W. och så väl utfört dem alla. Endast 1809, då han var ledamot i rikets allmänna ärendens beredning, satt han som led. i kommittén för granskning af arméns provianteringsstater; i kommittén som hade att utarbeta förslag till en författning om indelta infanteriets beklädnadssätt; i kommittén för värfvade regementenas passevolansärendens reglering; i kommittén till utredning af krigsförvaltningsärendena. 1811--12 var han ombud i riksgäldskontoret, fullmäktig i tullarrendesocieteten, led. i kommittén för läkarevårdens ordnande, ordförande i magasinsdirektionen, led. i kommittén för koloniärendena o. s. v. Sålunda arbetsam ända till det otroliga, fordrade han mycket af sina underordnade. Men å andra sidan kunde dessa, då de genom flit, ordning och påpasslighet lyckats vinna hans förtroende, påräkna i honom en inflytelserik förespråkare och beskyddare. Inför dem, som ansågo sin börd betyda mer än ämbetsmannens mödor, bar han högt sitt hufvud. Denna sträfhet stötte många och klandrades af än flera men aflades alltid inför dem, som ej behöfde hållas på afstånd och för släktingar, som stannat långt nedom honom på ärans trappa. Då W. betraktades som konseljens egentliga själ, riktade 1827 års statsrevision hufvudsakligen mot honom de anmärkningar, hvartill den s. k. skeppshandelsfrågan gifvit anledning, och till hvilka regeringen ytterligare gifvit näring genom att försvåra revisionens verksamhet genom att undanhålla densamma diverse handlingar. Uppbragta häröfver, utkastade revisorerna en del för W:s rykte menliga insinuationer, som djupt kränkte honom och anses påskyndat hans död. Han var led. af Krigsvetenskapsakad. sedan 1808, af Landtbruks.-akad. sedan 1812, af Vetenskapsakad. sedan 1817 och af Svenska akad. från 1826. Hans brefväxling med Hans Järta 1814 utgafs 1897 af 0. Alin. Gift 1804 med sin broders svägerska Ulrika Vilhelmina Boucht. 3. Wirsén, Carl David af, skald, kritiker. Född på Bellsta i Uppland d. 9 dec. 1842; den föregåendes brorsons son och sonson af W. 1. Föräldrar: öfversten vid Lifregementets dragoner Carl Thure af Wirsén och Virginia Charlotta Elisabet Eleonora von Schulzenheim. Student i Uppsala 1860, aflade W. 1862 kansliexamen samt erhöll den filosofiska graden vid promotionen 1866. Under tiden 1866--67 vistades han för vidare studier i Frankrike, förordnades efter sin hemkomst 1868 och utgifvandet af afhandlingen Studier rörande reformerna inom den franska vitterheten under sextonde och sjuttonde seklet till docent i litteraturhistoria vid universitetet i Uppsala samt utnämndes 1870 till lektor i svenska och latinska språken vid Uppsala högre elementarläroverk. Efter att ha tillbragt året 1871--72 i Italien, dels för hälsans vårdande, dels för idkande af konsthistoriska studier, begärde och erhöll han 1875 afsked från lektoratet samt erhöll 1876 Svenska akademiens anslag för understöd och uppmuntran åt vitterhetsidkare. W. var s. å. föreläsare i Göteborg samt vårdare af dess musei bibliotek och konstsamlingar. Han blef 1877 led. af Vet.- och vitt.-samh. därstädes och tog 1878 afsked från docenturen. S. å. erhöll W. af Svenska akad. Carl XIV Johans pris för litterära förtjänster, valdes 1879 till led. af Svenska akad., hvars t. f. sekreterare han blef 1883 och ständige sekreterare 1884. På denna post, som han ännu bekläder, har W. utöfvat ett särdeles stort inflytande på akademiens hela verksamhet och långa tider genom sin mindre vanliga energi varit så godt som enväldig. 1883 förordnades han till ledamot i psalmbokskommittén. Redan sam student framträdde W. som lyrisk diktare i den 1863 utgifna »Sånger och berättelser af nio signaturer» och, efter att ha gifvit prof på sin poetiska ådra vid särskilda högtidliga tillfällen samt i tidningar och tidskrifter, debuterade han 1876 med sin första själfständigt utgifna diktsamling Dikter, hvilka sedermera efterföljdes af Nya dikter 1880, Från Betlehem till Golgata 1882, Sånger och bilder 1884, Vid juletid 1887, I lifvets vår 1888, Kristna högtids- och helgedagar 1889, Vintergrönt 1890, Toner och sägner 1893, Under furor och cypresser 1896, Andliga sånger 1898, Visor, romanser och ballader samt andra dikter 1899. W:s diktning utmärkes af vackert språk och stor formell talang samt tillhör den s. k. centrallyrikens område. Gärna förhärligar han mänsklighetens helgdagsstämningar, särskildt kärlek till fosterland och religion, och excellerar i naturstämningar, inväfda med romantik. Hans poesi är dock ofta af tendentiöst slag och då endast en annan gren af den verksamhet som litteraturkritiker, som han 1880 började i Post- och Inrikes Tidningar och från 1886 utvidgat till »Vårt Lands» spalter. Som sådan har han mindre fattat som sin uppgift att bedöma litterära alsters estetiska vände än att beskära dem ros eller tadel, allt eftersom deras politiska, religiösa och moraliska tendenser sammanfallit eller stått i strid med hans egna. Som »själf en senfödd romantiker», den där »ojämförligt mera känner sig dragen till det förflutna, än han hoppas på framtidsmöjligheten hos nutiden», har han i politiskt afseende representerat den djupa vördnaden för allt hvad auktoriteter heter, i religiöst den rena ortodoxien och i moraliskt respekten för det konventionellt vedertagna. 1880- och 90-talens naturalistiska och problemdebatterande litteratur har därför varit honom en styggelse, som han angripit med stor bitterhet såväl i de nämnda tidningarnas spalter som i den 1900 utgifna broschyren Ellen Keys lifsåskådning och verksamhet som författarinna. Äfven som granskare af teologisk litteratur har han ådagalagt sin nitälskan för religiös renlärighet. Mera odeladt erkännande har kommit W. till del i egenskap af minnestecknare, särskildt då han gått till sitt värf med sympati för sitt föremål, som fallet varit med de i Sv. akad. handl. intagna biografierna öfven Böttiger, J. G. Oxenstierna, B. von Beskow, Franzén och Nicander, hvilka ock separat utgifvits under titeln Lefnadsteckningar. Han blef 1898 led. af Nationalmusei nämnd, 1900 hedersled. af