris 1889--96 och bosatte sig sedermera i Göteborg, där han från 1898 varit ledare af Göteborgs musei -- Valands -- rit- och målareskola. W. har utfört en mängd genremålningar, bl. a. Väntan, Vid fädernas grafvar 1898, Trött, Ett sjukt barn 1899, Damporträtt, De gamla