skap, som slöt sig kring fru Nordenflycht. Hans tryckta latinska skaldestycken uppgå till mer än hundra, däribland en öfversättning på latinsk vers af Gyllenborgs »Tåget öfver Bält» och af samme skalds »Ode öfver ett godt hjärta», äfvensom Dalins »Svenska friheten», af hvilken öfversättning manuskriptet emellertid gått förloradt. Ä., som var ledamot af Apollini sacra, Utile dulci m. fl. samfund, har äfven efterlämnat en mängd poem på svensk vers, af hvilka dock endast en fåtal blifvit tryckta. För studenter, tillhörande Östgöta nation i Uppsala, stiftade han ett stipendium och skänkte till Linköpings bibliotek 106 vol. manuskript. - Gift 1762 med Anna Dorotea Filenius. 2. Älf, Erik Peter, vitter författare. Född i Linköping d. 2 mars 1765; den föreg. son. - Student i Uppsala 1782, begaf sig Ä. 1785 till universitet i Lund, hvarest han innehade första hedersrummet vid promotionen 1787. Två år därefter förordnad till docent i litteraturhistoria, lät han prästviga sig 1792 och afled i Lund natten till d. 24 jan. 1793, endast tjuguåtta år gammal. Den poetiska begåfning, hvarmed Ä. var utrustad, gaf upphof åt dikter, som tilltalade hans samtid och onekligen ägde åtskilliga förtjänstfulla drag. Den största och bästa af dessa dikter var Tal öfwer freden i Werelä 1790. I Werthers första och sista stunder 1786, spåras den sjukliga känslosamhet, som i Göthes namnkunniga »Die leiden des jungen Werthers» både gaf sig uttryck och fick näring. Af något mindre betydenhet och värde är hans Segersång öfver den 30 September 1789. Efter hans död utgaf Leopold hans Strödda skaldestycken 1795, hvilket synes antyda, att denne estetiske finsmakare funnit den tidigt bortgångne skaldens dikter stå öfver flertalets af rimmande medtäflare. Öberg, Lotta, poetissa. Född af fattiga föräldrar i Stockholm 1818. - Ö:s afgjordt poetiska kallelse visade sig mycket tidigt i små diktförsök, af hvilka ett händelsevis föll i händerna på excellensen af Wetterstedt, genom hvars föranstaltande den fattiga flickan hämtades från sin skröpliga bostad vid Luntmakaregatan och sattes i en af Stockholms bästa pensioner. Här gjorde hon de mest snabba framsteg, men hennes af naturen svaga kroppshydda, undergräfd af lidanden och umbäranden i ungdomen, föll, innan hennes rika anlag ännu hunnit utveckla sig, tillsammans i döden d. 21 juni 1856. - Under hennes lifstid utgåfvos genom vänners försorg hennes Lyriska dikter, 3 häft. 1834-41. »De vittna om en djup och varm känsla, som på ett enkelt, oskuldsfullt och rörande sätt återklingar af de stora skaldernas toner, af hvilka hon inspirerades. Ödman, Nils Petrus, skolman, författare, föreläsare. Född i Åmål d. 12 aug. 1838. Föräldrar: vågmästaren Svante Ödman och Jenny Wigelius. Efter skolstudier i Karlstad blef Ö. student i Uppsala 1856. I lärdomsstaden gjorde han sig känd och omtyckt som visdiktare och sångare, och när 1860 Dietrichson bland studenterna bildade det vittra Namnlösa samfundet, dröjde det icke länge, innan Ö. blef en af dess medlemmar. Sedan han 1866 tagit filosofiska doktorsgraden, uppehöll Ö. sig under följande året för språkstudiers idkande i England och Frankrike. Antagen 1868 till hufvudlärare i nämnda länders språk vid Göteborgs realgymnasium, utnämndes han 1870 till lektor i lefvande språk vid Hernösands läroverk och öfvertog 1877 lektoratet i samma ämnen i Gäfle. Under signaturen »Pelle» deltog han med humoresken »Min första kondition» i den publikation, »Sånger och berättelser af nio signaturer», hvarmed nyssnämnda sällskap uppträdde 1863. Då emellertid detta hans opus rönte ett tämligen ogynnsamt mottagande af kritiken, blef han därigenom för en längre tid afskräckt från att fortgå på författarebanan. Först 1873 beträdde han ånyo densamma. Hans då till »Göteborgsposten» skrifna korrespondensartiklar från Frankrike väckte allmänt bifall. Detsamma kan säkerligen äfven sägas om de samlingar af lifs- och tidsbilder, dikter m. m., han sedermera utgifvit, och som till stor del varit synliga i tidningar och tidskrifter. Däribland må nämnas Ungdoms- och reseminnen. Vers och prosa, 2 bd., 1881, Ny samling studentminnen och resebilder 1891, Vexlande bilder, prosa och vers 1893, Ur en svensk tonsättares lif 1885--86, utgörande en minnesteckning öfver J. A. Josephson, m. m. Ö. skildrar hurtigt och raskt och i en stämning, genomskimrad af lifsglädje men ock af ett från all asketisk tyngd fritt religiöst allvar. I vissa af sina versifierade bilder ur societetslifvet gisslar han med satirisk skärpa dess svaga sidor. Redan i slutet af 1870-talet började Ö. i afsikt att motarbeta dålig smak och låga böjelser, framför allt hos ungdomen, vid val af nöjen och förströelser, att anordna ett slags aftonunderhållningar med föredrag, sång och andra tillställningar af lifvande och oskyldigt muntrande art. Han har därvid fortfarit, äfven sedan han, hunnen pensionsåldern, lämnat sitt lektorat. Om ett föredrag, hållet af Ö. vid en dylik underhållning i Stockholm i jan. 1906 heter det i en hufvudstadstidning bl. a.: »Hr Ödman hade denna gång valt till ämne Minnen från serenadlifvet i Uppsala från 1860-talet, och det är ju ett ämne, som fullt och helt låter hans natur ta ut sin rätt. Kraftiga efterdyningar efter den som ledande maktriktning inom litteraturen afsomnade romantiken kunna ju skönjas äfven in på 1860-talet, och hr Ö. är romantiker. Man behöfver blott höra honom tala något litet om serenaden och med den sammanhängande företeelser för att fatta det.» Gift 1871 med Linnea Sofia Elisabet Helena Tullberg, dotter af professor O. F. Tullberg (se II: 642). Ödmann, Arvid, operasångare. Född i Karlstad d. 18 okt. 1850. Föräldrar: köpmannen Johan Fredrik Ödmann och Betty Berg. Ö., som under sin uppväxt begagnat sig af