Djurgårdsbrunn invid Stockholm, där han begynte införa gymnastik och ett allmännare bruk af elektricitet vid sjukdomars behandling. 1824, kort efter det han erhållit afsked från prosektorssysslan och samtidigt blifvit hedrad med professors titel, anträdde han en ny utländsk resa och inrättade efter sin hemkomst 1827 det s. k. ortopediska institutet i Stockholm. Denna anstalt, som var förlagd till Djurgårdsbrunn och grundad på aktier, fick 1828 namnet Josefinska ortoped. institutet. Trots ekonomiska svårigheter och oaktadt anstalten förde ett allt mer tynande lif, lyckades A. upprätthålla densamma till 1837, då den stängdes. Emellertid öppnade han sistnämnda år ett nytt ortopediskt institut, då förlagdt till Lilla Ersta å Södermalm i Stockholm. Understödd af rikets ständer med ett penninganslag, fortfor han innehafva anstalten till 1847, då han öfverlämnade den till d:r H. Sätherberg. Af ständerna redan 1848 ihågkommen med en pension, framlefde han sina återstående dagar i Stockholm och afled därstädes d. 31 jan. 1850. Å. var en liflig, verksam, man skulle kunna säga mångfrestande man. Vid sidan af sina anatomiska, kirurgiska och gymnastiska forskningar sysselsatte han sig i flera år äfven med linguistik, hvarför man i raden af hans utgifna arbeten finner sådana som: Fransysk stilöfning och läsebok 1826, Fransyska språkets böjningsformer 1828, Tyska läsöfningar 1830 o. s. v. Han utgaf för öfrigt tidskriften »Hälsovännen» 1828--29, Sundhetskateches 1835 och Josephinska orthopediska institutet i förening med en allmän hälsovårdsinrättning 1839, hvarjämte han till Svenska läkaresällskapets årsberättelse lämnade åtskilliga smärre uppsatser. Åkerman, Per Larsson, orgelbyggare. Född d. 28 maj 1826 i Västra Vingåkers församling af Södermanland, där föräldrarna voro bondfolk. Sedan Å. 1850 med hedrande vitsord utgått från Teknologiska institutet i Stockholm, aflade han 1852 orgelbyggareexamen inför Musikaliska akademien och erhöll 1854 statsanslag för en utrikes resa, under hvilken han fick tillfälle att utveckla sin redan vunna skicklighet hos flera af de förnämsta orgelbyggare i utlandet. Under denna resa gjorde han i Paris sig närmare förtrogen med denna stads yppersta orgelverk, bland andra med det för kyrkan S:t Eugene bestämda, på världsutställningen i Paris 1855 exponerade, världsberömda verket, hvilket han erhöll i uppdrag att intonera och stämma, verkställde i Bruxelles intoneringen och stämningen af den för katedralkyrkan i Murcia byggda, s. k. »jätteorgeln» med sextiofyra stämmor o. s. v. Återkommen hem, begynte han en omfattande verksamhet i sitt yrke och fick emottaga beställningar och loford från alla delar af riket. Å. kallades 1864 till ledam. af Musik. akad. samt afled i Stockholm d. 2 juli 1876. Från 1852 till sin död hade han byggt sammanlagdt ej mindre än 90 orglar. Såsom Å:s förnämsta arbeten kunna nämnas orgelverken i Katarina kyrka i Stockholm samt Strengnäs och Uppsala domkyrkor. Hvad, som fördelaktigt utmärker dessa, och öfver hufvud alla verk, som utgått från hans verkstäder, är stämmornas förträffliga intonation, hvarigenom de icke allenast erhålla den mest mjuka, fylliga och angenäma ton, utan en klangfärg, som troget återger de instrument de föreställa. Åkerréhn, Olof, mekaniker. Född 1754 i V. Vingåkers socken af Södermanland, studerade Å. med understöd af grefve Fredrik Bonde på Kesäter, först i Åbo, sedan i Uppsala, vid hvilket sistnämnda universitet han blef magister 1782. Med grundlig underbyggnad, särdeles i de matematiska vetenskaperna, trädde han i det praktiskas tjänst såsom byggnadsingenjör, åtnjöt i flera år till 1795 ett stipendium af Brukssocieteten och ägnade hela sitt lif åt mekaniska uppfinningar och byggnadsarbeten. Antalet af verk och inrättningar, anlagda af honom, uppgå jämväl till en betydande siffra. Man har beräknat, att han, ifrån 1784 och till sin död, d. 9 maj 1812, således på tjuguåtta år, uppbyggt omkring femtio stångjärnshamrar, lika många spik- och knipphammarsverk, sju plåthamrar, sjutton sågverk, nittio kvarnar, förutom valsverk, blästerverk, fabriker, grufkonster m. m. Till hans utmärktaste arbeten räknades manufakturverken vid Vedevåg i Västmanland, öfver hvilka han länge förde en kraftig styrelse, Nyköpings mässingsbruk, byggnaderna vid Kinda kanal och slussverk o. s. v. Äfven flera af hans skrifter förtjäna afseende, såsom: Utkast till en praktisk afhandling om vattenverk 1788, Svenska blåsverkens historia 1805, Begrepp om lerhusbyggnad 1811, Om gevär och skjutkonst 1812. Hans största och förnämsta arbete, Samlingar i konstbyggnadsvetenskapen, afbröts till stor skada genom författarens död. Å. var sedan 1799 ledamot af Vet. akademien, i hvars handlingar han skrifvit flera uppsatser. 1811 hedrades han af Järnkontoret med dess stora medalj i guld. Åkerström, Jonas, historiemålare. Född d. 9 mars 1759 i Åkre by, Rogsta socken af Hälsingland, där fadern, Jon Mattsson, gift med Brita Eriksdotter, var skattebonde. Efter att från 1777 ha arbetat som lärling och gesäll hos en handtverksmålare i Hudiksvall, kom Å. 1782 till hufvudstaden, där han fick anställning hos ämbetsmålaren Holm, hvilken han biträdde vid förefallande dekorationsarbeten i enskilda hus. Samtidigt begagnade han undervisningen vid Konstakademien och fick studera under Desprez och Masreliez, af hvilka den förre använde honom på teaterns dekorationsverkstad. Redan 1783 vann han vid akademien en mindre medalj för antikritning och 1787 eröfrade han akademiens stora guldmedalj för utförandet af prisämnet »Meleager, som vägra att hjälpa sina landsmän i striden», hvilket väckte stor uppmärksamhet och förskaffade honom ett genom subskription af enskilda personer åstadkommet stipendium, hvarmed han i maj 1788 begaf sig till Rom, där han sedan med understöd ur konungens handkassa uppehöll sig till sin död d. 25 nov. 1795. Utan tvifvel var Å. ämnad till