med lagstiftningen i utlandet mer öfverensstämmande riktning genom sina från trycket utgifna arbeten: Handbok i forensiska medicinen 1838, Afhandlingar i statsmedicinen 1842--60, Om läkarebetyg öfver dödande kroppsskador etc. 1842, Granskning af lagberedningens förslag till straffbalk så vidt det rörer rättsmedicinen 1846. Han har jämväl författat: Handbok i husmedicinen 1840, Fruntimmersläkaren, en handbok för husmödrar 1846, Reseminnen 1846, Minnesbok för läkare 1853, d:o för apotekare 1854, m. m., har lämnat en stor mängd uppsatser i svenska och utländska tidskrifter samt var i flera år hufvudredaktör och till större delen äfven författare till de af Sundhetskollegium årligen utgifna Bidrag till Sveriges officiella statistik. Viktiga reformer rörande apoteksväsendet såsom de noggranna visitationerna, apotekareprivilegiernas successiva öfvergång från fasta till personliga m. m. ha till största delen tillkommit genom hans initiativ. W. var sedan 1842 gift med Regina Vilhelmina Berndtson. 2. Wistrand, Alfred Hilarion, läkare, biograf, kommunalman. Född på Årby i Klosters socken af Södermanland d. 9 okt. 1819; den föregåendes bror. W. blef student i Uppsala 1836, med. kand. 1842, med. lic. 1844 och två år därefter medicine doktor. Efter att dels under studietiden, dels sedermera ha bestridt flera läkareförordnaden, förordnades han 1850 som läkare i rättsmedicin vid Karolinska institutet i Stockholm, erhöll 1858 fullmakt å denna befattning samt utnämndes, när hans lärareplats 1861 förändrades till professur, till e. o. professor i rätts- och statsmedicin. 1866 förordnades han att förestå ett medicinalrådsämbete i sundh.-kollegium samt verkade med nit och framgång på denna plats, från 1873 i medicinalråds ställning, till sin död i Stockholm d. 10 jan. 1874. Liksom hans tjänstebefattningar var hans skriftställareverksamhet hufvudsakligen af praktisk art. Bland en mängd mer omfattande eller kortare arbeten, som flutit ur hans penna, må nämnas: Handbok i rättsmedicin för läkare och jurister 1852--53 tillsammans med sin broder, Författningar angående medicinalväsendet i Sverige 1857--61, Minnesbok för sjukvårdsmanskap 1862, Minnesbok vid tillsynen af soldatens hälso- och sjukvård 1861 tillsammans med brodern, Hälsovårdslära med särskild hänsyn till nyfödda och späda barn 1873 m. m. Därjämte lämnade han för Hygiea under en följd af år Öfversigt af sjukdomsförhållandena i Sverige, utgaf fortsättning af Sackléns Sveriges läkarehistoria 1853 och ytterligare en fortsättning Sveriges läkarehistoria, ny följd i förening med A. J. Bruzelius och C. Edling 1872--76 o. s. v. Vid sidan af sin dubbla verksamhet som tjänsteman och författare utvecklade han ett alldeles ovanligt nit i det kommunala lifvet. Sålunda var han led. af Landtbruksakademien och statistiska beredningen, statsfullmäktig i Stockholm, led. af Stockholms läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och i Patriotiska sällskapets utskott, 1865--67 landstingsman och vid den sista ståndsriksdagen 1865--66 en af hufvudstadens representanter i borgarståndet. Gift 1863 med Carolina Reenstierna. Witte, Herman Verneri, biskop. Född i Dünamünde utanför Riga d. 25 nov. 1666. Föräldrar: tullinspektören Werner Witte och Hedvig von Roloff. Väl underbyggd vid gymnasiet i Riga, anlände W. 1688 till universitetet i Wittenberg, där han blef magister 1691. Efter kortare besök vid några tyska och holländska universitet, förordnades han 1692 till adjunkt i filosofiska fakulteten vid Wittenbergs universitet, men »råkade för någon öfverdrifven hetsighet i ledsamhet» och förvisades från universitetet. Vid denna motgång erhöll han en beskyddare i guvernören grefve Jakob von Hastfer, som kallade honom till professor i Dorpat, men innan han tillträdt denna befattning, utnämndes han 1695 af Carl XI till kyrkoherde i Maria församling i Stettin samt till lektor vid högskolan därstädes. 1702 promoverades han i Greifswald till teologie doktor och förordnades 1707 till superintendent på Ösel, där han som bäst var sysselsatt att bringa undervisningsverket och kyrkoväsendet i ordning, när han 1710 måste rädda sig undan ryssarna till Sverige. Här kvarstannade han som hofpredikant hos änkedrottningen Hedvig Eleonora till efter freden i Nystad, då han af konung Fredrik utnämndes till biskop och prokansler i Åbo 1721, sedan dessa ämbeten stått obesatta sedan 1713. Hans första omsorg på den nya platsen blef att återupprätta det förstörda universitetet, som högtidligt ånyo invigdes 1722. Med oförtrutet nit ägnade han sin omvårdnad åt kyrkoväsendet, insatte i församlingarna och vid skolorna skickliga lärare, vakade öfver kristendomsundervisningen genom täta visitationer och verkade på allt sätt till uppväckande och vidmakthållande af ett kristligt församlingslif. I denna berömliga verksamhet yppade sig dock ej sällan hans okufliga häftighet, hvarför han mest stod i ett spändt förhållande både till universitetet och sitt konsistorium. Död i Åbo d. 24 mars 1728. Gift 1697 med Katarina Margareta Wittmach. Barnen blefvo 1717 adlade under namnet von Witten. Wittenberg, Arvid, krigare. Född 1606 på Johannisberg i Borgå socken af Finland. Föräldrar: ståthållaren på Nyslott, assessorn i Åbo hofrätt, Hans Wirtenberg von Debern och Magdalena Schönfeld. Anställd i krigstjänst 1622, var W. kapten 1629 och en bland dem, som anförde de finska trupperna i slaget vid Hameln 1633. Året därefter deltog han i spetsen för ett eget värfvadt regemente i det olyckliga slaget vid Nördlingen, då han blef tillfångatagen, men utväxlades någon tid därefter och ställdes under Banérs befäl. Han utmärkte sig sedermera i slaget vid Wittstock 1636, nedgjorde med sitt folk en fiendtlig trupp vid Melentin i dec. 1637, bidrog till segern vid Chemnitz 1639, slog i aug. samma år en ungersk styrka, men blef själf slagen vid Plauen 1640. Befordrad till generalmajor, delade han med