2. Åkerhielm, Anna Månsdotter, lärd. Född d. 18 mars 1642; den föreg. syster. Fadern, en lärd man, hade själf undervisat sin dotter i samma ämnen som sönerna. Vid några och tjugo års ålder upptogs den boksynta prästdottern til hofjungfru hos pfaltzgrefvinnan Maria Eufrosyna, gift med Magnus Gabriel De la Gardie, och vann i det högbildade huset allas tillgifvenhet. Isynnerhet blef hon en kär vän för äldsta dottern, Katarina Charlotta De la Gardie, hvilken, då hon 1682 gifte sig med fältmarskalken Otto Vilhelm Königsmarck, medtog jungfru Anna i sitt nya hem och behöll henne hos sig till sin död. I sällskap med grefvinnan Königsmarck fick Anna Agriconia företaga vidlyftiga resor i Italien och Grekland och ådagalade i sin därunder förda dagbok så mycken lärdom och skarpsinnighet, att hon omkring 1692 adlades på sin broder Samuel Åkerhielm d. ä:s nummer, en utmärkelse, hvilken, så vidt man vet, blott denna enda gång vederfarits ett svenskt fruntimmer för hennes egna förtjänster. Efter grefvinnan Königsmarcks död bosatte hon sig i Stade i Bremen och afled där, ogift, d. 11 februari 1698. Fragment af hennes dagbok ha blifvit offentliggjorda af Gjörwell i »Svenska bibliotheket». 3. Åkerhielm, Samuel d. y., riksråd. Född i Stockholm d. 14 dec. 1684; den föreg. brorson och son af Å. 1. Sedan Å. blifvit mogen för universitetsstudier, idkade han sådana ej blott i Uppsala utan äfven i Åbo och Oxford, vid hvilket sistnämnda lärosäte han skall hafva erhållit understöd af engelska drottningen Anna. Efter hemkomsten anställdes han 1706 i k. kansliet och tjänstgjorde i såväl inrikes- som utrikeexpeditionen. Sedan Å. 1712 ingått gifte med Anna Kristina Feif, dotter till Carl XII:s gunstling Kasten Feif, utnämndes han 1714 till sekreterare vid krigsexpeditionen, sedan han de närmast föregående två åren varit anställd vid konungens kansli i Bender. Efter konungens återkomst på svenskt område tjänstgjorde Å. under dennes vistelse i Stralsund i krigsexpeditionen. Konungen sedermera följaktig till Norge, utnämndes han 1720 till krigsråd. Högst ifrig anhängare af den nya författningen med dess åt ständerna inrymda envåldsmakt, var han vid frihetstidens tvenne första riksdagar (1719--1720) medlem af sekreta utskottet. Detta oaktadt var honom konung Fredrik särdeles bevågen, och det var han, som, trots kanslikollegiets och rådets motstånd, utverkade Å:s utnämning till statssekreterare för krigsärendena 1723. Emellertid slöt sig Å. i kansliet till holsteinska partiet och fortfor att ifra för detsamma, tills det i följd af Sveriges anslutning till Hannoverska alliansen utträngdes ur rådet. I tidens politiska machinationer var Å. mycket inne och steg i betydenhet, i samma mån dessa utvecklade sig. Efter att i dec. 1728 ha blifvit befordrad till president i Åbo hofrätt, upphöjdes han 1731 till friherre och intog därefter för hvarje riksdag en allt mera oppositionell ställning mot Arvid Horn och den äldre Mössregeringen, hvarunder hans anseende och inflytande alltjämt voro stadda i tillväxt. 1734 var han minoritetens kandidat till landtmarskalk och uppträdde både 1734 och 1738 som ledamot i sekreta utskottet och mindre sekreta deputationen som en af krigspolitikens hänsynslösaste förespråkare. Sedan denna 1739 afgått med seger, inkallades Å. i rådet, där han dock snart skrämdes tillbaka för de politiska konsekvenserna af sina åsikter och motsatte sig 1739 års truppafsändning till Finland. Och vid 1740--41 års riksdag uttalade han sig skarpast af alla mot det afgörande krigsbeslutet, fast utan verkan. Lika fruktlöst uppträdde han mot Hattregeringens slöseri och äfventyrliga företag inom landet samt framstod snart såsom en af de kraftigaste målsmännen för Mösspartiets både inre och yttre politik. Hans föregåenden gjorde honom synnerligen hatad af Hattarne och 1747 blef han undanträngd på lika svaga skäl, som de, på hvilka han själf grundat sitt yrkande om Horns aflägsnande. På bankofullmäktiges föreställning hade regeringen 1745 tillslutit banken för utlämnande af metalliskt mynt, hvaremot den fick rätt att utgifva småsedlar, »i betraktande af de stora tjänster riket af banken haft, synnerligen under sista kriget och oroligheterna». Vid öfverläggning om denna fråga i rådet motsatta sig Å. densamma och fordrade undersökning af bankens tillstånd. Detta yrkande ansågs af ständerna så brottsligt, att Å. måste betrakta det såsom en nåd att få taga afsked utan pension. Då han lämnade den såväl som den öfverstemarskalksbefattning, hvartill han utnämndes 1741, nedsatte han sig på sin egendom Margretelund i Roslagen och tillbragte här sina tjugu sista lefnadsår, utan att någonsin för vän eller fiende nedlåta sig till en klagan öfver orättvisa och förföljelse. Dock blef det honom förunnadt att, innan han gick bort, se sina förtjänster och visa råd erkända. Vid riksdagen 1765--66, då de nya Mössorna fått öfvertaget i de offentliga ärendenas ledning, blef han af ständerna högtidligen betackad, hedrades med en till hans ära slagen skådepenning och inbjöds att åter intaga ett rum i rådskammaren. Efter något betänkande afsade sig den åldrige statsmannen den erbjudna hedersplatsen och afled ett par år därefter, d. 11 mars 1768. I sträng, omutlig rättrådighet och fosterlandskärlek stod Å. framom alla de statsmän, som på 1740-talet deltogo i att leda Sveriges öden. »Närmare betraktad» -- säger B. v. Beskow -- »var han mindre en stor statsman än en stor karaktär af romersk, eller snarare gammalsvensk, metall, utan nyare tiders blandning. Stor var han mera genom det goda och nyttiga, som han velat, än hvad omständigheterna tillåtit honom att utföra.» På senare tider ha visserligen försök gjorts att framställa Å. i mindre gynsam belysning på grund af hans förbindelser med Ryssland. Men intet bevis har framlagts, att han för egen räkning mottagit ryska penningar, medan han var vid statsrodret. Men väl har han enligt tidens sed ej tvekat att använda dem i kampen för att vinna vänner och anhängare.