öfverlicentkommissarien Paschen Zander och Dorotea Elisabet Gantzeb. Nyss befordrad till underofficer vid ett mecklenburgiskt regemente, ingick Z. i främmande krigstjänst, bevistade fältlägret vid Moselströmmen, eröfringen af Löwen samt belägringen af Sout-Löwen. 1706 öfvergick han i holländsk tjänst, anställdes som brigadadjutant hos grefve Nassau-Wadenberg och bevistade slaget vid Ramillies samt belägringarna af Menningen, Ath och Ostende. Året därefter trädde han under Carl XII:s fanor och blef löjtnant vid öfverste Breitholtz' regemente. Då Carl mot slutet af 1708 tågade inåt Ukraine, kvarstannade Z. vid den härafdelning, som lämnades i Polen till konung Stanislaus' skydd. Efter någon tid infann han sig i Bender, deltog i kalabaliken och belönades för sin tapperhet vid detta tillfälle med kaptensfullmakt. 1714 major och 1715 adlad, blef han s. å. generaladjutant hos fältmarskalken grefve Dücker och 1717 öfverste vid kavalleriet samt konungens generaladjutant i armén. Efter Carl XII:s död förordnades han till generaladjutant hos prins Fredrik af Hessen och deltog i slaget vid Södra Stäket 1719, blef 1730 kommendant, året därefter öfverkommendant i Göteborg och 1741 generalmajor. 1743 blef han efter riksrådet von Rosen ställd i spetsen för den i Bohuslän sammandragna armén, utnämndes 1747 till generallöjtnant och slutligen 1751 serafimerriddare och president i Krigskollegium. I denna sin egenskap kan han måhända sägas hafva bidragit att inveckla Sverige i sjuåriga kriget, i det han jämte riksrådet von Rosen och ett par af krigskollegiets ledamöter 1757 uppgjorde de »ytterst lättfärdiga kostnadsberäkningar», som kanske icke så litet bidragit att bestämma krigsbeslutet. Trots den snöpliga roll, de svenska vapnen spelade i nämnda krig, tillerkändes Z. af 1762 års riksdag rätt till presidentlönen i pension vid afskedstagandet. Död d. 9 sept. 1762, åttiotre år gammal, en af de längst kvarlefvande af Carl XII:s krigare. Gift med friherrinnan Anna Posse. Zander, Jonas Gustaf Vilhelm, läkare, medikomekaniska gymnastikens uppfinnare. Född i Stockholm d. 29 mars 1835. Föräldrar: rådmannen Jonas Gustaf Zander och Margareta Vilhelmina Beckstedt. Efter att ha genomgått Klara skola och Stockholms gymnasium, blef Z. student i Uppsala 1855, med. kand. därstädes 1860, med. lic. vid Karolinska institutet 1864 och med. hedersdoktor vid jubelfesten i Uppsala 1877. Redan i hans första studentår, då han emellanåt sysselsatte sig med att anordna och leda gymnastiköfningar, väcktes hos honom tanken på att genom maskiner göra gymnastens ensidiga och kraftuttömmande arbete öfverflödigt och på samma gång ernå en säkerhet och likformighet i rörelserna, som den manuela behandlingen icke kunde åstadkomma. 1857 begynte han såsom ledare af gymnastiköfningarna vid sina systrars flickpension, Bårarp i Halland, konstruera några apparater, visserligen enkla och ofullkomliga, men hvilkas användning öfvertygade honom om, att hans idé lät sig med fördel förverkligas. Sedan nämnda pension 1862 blifvit flyttad till Partilled, företog han sig att uttänka och bringa till stånd ett på vetenskapliga grunder byggdt system af utan människokraft verkande gymnastikapparater. Och så var han 1865 färdig att i Stockholm öppna den anstalt för mekanisk sjukgymnastik, som nu sedan lång tid tillbaka varit känd och värderad under benämningen Medikomekaniska institutet, och för hvilket Z. var föreståndare under den långa tiden 1865--98. Härunder utvecklade sig anstalten alltmer och fullkomnades genom efter hand införda, nya apparater, utgörande dessas antal för närvarande mer än ett sextiotal. Samtliga af Z. konstruerade apparater hafva af honom blifvit beskrifna i hans arbete Die Apparate für mechanisch-heilgymnastische Behandlung und deren Anwendung, 4:de uppl. 1893. Utom i Stockholm, som numera är försedt med två mediko-mekaniska institut, finnas i Sverige mer eller mindre fullständiga dylika i Göteborg, Örebro, Norrköping och Uppsala, hvilka alla blifvit försedda med apparelj af uppfinnaren. Hvad utlandet beträffar, må såsom platser, där Z:s uppfinning vunnit insteg, nämnas Helsingfors, Petersburg, Kristiania, Hamburg, Berlin, Breslau, Würzburg, Leipzig, Wildbad, Frankfurt a. M., Stuttgart, Mannheim, Wiesbaden, Baden-Baden, Aachen, London, Buenos-Aires, New-york m. fl., som hafva institut med fullständig uppsättning af apparater, under det anstalter med ett större eller mindre urval af sådana finnas i Åbo, Moskva, Köpenhamn, Karlsruhe, München, Pforzheim, Nieder-Schönhausen, Elberfeld, Bochum, Königshütte, Chemnitz, Wien, Budapest, Baltimore, S:t Louis o. s. v. I »Nord. med. arkiv» för 1889 finnes intagen en afhandling af Z. Om den habituella skoliosens behandling medels mekanisk gymnastik, grundad på fleråriga, synnerligen tillfredsställande rön vid behandling enligt antydda metod af ryggradskrökningar. För denna afhandling tilldelade honom Svenska läkaresällskapet 1892 sin halfsekelsmedalj i guld, och följande år öppnade Z. en särskild afdelning af sitt institut, enkom afsedd för behandling af nämnda kroppsliga missbildning. Han blef 1896 invald i Vetenskapsakademien. Gift 1866 med Fanny Agnes Eleonore Hansen. Zebråzynthus, Jacobus Johannis, biskop. Född i Själevads förs., Ångermanland, d. 17 nov. 1582. Föräldrar: kyrkoherden Hans Larsson och Kjerstin Zynthia. Fadern, af den gamla Bure-släkten, blef slutligen, 1590, pastor i Säbrå, af hvilket ord, med tillägg af moderns tillnamn, sonen tog det besynnerliga namnet Zebråzynthus. Efter mångåriga studier i Uppsala och i utlandet blef Z. 1612 logices professor i Uppsala. Utnämnd 1616 till kyrkoherde i Vendel, kallades han 1621 »i anledning af sina utmärkta predikogåfvor» till hofpredikant hos Gustaf II Adolf och följde i denna egenskap konungen på fälttåget till Preussen, befordrades 1624 till pastor primarius vid Storkyrkan i Stockholm med Lofön till prebende och blef 1639 efter enhällig kallelse befullmäktigad biskop i Strängnäs, hvarefter han