hans utställda arbeten hamnade dubbelporträttet Mona, framställande konstnärens moder och syster, i Fürstenbergska galleriet i Göteborg. Jämte det erkännande, som låg häri, rönte han äfven den utmärkelsen att tillerkännas Egron-Lundgrens-medaljen för akvarellmålning, ehuru han i anseende till schismen mellan akademien och Konstnärsförbundet icke ville mottaga densamma. Han anträdde samma år (1885) en ny utländsk resa, som varade ett år och omfattade utom de stora kulturlanden äfven Balkanhalfön, där han bl. a. dröjde fyra månader i Konstantinopel. Äfven sedermera företog han täta resor så väl i Europa som i Amerika, där hans konstnärsskap kanske vunnit innerligare förståelse än i något annat land, och har härmed fortsatt, äfven sedan han i Mora uppbyggt åt sig ett tilltalande konstnärshem. Förvånande och beundransvärda lika mycket genom sin mångfald och rikedom som genom sitt höga exotiska värde äro de frukter af hans konstnärliga alstringskraft, som år för år kommit till synes. Med flertalet af dessa har den konstälskande allmänheten haft tillfälle stifta bekantskap på de många utställningar så väl inom som utom vårt land, i hvilka han varit en flitig deltagare eller själv anordnat, och där han framträdt ej blott med akvareller utan äfven med oljetaflor och etsningar. Det var 1888, han först började försöka sig i oljemålning, och redan samma år blef hans på salongen i Paris utställda oljemålning En fiskare inköpt af franska staten och uppsatt i Luxembourg. Arbetet med grafstickeln började han redan under sin tidigaste vistelse i London, men det var först 1889, han på fullt allvar ägnade sig åt denna konstart, i hvilken han emellertid utvecklat ett sådant mästerskap, att man i det hänseendet till och med velat ställa honom jämnbördig med den store Rembrandt. Såsom förut antydts, är antalet af de konstverk, han skapat, högst betydande, hvarför det icke han komma i fråga att här uppräkna dem alla. Vi inskränka oss till att angifva de förnämsta bland dem, som införlifvats med offentliga eller mera betydande enskilda samlingar. Dit höra akvarellerna Vårt dagliga bröd, Turkisk roddare, det mästerliga, i olja utförda Själfporträttet och porträttet af bibliotekarien Harald Wieselgren, oljetaflorna Braskkulla och Midsommardans, alla befintliga i Nationalmuseum, akvarellen Vågskvalp (i danska statens samling), friluftsoljemålningen Ute, belönad med 3:dje medaljen å 1889 års salong och tillhörande Göteborgs museum, som äfven äger akvarellen Zigenaresmedja i Siebenbürgen. I konungens enskilda konstsamling finnes akvarellen Turkiska kvinnor, och drottningen äger Konungens porträtt (i olja.) Af Z:s berömda genremålningar finnes Efter badet i C. R. Lamms galleri på Näsby, och den 1895 målade Natteffekt förvärfvades på sin tid åt Fürstenbergs galleri som äfven äger målningarna Spelman och Kulla som stiger upp ur sängen. Hvad beträffar hans etsningar, uppgå dessa till ett antal af öfver hundra, af hvilka de flesta finnas i Nationalmuseum, åtskilliga utgörande reproduktioner af konstnärens målningar. Äfven i skulptur -- den konstart, till hvilken han i sin tidigaste ungdom kände sig starkast dragen, -- har han visat prof på framstående förmåga. Sådana äro t. ex. bronsgruppen Faun, som kysser en nymf och statyn af Gustaf Vasa, delvis af honom skänkt till hans hemort och upprest på Mora kyrkvall. På världsutställningen i Paris 1889 erhöll Z. en 1:sta medalj och kallades kort därefter till sociétaire i det med anledning af schismen inom den franska konstnärsvärlden bildade Société nationale des beaux arts. Kommissarie för den svenska konstutställningen på världsutställningen i Chicago 1893, invaldes han under sin vistelse i New York för ordnande af en svensk konstutställning därstädes till hedersledamot af Konstnärsföreningen. Säkerligen finnes det få konstnärer, som kunna blicka tillbaka på en bana, så glänsande och framgångsrik som Zorns. Visserligen har han i sitt konstnärsskap icke gått fri från mer eller mindre beaktansvärda anmärkningar, men bland alla sanna konstnärer och konstkännare har han åtnjutit och åtnjuter allt fortfarande det högsta anseende. Till bevis härpå må till sist anföras ett yttrande af den framstående konstkännaren, franske professorn, Marcel de Reymond. Denne, som 1906 deltog i det då hållna franco-skandinaviska besöket i vårt land utlät sig vid ett tillfälle till en svensk i hans sällskap i följande ordalag om den nu världsbekanta konstnären: »Zorn är eder största konstnär. Hvad är kriteriet på ett geni? Jo, att han i några ord kan uttrycka, hvad andra dödliga behöfva hela sidor för. Den konsten kan Zorn. Några penseldrag äro nog för honom. Och dessutom, hvilket lif i färgerna, hvilken kraft! Han har, det erkänna vi fransmän villigt, också haft ett betydande inflytande på vår nationella konst, speciellt efter sin sista stora Parisutställning. Men redan för många år sedan såg jag för min del lejonklon. Det var i Florens, där hans vid 27 års ålder målade själfporträtt hänger bland alla de andra världsberömda mästarnas själfkonterfej. Jag räknar hans såsom det bästa i hela samlingen, hvilket rent ut sagdt betyder det samma som det bästa i hela världen.» Gift 1885 med Emma Amalia Lamm. Zweigbergk, von. Släkten, hvilken uppgifves hafva omkr. 1500 adlats af kejsar Maximilian I, härstammar från Böhmen, där den nära Prag ägde stamgodset Horcha. Georg, f. 1596, gick i svensk krigstjänst och stupade 1641 som öfverste vid Wolfenbüttel. Hans fem söner fingo 1647 under adlig frihet förläning af gods i Ingermanland, som belöning för sin faders tapperhet. 1. Zweigbergk, Per Anton von, läroboksförfattare. Född i Jönköping d. 11 jan. 1811. Föräldrar: hofrättsrådet Anton von Zweigbergk och Kristina Themptander. Student i Uppsala 1827, blef Z. 1836 fil. doktor därstädes, hvarefter han 1837--40 tjänstgjorde som duplikant vid Klara skola i Stockholm. 1840 blef han kollega vid Maria skola i samma stad, från hvilken befattning han 1854 på grund af sjuklighet erhöll afsked