kallade sig Jacobus Johannis Angermannus. Död i nämnda stiftsstad den 9 juli 1642. Hans i Strängnäs domkyrka ännu befintliga epitafium upplyser, att Z. »lärde ej blott med munnen utan äfven i lefvernet. Med sin stämma vältalig, i sin dygd omutlig, genom båda godkänd bland de goda, vann han äran af en verklig teolog. Utmärkt framför andra landsmän såsom predikant, uppsteg han med allas röst och med allmänt bifall på Strängnäs' biskopsstol, genom egna förtjänster och dygder». Gift med Katarina Nilsdotter, en dotter af ärkebiskop Nicolaus Bothniensis. Hans son Nils, hvilken upptog namnet Bure och 1681 afled såsom stadspredikant i Norrköping, adlades 1654 med namnet Burenskiöld. Zedritz, Carl Edvard, filolog, universitetslärare, vitter författare. Född d. 25 juni 1805 i Alingsås, där fadern var stadskassör. Fattigdomen nödgade Z att tidigt afbryta den lärda banan och välja ett borgerligt yrke för sin utomst. Under det han som gosse stod i bod hos sidenkramhandlaren Medberg i Stockholm, blef han vid något tillfälle bemärkt af d. v. kronprinsen Oscar, som, intagen af hans vackra utseende och öppna redbara väsen, beredde honom understöd att återtaga de afbrutna studierna. Dessa skötte han sedan med den flit och grundlighet, att han, promoverad till fil. magister i Uppsala 1833, s. å. kallades till docent i latin, befordrades till adjunkt 1842, till e. o. professor 1845 och slutligen 1852 blef ord. professor i romersk vältalighet och poesi vid det nämnda universitetet. Död i Uppsala den 17 mars 1859. Med stor insikt i romerska språket och litteraturen förenade Z. ett grundligt studium af estetiken och en vidsträckt beläsenhet i skönlitteratur. Hans föredrag i katedern var på samma gång klart, undervisande och angenämt fängslande. I skriftställareväg gjorde han sig mindre känd som utgifvare af vetenskapliga arbeten än som följetonist och novellförfattare. Redan tidigt uppträdde han anonymt med noveller och skisser, hvilka dels infördes i tidningar, dels utgåfvos särskildt utan namn eller under signaturen ***. Hans Samlade skrifter, utgifna i tre delar 1862 efter hans död, innehålla, jämte noveller och skaldestycken, några estetiska och filosofiska afhandlingar. Bland hans litterära alster i bunden form må nämnas odena Verldsåsigt och Ynglingen, som utmärka sig för sitt kraftiga språk, samt hyllningssången Till Geijer 1839. Gift 1838 med Anna Nyström. Zeipel, Carl Samuel Fredrik von, vitter författare. Född i Sölvesborg d. 28 mars 1793; son af en dit inflyttad tysk fabriksidkare Johan Fredrik von Zeipel och Kristina Juliana Ziervogel. Sedan föräldrarna omkring 1801 flyttat till det i Järlåsa socken af Uppland belägna pappersbruket Lingonbacka, som tillfallit modern i arf, inskrefs Z. elfva år gammal som student vid Uppsala universitet och aflade med hedrande vitsord kansliexamen 1811. Han ämnade därefter taga juridisk examen men öfvergaf detta beslut för att ägna sig åt den dubbla verksamheten af praktisk yrkesidkare och vitter författare. Efter att som bolagsman med Palmblad 1815--19 ha innehaft akademiska boktryckeriet i Uppsala, nedsatte han sig sistnämnda år såsom »brukspatron» på sin fäderneärfda gård Lingonbacka och afled där vid femtiosex års ålder d. 12 febr. 1849. Påverkad af den lifliga rörelsen inom svenska vitterheten, som i hans ungdom utgick från fosforisterna, uppträdde han först som skald i deras organ, »Poetisk kalender» och »Fosforos», senare äfven i »Svea», med några lyriska och episkt-lyriska kväden. Efter detta hvilade hans penna en följd af år, medan hans tid upptogs af praktiska bestyr vid egendomen. Sedan han emellertid efter hand råkat i ekonomiskt bryderi och på 1840-talet kommit därhän att af sin landtegendom hafva endast bostaden i behåll, upptog han, därtill drifven af omsorg för sin talrika familjs underhåll, åter den afbrutna skriftställareverksamheten och lämnade en myckenhet historiska romaner och smärre berättelser, af hvilka flera emottogos med stort bifall. Efter att ha öppnat raden af sina fosterländska skildringar med romanen Två herrar och en narr 1842, öfvers. på tyska 1844, utgaf han Noveller: Brefvet utan adress samt Kungens vagn och Wallers vagn, romanerna Carl XI, Rabenius och häxeriprocesserna 1845, Vasaättlingarna i Rom 1846, Cecilia Vasa s. å., Seton: en skildring från slutet af förra århundradet, 4 delar 1847, utan fråga den bästa af hans romaner, De sammansvurne eller mord och kröning, 3 delar. 1849, öfversatt på danska 1855, samt Furageringen, Landtvärnisten, Pröfningen, Malcolm Sinclairs mord o. s. v. -- Till det sista skedet af hans författareverksamhet hörer äfven Vasagrafven i Uppsala domkyrka; sånger al fresco 1843. Af hans poetiska skapelser, som alla utmärka sig för en ledig och klangfull diktion, torde, såsom mest tilltalande, kunna nämnas diktkransen Evangeliska romanser 1820 o. följ. Åtskilliga af hans dikter hafva tonsatts af Lindblad, Nordblom m. fl. Gift 1816 med Fredrika Hæffner, en dotter af den bekante tonsättaren med detta namn. Zenius, Olof, rättslärd. Född i Färila socken i Hälsingland d. 16 febr. 1772. Föräldrar: bergsdirektören Johan Zenius och Brita Justina Bælter. Efter studier vid Uppsala universitet blef Z. vid 22 års ålder fil. magister och aflade följande år juris kand.-examen, hvarefter han började tjänstgöra i Svea hofrätt. Vid sidan häraf verkade han som lärare, dels vid Fribyggareordens skola, dels äfven hos enskilda personer, bl. a. för sedermera justitieombudsmannen Landin. Efter några år blef han extra fiskal i hofrätten och 1805 assessor i Kommerskollegium, alltjämt fortsättande de studier af den teoretiska lagfarenheten, som från hans tidiga ungdom varit föremål för hans hängifvenhet. Det var därför ett godt val, när han 1811 kallades till ledamot