inträdt på det område, på hvilket han som konstnär sedan skördat sina lagrar, nämligen den nordiska sagan och myten, som han skildrat i kolossalformat. Ämnen ur samma källa, hvilka han sedan behandlat, äro: Tor bortröfvar från jättarna den stora mustsjudaren, Olof Tryggvesson och Sigrid Storråda i Konghäll 1868, Loke och Sigyn 1863, Hjalmar och Orvar Odd på Samsö 1866, Tors strid med jättarne 1872, (de tre sistnämnda i Nationalmuseum) m. fl. Ehuru således nordens stora minnen, eller rättare den nordiska fornvärldens myter öfverhufvud lämnat ämnen till W:s konstnärliga framställningar, har han med stor framgång odlat äfven ett annat fält: det religiöst-historiska. Således målade han från 1873 flera altartaflor för olika delar af landet, såsom Kristus i örtagården, Kristi uppståndelse, Kristus med brödet och vinet, Nedtagandet från korset (alla i Småland), Kristi uppståndelse (i Värmland), Kristi sista fridshälsning (i Haparanda), Uppståndelsen med sidobilderna Petrus och Johannes 1880, i Caroli kyrka i Malmö, Kristi förklaring med sidobilderna Johannes döparen och Paulus 1882, i Pauli kyrka i Malmö, o. s. v. 1874 målade W. De fyra årstiderna, takmålningar på Kulla Gunnarstorps slott. 1877 aflade W. ett kort besök i Italien. 1881 dekorerade han en del af 1:a våningen i Bolinderska huset i Stockholm. 1889 erhöll han 2:a pris för täflingsförslag till väggmålningar i Nationalmuseum, där han för öfrigt utfört åtta porträttmedaljonger under trapphusets tak. På de senare åren målade han ibland strandbilder med strömningar ellen svallvågor. W:s sista jättetafla Asarnas invandring i norden blef aldrig färdig. Död i Enköping d. 22 april 1896. »W. hör till de modigaste försökarne inom vår konst. Hans oförskräckthet har skärpt hans kraft, hans ungdomliga hänförelse fört honom fram. Han har uttalat ett kraftigt ord i frågan om den nordiska guda- och hjältesagans användande inom konsten. Och han är bland den götiska riktningens representanter den ende, som verkligen uppgått i sträfvandet att ställa den nordiska fornvärlden lefvande fram för samtiden. Fantasien har mer än en gång fört honom högre, än vingarna burit. Men den har varit stark och full af mod och hänförelse.» Gift 1867 med Hanna Mathilda Tengelin, född d. 4 dec. 1838, död i Enköping d. 9 nov. 1896, begåfvad genremålarinna. Fru W:s stora lifgärning är stiftandet af det numera så bekanta sällskapet »Handarbetets vänner», 1873. Wingqvist, Olof, historiker. Född d. 27 nov. 1800 i Västra Vingåkers församling af Södermanland; fadern då tjänstedräng, blef sedermera gårdsfogde i S:t Lars socken i Östergötland. W. blef student i Uppsala 1819, erhöll filosofie doktorsgraden vid promotionen 1827 och förordnades två år därefter till Lidénsk amanuens vid universitetsbiblioteket. Sedan han 1831 utgifvit och försvarat en akademisk afhandling De societatibus in Suecia mercatoriis, kallades han af Geijer 1834 till docent i fäderneslandets historia, befordrades till adjunkt i historia och statistik 1837 samt erhöll 1843 fullmakt såsom Skytteansk professor. 1846 förordnades han till ledamot i den af regeringen tillsatta representationskommittén, utarbetade 1849 på uppdrag af reformvännerna ett förslag till förändrad nationalrepresentation, hvilket i sina hufvuddrag lades till grund för det vid andra reformmötet i Örebro antagna förslag till regeringsform och ny vallag, samt deltog äfven verksamt i redaktionen af nyssnämnda mötes förhandlingar. Död i Uppsala d. 6 sept. 1861. Såsom författare har han lämnat flera berömda historiska afhandlingar i »Skandia», »Frey» och »Tidskrift för litteratur». Efter hans död publicerades hans i handskrift efterlämnade arbete Om svenska representationen i äldre tider till och med riksdagen år 1617, utgifvet 1863, hvilket arbete W. som ledamot af representationskommittén utarbetat och som skulle omfattat hela svenska riksdagens historia. Ogift. Wingård och af Wingård. Äldste kände stamfadern Anders Wingård, död 1645, var den fjärde lutherska kyrkoherden i Krokstads församling i Bohuslän. Hans sonsons sonsons -- se W. 1 -- barn erhöllo 1799 adlig värdighet på grund af faderns förtjänster. Denna adliga ätt utdog redan 1854 med W. 2 (se nedan). 1. Wingård, Johan, biskop. Född i Bräckegård i Qville socken i Bohuslän d. 19 april 1738. Föräldrar: rusthållaren Didrik Wingård och Inga Helena Qvildahl. Med utmärkta vitsord från Göteborgs läroverk anlände W. 1758 till Uppsala och blef magister därstädes 1764. Prästvigd på kallelse till huspredikant af presidenten friherre von Höpken, utnämndes han till e. o. hofpredikant 1767 och blef två år därefter ordinarie hofpredikant hos kronprinsen Gustaf. Sedan han vidare 1773 blifvit befordrad till biktfader och öfverhofpredikant hos änkedrottning Lovisa Ulrika samt skickligt medlat flere år i striderna mellan henne och Gustaf III, utnämndes han 1775 till kyrkoherde i Jakobs och Johannis församlingar i Stockholm, blef teologie doktor 1779 samt undfick efter nästan enhällig kallelse fullmakt som biskop öfver Göteborgs stift 1780. Genom Gustaf III:s särskilda bevågenhet erhöll han personellt för sin lifstid Fjärås och Förlanda pastorat i Halland som prebende, hvarjämte han för att erhålla större inkomster 1785 fick med biskopsämbetet förena domprostsysslan i Göteborg. Fastställelse å detta val af magistraten, som understöddes af konungen, skedde, innan församlingen hann klaga. Då Gustaf III vid Svenska akademiens instiftelse själf utsåg tretton ledamöter, var W. en af dessa på grund af, som det hette, »att han på ett sällsamt sätt med all vältalighetens behaglighet tolkat de himmelska sanningar, och tjänt språket och smaken, då han med ovanliga gåfvor uppfyllt sitt viktiga kall». Led. af prästeståndet vid riksdagarna 1778, 1786, 1789, 1792 och 1800 och