Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zebråzynthus, Jacobus Johannis - Zedritz, Carl Edvard - Zeipel, Carl Samuel Fredrik von - Zenius, Olof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kallade sig Jacobus Johannis Angermannus.
Död i nämnda stiftsstad den 9 juli 1642.
Hans i Strängnäs domkyrka ännu befintliga
epitafium upplyser, att Z. »lärde ej blott med
munnen utan äfven i lefvernet. Med sin stämma
vältalig, i sin dygd omutlig, genom båda
godkänd bland de goda, vann han äran af en
verklig teolog. Utmärkt framför andra landsmän
såsom predikant, uppsteg han med allas röst och
med allmänt bifall på Strängnäs’ biskopsstol,
genom egna förtjänster och dygder».
Gift med
Katarina Nilsdotter, en dotter af ärkebiskop
Nicolaus Bothniensis. Hans son Nils, hvilken
upptog namnet Bure och 1681 afled såsom
stadspredikant i Norrköping, adlades 1654 med
namnet Burenskiöld.
Zedritz, Carl Edvard,
filolog, universitetslärare,
vitter författare. Född d. 25
juni 1805 i Alingsås, där fadern
var stadskassör.
Fattigdomen nödgade Z att tidigt afbryta
den lärda banan och välja ett
borgerligt yrke för sin utomst.
Under det han som gosse stod i
bod hos sidenkramhandlaren
Medberg i Stockholm, blef han vid något tillfälle
bemärkt af d. v. kronprinsen Oscar, som, intagen
af hans vackra utseende och öppna redbara väsen,
beredde honom understöd att återtaga de afbrutna
studierna. Dessa skötte han sedan med den flit
och grundlighet, att han, promoverad till fil.
magister i Uppsala 1833, s. å. kallades till docent
i latin, befordrades till adjunkt 1842, till e. o.
professor 1845 och slutligen 1852 blef ord.
professor i romersk vältalighet och poesi vid det
nämnda universitetet. Död i Uppsala den 17
mars 1859.
Med stor insikt i romerska språket
och litteraturen förenade Z. ett grundligt
studium af estetiken och en vidsträckt beläsenhet
i skönlitteratur. Hans föredrag i katedern var
på samma gång klart, undervisande och
angenämt fängslande. I skriftställareväg gjorde han
sig mindre känd som utgifvare af vetenskapliga
arbeten än som följetonist och novellförfattare.
Redan tidigt uppträdde han anonymt med
noveller och skisser, hvilka dels infördes i
tidningar, dels utgåfvos särskildt utan namn eller under
signaturen ***. Hans Samlade skrifter,
utgifna i tre delar 1862 efter hans död, innehålla,
jämte noveller och skaldestycken, några estetiska
och filosofiska afhandlingar. Bland hans litterära
alster i bunden form må nämnas odena
Verldsåsigt och Ynglingen, som utmärka sig för sitt
kraftiga språk, samt hyllningssången Till Geijer
1839.
Gift 1838 med Anna Nyström.
Zeipel, Carl Samuel Fredrik von,
vitter författare. Född i Sölvesborg d.
28 mars 1793; son af en dit
inflyttad tysk fabriksidkare Johan
Fredrik von Zeipel och
Kristina Juliana Ziervogel.
Sedan föräldrarna omkring 1801
flyttat till det i Järlåsa socken
af Uppland belägna pappersbruket
Lingonbacka, som tillfallit modern i arf,
inskrefs Z. elfva år gammal som student vid
Uppsala universitet och aflade med hedrande vitsord
kansliexamen 1811. Han ämnade därefter taga
juridisk examen men öfvergaf detta beslut för
att ägna sig åt den dubbla verksamheten af
praktisk yrkesidkare och vitter författare. Efter att
som bolagsman med Palmblad 1815–19 ha
innehaft akademiska boktryckeriet i Uppsala,
nedsatte han sig sistnämnda år såsom »brukspatron»
på sin fäderneärfda gård Lingonbacka och afled
där vid femtiosex års ålder d. 12 febr. 1849.
Påverkad af den lifliga rörelsen inom svenska
vitterheten, som i hans ungdom utgick från
fosforisterna, uppträdde han först som skald i deras
organ, »Poetisk kalender» och »Fosforos», senare
äfven i »Svea», med några lyriska och
episkt-lyriska kväden. Efter detta hvilade hans penna
en följd af år, medan hans tid upptogs af
praktiska bestyr vid egendomen. Sedan han
emellertid efter hand råkat i ekonomiskt bryderi och
på 1840-talet kommit därhän att af sin
landtegendom hafva endast bostaden i behåll, upptog han,
därtill drifven af omsorg för sin talrika familjs
underhåll, åter den afbrutna
skriftställareverksamheten och lämnade en myckenhet historiska
romaner och smärre berättelser, af hvilka flera
emottogos med stort bifall. Efter att ha öppnat
raden af sina fosterländska skildringar med
romanen Två herrar och en narr 1842, öfvers.
på tyska 1844, utgaf han Noveller: Brefvet utan
adress samt Kungens vagn och Wallers vagn,
romanerna Carl XI, Rabenius och
häxeriprocesserna 1845, Vasaättlingarna i Rom 1846,
Cecilia Vasa s. å., Seton: en skildring från
slutet af förra århundradet, 4 delar 1847,
utan fråga den bästa af hans romaner, De
sammansvurne eller mord och kröning, 3 delar.
1849, öfversatt på danska 1855, samt
Furageringen, Landtvärnisten, Pröfningen,
Malcolm Sinclairs mord o. s. v. – Till det sista
skedet af hans författareverksamhet hörer äfven
Vasagrafven i Uppsala domkyrka; sånger al
fresco 1843. Af hans poetiska skapelser, som
alla utmärka sig för en ledig och klangfull
diktion, torde, såsom mest tilltalande, kunna nämnas
diktkransen Evangeliska romanser 1820 o. följ.
Åtskilliga af hans dikter hafva tonsatts af
Lindblad, Nordblom m. fl.
Gift 1816 med
</i>Fredrika Hæffner, en dotter af den bekante
tonsättaren med detta namn.
Zenius, Olof,
rättslärd. Född i Färila socken i
Hälsingland d. 16 febr. 1772. Föräldrar:
bergsdirektören Johan Zenius och Brita Justina
Bælter.
Efter studier vid Uppsala universitet blef
Z. vid 22 års ålder fil. magister och aflade följande
år juris kand.-examen, hvarefter han började
tjänstgöra i Svea hofrätt. Vid sidan häraf
verkade han som lärare, dels vid Fribyggareordens
skola, dels äfven hos enskilda personer, bl. a. för
sedermera justitieombudsmannen Landin. Efter
några år blef han extra fiskal i hofrätten och
1805 assessor i Kommerskollegium, alltjämt
fortsättande de studier af den teoretiska
lagfarenheten, som från hans tidiga ungdom varit
föremål för hans hängifvenhet. Det var därför
ett godt val, när han 1811 kallades till ledamot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
