Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Åkerhielm, Anna Månsdotter - 3. Åkerhielm, Samuel, d.y.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2. Åkerhielm, Anna Månsdotter,
lärd. Född d. 18 mars 1642; den föreg. syster.
Fadern, en lärd man, hade själf undervisat sin dotter
i samma ämnen som sönerna. Vid några och
tjugo års ålder upptogs den boksynta
prästdottern til hofjungfru hos pfaltzgrefvinnan Maria
Eufrosyna, gift med Magnus Gabriel De la
Gardie, och vann i det högbildade huset allas
tillgifvenhet. Isynnerhet blef hon en kär vän
för äldsta dottern, Katarina Charlotta De la
Gardie, hvilken, då hon 1682 gifte sig med
fältmarskalken Otto Vilhelm Königsmarck,
medtog jungfru Anna i sitt nya hem och behöll
henne hos sig till sin död. I sällskap
med grefvinnan Königsmarck fick Anna Agriconia
företaga vidlyftiga resor i Italien och Grekland och
ådagalade i sin därunder förda dagbok så
mycken lärdom och skarpsinnighet, att hon omkring
1692 adlades på sin broder Samuel Åkerhielm
d. ä:s nummer, en utmärkelse, hvilken, så vidt
man vet, blott denna enda gång vederfarits ett
svenskt fruntimmer för hennes egna förtjänster.
Efter grefvinnan Königsmarcks död bosatte hon
sig i Stade i Bremen och afled där, ogift, d.
11 februari 1698.
Fragment af hennes
dagbok ha blifvit offentliggjorda af Gjörwell i
»Svenska bibliotheket».
3. Åkerhielm, Samuel d. y.,
riksråd. Född i Stockholm d. 14 dec. 1684; den
föreg. brorson och son af Å. 1.
Sedan Å. blifvit mogen för
universitetsstudier, idkade han sådana
ej blott i Uppsala utan äfven i
Åbo och Oxford, vid hvilket
sistnämnda lärosäte han skall hafva
erhållit understöd af engelska
drottningen Anna. Efter hemkomsten anställdes
han 1706 i k. kansliet och tjänstgjorde i såväl
inrikes- som utrikeexpeditionen. Sedan Å. 1712
ingått gifte med Anna Kristina Feif, dotter till Carl
XII:s gunstling Kasten Feif, utnämndes han 1714
till sekreterare vid krigsexpeditionen, sedan han
de närmast föregående två åren varit anställd vid
konungens kansli i Bender. Efter konungens
återkomst på svenskt område tjänstgjorde Å.
under dennes vistelse i Stralsund i
krigsexpeditionen. Konungen sedermera följaktig till Norge,
utnämndes han 1720 till krigsråd. Högst ifrig
anhängare af den nya författningen med dess åt
ständerna inrymda envåldsmakt, var han vid
frihetstidens tvenne första riksdagar (1719–1720)
medlem af sekreta utskottet. Detta oaktadt var
honom konung Fredrik särdeles bevågen, och
det var han, som, trots kanslikollegiets och rådets
motstånd, utverkade Å:s utnämning till
statssekreterare för krigsärendena 1723. Emellertid
slöt sig Å. i kansliet till holsteinska partiet och
fortfor att ifra för detsamma, tills det i följd
af Sveriges anslutning till Hannoverska alliansen
utträngdes ur rådet. I tidens politiska
machinationer var Å. mycket inne och steg i betydenhet,
i samma mån dessa utvecklade sig. Efter att i
dec. 1728 ha blifvit befordrad till president i
Åbo hofrätt, upphöjdes han 1731 till friherre
och intog därefter för hvarje riksdag en allt
mera oppositionell ställning mot Arvid Horn och
den äldre Mössregeringen, hvarunder hans
anseende och inflytande alltjämt voro stadda i
tillväxt. 1734 var han minoritetens kandidat till
landtmarskalk och uppträdde både 1734 och
1738 som ledamot i sekreta utskottet och mindre
sekreta deputationen som en af krigspolitikens
hänsynslösaste förespråkare. Sedan denna 1739
afgått med seger, inkallades Å. i rådet, där han dock
snart skrämdes tillbaka för de politiska
konsekvenserna af sina åsikter och motsatte sig 1739 års
truppafsändning till Finland. Och vid 1740–41
års riksdag uttalade han sig skarpast af alla mot
det afgörande krigsbeslutet, fast utan verkan.
Lika fruktlöst uppträdde han mot Hattregeringens
slöseri och äfventyrliga företag inom landet samt
framstod snart såsom en af de kraftigaste
målsmännen för Mösspartiets både inre och yttre politik.
Hans föregåenden gjorde honom synnerligen hatad
af Hattarne och 1747 blef han undanträngd på lika
svaga skäl, som de, på hvilka han själf grundat
sitt yrkande om Horns aflägsnande. På
bankofullmäktiges föreställning hade regeringen 1745
tillslutit banken för utlämnande af metalliskt
mynt, hvaremot den fick rätt att utgifva
småsedlar, »i betraktande af de stora tjänster riket
af banken haft, synnerligen under sista kriget
och oroligheterna». Vid öfverläggning om denna
fråga i rådet motsatta sig Å. densamma och
fordrade undersökning af bankens tillstånd.
Detta yrkande ansågs af ständerna så brottsligt,
att Å. måste betrakta det såsom en nåd att få
taga afsked utan pension. Då han lämnade den
såväl som den öfverstemarskalksbefattning,
hvartill han utnämndes 1741, nedsatte han sig på sin
egendom Margretelund i Roslagen och tillbragte
här sina tjugu sista lefnadsår, utan att någonsin för
vän eller fiende nedlåta sig till en klagan öfver
orättvisa och förföljelse. Dock blef det honom
förunnadt att, innan han gick bort, se sina
förtjänster och visa råd erkända. Vid riksdagen
1765–66, då de nya Mössorna fått öfvertaget
i de offentliga ärendenas ledning, blef han af
ständerna högtidligen betackad, hedrades med
en till hans ära slagen skådepenning och
inbjöds att åter intaga ett rum i rådskammaren.
Efter något betänkande afsade sig den åldrige
statsmannen den erbjudna hedersplatsen och
afled ett par år därefter, d. 11 mars 1768. I
sträng, omutlig rättrådighet och
fosterlandskärlek stod Å. framom alla de statsmän, som
på 1740-talet deltogo i att leda Sveriges öden.
»Närmare betraktad» – säger B. v. Beskow –
»var han mindre en stor statsman än en stor
karaktär af romersk, eller snarare gammalsvensk,
metall, utan nyare tiders blandning. Stor var
han mera genom det goda och nyttiga, som han
velat, än hvad omständigheterna tillåtit honom
att utföra.»
På senare tider ha visserligen
försök gjorts att framställa Å. i mindre
gynsam belysning på grund af hans
förbindelser med Ryssland. Men intet bevis har
framlagts, att han för egen räkning mottagit ryska
penningar, medan han var vid statsrodret. Men
väl har han enligt tidens sed ej tvekat att
använda dem i kampen för att vinna vänner och
anhängare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
