Adam Pfuel, Königsmark och C. G. Wrangel befälet öfver Banérs här efter fältherrens död, till dess Torstensson hann taga öfverbefälet, hvarefter W. åter utmärkte sig vid flera tillfällen. Vid Torstenssons tåg mot Danmark anförde han den ena af de tre framryckande kolonnerna och deltog verksamt vid eröfringen af Holstein. 1645 utnämnd till general af kavalleriet, följde han Torstensson till Böhmen och anförde d. 24 februari 1645 svenska härens högra flygel i slaget vid Jankow, där han väsentligt medverkade till den lysande segern. När Torstensson det sistnämnda året afträdt från krigsskådeplatsen, ledde W. krigsrörelserna i Böhmen, Schlesien och Mähren, till dess C. G. Wrangel utnämnts till öfverbefälhafvare, hvarefter han deltog i dennes lyckliga och lysande krigsföretag. Efter freden utnämndes W. till rikstygmästare och general öfver artilleriet, upphöjdes 1651 till friherre med Loimijoki socken i Finland till friherreskap, blef samma år riksråd och ledamot i krigskollegium samt i januari 1652 grefve till Nyborg med två pogoster i Keksholms län till grefskap. Af Carl X Gustaf utnämndes han 1655 till fältmarskalk och guvernör i Pommern samt erhöll öfverbefälet öfver den ena af de tre härar, som sattes i rörelse för att anfalla Polen. Efter flera lysande mandat måste han, i det han med hjältemod försvarade Warschau 1656, d. 21 juni dagtinga och fördes till Zamosc, där han afled 1657. Historien framställer W. som en man af öfverlägsen militärisk skicklighet. Med många af den tidens krigares förtjänster förenade han ej få af deras fel. Hård ända till grymhet, bidrog han ej litet att uppreta den polska befolkningen mot svenskarna. Det hat han personligen ådrog sig vållade också hans fångenskap, tvärt emot villkoren för Warschaus öfvergång. Carl X gjorde flera förnyade försök att få sin tappre fältherre utväxlad, men förgäfves. Först flere år efter krigets slut fick W:s lik hemföras till Sverige, där hans begrafning firades i Riddarholmskyrkan d. 14 april 1671; liket fördes sedermera till Badelunda kyrka. Sv. akademien lät 1826 prägla en minnesmedalj öfver W., hvartill knöts en minnesteckning af Franzén. Gift 1635 med en tysk fröken, hvars dopnamn var Anna men hvars släktnamn är okändt, efterlämnade W. en son, generallöjtnanten Leonard Johan, med hvilken ätten utslocknade 1679. Wittrock, Veit Brecher, botanist. Född i Holms socken. Älfsborgs län, d. 5 maj 1839. Föräldrar: landtbrukaren Johan Magnus Wittrock och Ingrid Dalin. Student i Uppsala 1857, fil. d:r och docent i botanik 1866, var W. 1865--78 lärare i naturalhistoria och engelska vid Uppsala privata elementarläroverk, förestod professuren i botanik 1875--76 och blef e. o. professor i ämnet 1878. Han blef sistnämnda år led. af Vet.-akad. och utnämndes 1879 till akademiens professor bergianus samt till intendent för Naturhistoriska riksmuseets botaniska samlingar, från hvilken senare post han 1904 tog afsked. W. var 1879--83 lärare i botanik vid Stockholms högskola. Han har företagit en mängd utländska studieresor. 1885--86 ledde W. flyttningen af Bergianska trädgården i Stockholm till Haga-Frescati vid Brunnsviken samt uppgjorde och genomförde 1886--91 planen för en botanisk afdelning af denna trädgård -- Bergielunds bot. trädgård -- enligt hvilken plan växterna anordnats icke blott efter systematiska, utan äfven efter växtgeografiska och biologiska grunder. På Bergielund har W. sammanfört en enastående samling af porträtt af botaniker. W., som sedan 1896 redigerar Acta Horti bergiani, har publicerat en mängd afhandlingar och större arbeten, däribland ett par exsickatverk. -- Ifrig protektionist var W. en af de 22 minoritetens kandidater, som, sedan majoritetens röster på grund af formfel underkänts, kommo att företräda Stockholms stad i Andra kammaren 1888--90. Led. af Landtbruksakad. m. fl. samfund. -- Gift. 1875 med Kristina Sofia Charlotta Danielsson. Wivallius, Lars, skald. Född i Vivalla by i Längbro socken vid Örebro 1605, och son af en där boende länsman eller landsfogde. -- W. studerade först i Uppsala, begaf sig omkr. 1625 till utländska högskolor samt återkom efter fem år öfver Danmark till Sverige. I Danmark hade han för att rädda sig ur en farlig belägenhet uppgifvit sig vara friherre Erik Gyllenstienna och som sådan fått pass af danske konungen. Sedermera träffade han i Skåne en fröken Grijp, i hvilken han förälskade sig, och till hvilken han friade, under det antagna namnet Erik Gyllenstierna. Snart upptäcktes den nygifte mannens namn och stånd. På svärfaderns yrkande, att hans måg måtte straffas efter gåndsrätt -- att »eho som bedrager någon adelsperson, han hafver förbrutit sin hals» -- blef W. kastad i fängelse men svärfaderns fordran på »ähra och lif» blef dock ej af domstolen bifallen. Emellertid hölls W. en längre tid på fästning, först i Nyköping och sedan på Kajaneborg. Oaktadt många böneskriften fick han stanna i fängelse till 1641, då han begaf sig till Stockholm. Han var där först advokat och förde många svåra processer. Efter ett par år gifte han sig med Malin Ellertz, dotter till en krögare. Genom familjen de la Gardies beskydd erhöll han omkring 1647 en auditörsbefattning vid gardet. Död d. 5 april 1669, sedan han på fädernegården Vivalla, där han bosatt sig, gjorde bönderna förtviflade med sitt pracessraseri. Utom flera latinska skaldestycken, har han i sin ungdom författat en mängd svenska sånger, genom hvilka han enligt Scheffers omdöme »frånröfvade alla sina samtida medtäflare hederskransen». Hans mest populära dikter voro de, där kärleken till friheten tar sig uttryck: Ack, Libertas, du ädla ting och Varen nu glad, mine fiender all. W. van en äfventyrsnatur och en fantast, som ville lefva ett nomanlif. -- »Af vårt lands skalder än han den förste, som med egna ögon skådat den svenska naturen. Hans fantasi är den verklige skaldens och han var så helt och hållet fantasimänniska, att han skref sina visar, blott då han satt i fängelse och således endast i dikten kunde lefva med i det verkliga lifvet.» --