han till 1863 och var under tiden tillförordnad legationssekreterare i S:t Petersburg 1858--59, medföljde sistnämnda år den utomordentliga beskickning, som hade att i Wien tillkännagifva Carl XV:s tronbestigning, tjänstgjorde en kortare tid i nämnda stad och 1860--63 i Köpenhamn såsom legationssekreterare, i Wien dock blott på förordnande. Som ledamot af ridderskapet och adeln deltog han i tvenne riksdagar, nämligen 1859--60 och 1865--66, då han afgaf sin röst till förmån för det hvilande representationsförslaget. Af 1867 års riksdag -- den första som tillkommit enligt den nya riksdagsordningen -- valdes Å. till medlem af statsrevisionen, hvilket förtroendeuppdrag förnyades de påföljande riksdagarna, och var han till sist (1871) statsrevisionens ordförande. 1870 inträdde han som ledamot i riksdagens Andra kammare, därtill utsedd af Södra Roslags domsaga, där hans af honom återköpta fädernegods, Margretelund är beläget. Som riksdagsman arbetade han under den första riksdagen i lagutskottet, 1871 i konstitutionsutskottet och var 1873--74 kammarens vice talman. I icke oväsentlig mån bidrog han till åstadkommande af 1873 års myntkonvention, äfvensom till antagande af 1874 års s. k. Norrbottenslag till ungskogens fredande. På hösten 1874 inkallades han som statsråd och chef för finansdepartementet i konseljen, där en af hans första ämbetsåtgärder var kontrasignerandet af nyss antydda kungliga förordning men lämnade sin statsrådsbefattning redan i maj det följande året, därtill föranledd af sin uppfattning om olämpligheten af att framlägga det då uppgjorda värnepliktsförslaget, och drog sig tillbaka till Margretelund. Insatt 1875 af Stockholms läns landsting i Första kammaren, hade han där oafbrutet plats till och med 1893 års riksdag. Ledamot af lagutskottet 1876--78, tillhörde han 1877 äfven särskildt utskott samt 1879--89 och 1892--93 bankoutskottet (från 1883 dess ordförande). Tillika var han 1876--89 ordf. i riksgäldskontoret. Anhängare af skyddstullar, som han fann nödvändiga på grund af det svenska jordbrukets betryckta ställning, inträdde han i juni 1889 såsom utrikesminister i frih. Bildts protektionistiska ministär för att redan i följande oktober månad såsom statsminister träda i spetsen för regeringen. Åtskilliga mer eller mindre viktiga åtgärder äro från tiden för hans ministär att anteckna, såsom förbättringar i försvarsväsendet, Gellivarebanans förvärfvande för statens räkning, revision af mellanrikslagen, antagande af ny sjölag, väghållningsfrågans lösning o. s. v. I juli 1891 måste Å. lämna statsministersämbetet i anledning af en händelse, som inträffat mot slutet af föregående riksdag. Han hade nämligen vid en enskild sammankomst af riksdagsmän i Första kammaren för öfverläggning om det då föreliggande k. härordningsförslaget förordat detsamma bl. a. därmed, att vi efter dess antagande skulle kunna »tala svenska med norrmännen». Yttrandet, som på ett mindre grannlaga sätt utsläpptes i pressen, var nog ej så illa menadt -- ty häftig och impulsiv till sin natur, hade Å. i allmänhet svårt att »hålla tand för tunga» -- men väckte sådan ovilja i Norge, att Å:s kvarstannande som statsminister ansågs omöjlig. Vid de allmnänna valen 1893 af sin gamla valkrets invald i Andra kammaren, var Å. därstädes 1895 ordförande i första särskilda utskottet, men lämnade under pågående riksdag nämnda år Andra kammaren, enär han af Stockholms läns landsting blifvit vald till ledamot af Första kammaren, som 1896--99 insatte honom i konstitutionsutskottet, där han sistnämnda riksdag var ordf. 1888--89 och 1890 var han led. af talmanskonferensen. Död i Stockholm under pågående riksdag d. 2 april 1900. Bland de många förtroendeuppdrag, Å. i öfrigt innehade, må nämnas ordförandeskapet i sågverksägarnas garantiförening och i styrelsen öfver Allmänna hypoteksbanken. Inom konungens hof blef han 1876 öfverstekammarjunkare. Sedan 1875 var han hedersled. af Akad. för de fria konsterna och sedan 1880 led. af Landtbruksakad. Sedan 1888 var han serafimerriddare. »Skådar man tillbaka på frih. Åkerhielms af varm fosterlandskärlek burna lifsgärning och erinrar sig den högresta, imponerande ädlingen, när han uppträdde i det offentliga, i riksförsamlingen eller i trängre kretsar, formar sig minnet till bilden af en bland dessa grandseigneurer, på hvilka vår realistiska tid blir allt fattigare. Men man toge svårligen miste, om man föreställde sig, att den bortgångna hörde till de riddersmän, som älska att fördjupa sig i drömmar om svunna tider af ära och prakt eller sola sig i nedärfda anors glans. Stolt var han öfver sina anor, lika stolt kanske som någon, men han visste också, att en hvar endast har sin egen ära. Och så grep han med ifver in i det jäktande nutidslifvet och förstod att vara praktisk och se tingen praktiskt, när sådant behöfdes.» Gift 1860 med grefvinnan Ebba Aurora Ulrika Gyldenstolpe. 7. Åkerhielm, Albert Lars Evert, ämbetsman, politiker. Född i Stockholm d. 14 april 1846; sonsons sonson till Å. 4. Föräldrar: öfversten, frih. Claës Edvard Åkerhielm till Blombacka och Gustafva Vilhelmina Askerbom. Student i Uppsala 1863, aflade Å. hofrättsexamen 1869 och blef 1872 vice häradshöfding. Han anställdes 1873 som riddarhuskanslist och tjänstgjorde 1874--76 i Första kammarens kansli. Sekreterare 1876--78 i kommittén för döfstumundervisningens ordnande, har han författat dess vidlyftiga betänkande. T. f. kanslisekreterare i finansdepartementet 1876, blef han 1878 kansliråd och byråchef därstädes. Tillika var han 1880 led. af kommittén för domänförvaltningens ordnande och 1884--89 riddarhussekreterare. Efter att i mars 1888 förordnats till expeditionschef i finansdepartementet, blef han d. 28 sept. s.å. konsultativt statsråd i Bildts protektionistiska ministär. På denna post, där hans stora författningskunskap kom till sin fulla rätt, stod han kvar till d. 27 okt. 1899, då han blef president i kammarrätten. Inom ministären ansågs han städse representera den högra flygeln och förklarade bl. a.