tillåtliga medel, kunde hon godt reda sig mot
de försök, som af okunnigheten eller en uppjagad
bönhasrädsla gjordes att få henne fälld
för kvacksalfveri. Detta till belåtenhet icke minst
för de många medellösa patienter, »jungfru Åhrberg»
i sin välgörenhet hjälpt. Hedrad 1852 af
Oskar I med en medalj, var hon allmänt aktad
och uppburen äfven för ädelheten i sin karaktär.
De sista åren af sin lefnad var hon beröfvad
synförmågan och hade redan långt före sin död,
som inträffade i Stockholm d. 25 mars 1881,
upphört med sin praktik.
Åkerberg, Axel Frithiof, skriftställare.
Född i Hille socken i Gäfleborgs län den 30 mars 1833.
<img l>
Föräldrar: komministern
Sven Axel Åkerberg och
Eleonora Ulrika Rönqvist.
Student i Uppsala 1856, utmärkte sig Å. därstädes lika mycket för sina
originella spartanska lefnadsvanor som sin brinnande
kunskapstörst och aflade 1865 en vacker fil.
kandidatexamen. Med från ungdomen långt gående radikala
grundsatser, längtade han efter att inträda som aktiv
man i ledet i kampen för frihet å alla områden, och
särskildt fäste sig hans intresse vid de friare
sträfvanden å det religiösa området, som kallats till
lif af den boströmska filosofien. Han blef därför i
slutet af 1860-talet en flitig medarbetare i Carl von
Bergens tidskrift »Samtiden», på samma gång
han verkade som öfversättare af Parkers och
Stuart Mills arbeten. 1870—78 var han medarbetare
i Aftonbladet, där han särskildt på ett förtjänstfullt
sätt biträdde 0. V. Ålund i utrikesafdelningens
redigering. Med stort nit och intresse samverkade
han sedermera 1877—81 med K. P. Arnoldsson och
C. von Bergen i utgifvandet af tidskriften
»Sanningssökaren», som angaf sin uppgift som
organ för »förnuftstro och praktisk kristendom».
Efter att 1880—82 medarbetat i de kortlifvade
tidningarna »Fria ordet» och »Nya pressen», var
Å. 1882—83 redaktionssekreterare i veckotidningen
»Vikingen», där han då, liksom äfven sedan han
afgått ur själfva redaktionen, lämnade predikoreferat
och uppsatser i religionsfilosofiska ämnen i
unitarisk anda. Då hans vän, K. P. Arnoldsson,
1883 uppsatte den radikala tidningen »Tiden»,
ingick Å. i dess redaktion, hvilken han tillhörde
till bladets upphörande i jan. 1886, äfven gifvande
sin anslutning till dess 1885 i rent socialistisk
riktning ändrade signaler. Sedan dess tillhörde han
ej helt någon särskild tidning, men verkade i åtskilliga,
särskildt Aftonbladet från 1890, för hvad han ansåg
vara sant och rätt, hvarjämte han lämnade en mångfald
(flertalet anonyma) värdefulla artiklar till »Nordisk
Familjebok». Och näppeligen torde i vårt land under de
senaste årtiondena funnits en filantropisk rörelse,
som ej i den barnafromme, opraktiske och öfverhöfvan
anspråkslöse Å. haft en af nit glödande deltagare.
Så såg man honom i fredsrörelsens främsta led, som
ifrig vegetarian och teosof, m. m. Själfständigt
utgaf han 1879
Om religionsförföljelsen i Skåne
och redigerade några år från 1880
Bibliotek för
sanningssökare, hvarjämte han öfversatt en mängd
arbeten, särskildt af religionsfilosofiskt innehåll.
—A. afled ogift å Saltsjöbaden vid Stockholm
d. 13 juli 1901.
Åkerberg, Carl Erik Emanuel, tonsättare.
<img r> Född i Stockholm d. 19 jan. 1860.
Föräldrar: handlanden
Johan Erik Åkerberg och
Sofia
Charlotta Carolina Wallenstråle.
— Student i Uppsala
1880 blef Å. följande år elev vid Konservatoriet, där
han 1883 aflade organistexamen. Efter att sedemera till
1886 ha studerat komposition och instrumentation för
Dente, fortsatte han till 1888 antydda studier i Paris
för César Frank. Vid Aug. Edgrens död 1888 blef han
repetitör vid K. operan, hvilken befattning han innehade
till 1900. Kormästare i Musikföreningen, blef han därjämte
ledare af Stockholms allmänna sångförening och Typografiska
föreningens sångkör, hvilken sistnämnda sedermera antog
namnet Bellmanskören. Kallad till ledare 1890 af P. B:s
sångkör och 1891 af Nya sångsällskapet, har Å. dessutom
1900—1903 varit kapellmästare i Filharmoniska sällskapet,
från 1903 anförare för Ceciliakören samt solistkören
Thalias tjänare. 1894 anställdes han som musiklärare vid
Högre latinläroverket å Norrmalm, blef sånglärare vid
Stockholms borgarskola 1897 och lärare i musikteori i
Rich. Anderssons pianoinstitut 1896. Å. har vidare verkat
som kantor i Tyska kyrkan sedan 1889 och organist i
Synagogan sedan 1890. Såsom sånganförare har Å. lämnat
prof på en framstående förmåga att af icke sällan ganska
heterogena och oöfvade krafter dana körer med utmärkt
sammansjungning och förståelse för det karaktäristiska
i de inöfvade sångstyckea. Såsom kompositör har Å.
framträdt med de större körverken
Foran Sydens kloster,
Prinsessan och svennen, Flygande holländaren, Till
aftonstjärnan, Tycho-Brahekantaten, Der Barde
m. fl. ballader, romanser, en af Musikaliska
konstföreningen utgifven pianokvintett, mindre
körer a cappella, stycken för violin och piano
m. m. — Å. är sedan 1900 ledamot af Musikaliska akademien.
— Gift 1893 med
Olga Elisabet Lindhagen,
dotter af professor D. G. Lindhagan (se II: 75).
Åkerblad, Johan David, orientalist. Född d. 6
maj 1763 i Stockholm, där fadern var spegelfabrikör.
— Inskrifven hösten 1778 som student vid Uppsala
universitet, bedref Å. därstädes flitigt studier
isynnerhet i klassiska och orientaliska språk.
Redan 1782, då han ännu icke uppnått tjugu år,
disputerade han under professor Fant med afhandlingen
De primis sub rege Gustavo I extra Septentrionem
initis fæderibus. Sedan han 1783 blifvit anställd
i k. kansliet, sändes han på grund af sin kännedom af
österlandets tungomål s. å. i en beskickning till
Konstantinopel. Efter välförrättadt uppdrag vid
osmaniska hofvet, använde han tiden 1784—89 till
nästan ständiga resor i Mindre Asien, Syrien, Palestina,
Ägypten och norra Afrika. Hans under dessa
