undervisningen i Karlstads läroverk, var nära att taga studentexamen, då en händelse inträffade, som kom att gifva hela hans följande lefnadsbana dess riktning. På grund af sin vackra röst blef han nämligen erbjuden att deltaga i en af magister Jahnke planerad turnée i Amerika med en af honom bildad sångartrupp. Sedan han med anledning däraf kommit till Stockholm, lärde dåvarande sekreteraren vid K. teatern, O. Wijkander känna den unge mannen. Öfvertalad af denne, sökte han inträde och blef med största lätthet antagen såsom elev vid K. operan. Efter under god ledning idkade sångstudier debuterade han d. 14 febr. 1873 som Tamino i »Trollflöjten», utförde under loppet af s. å. Oberons parti i »Oberon» och Ernestos i »Don Pasquale» samt erhöll engagement i juni 1875. Under mellantiden hade han fortsatt sina studier under Günther och Ivar Hallström samt utbildade sig ytterligare i Paris, där hans lärare var Masset. Med undantag af åren 1887--89, då Ö. var fäst vid operan i Köpenhamn, har han ända sedan 1876 tillhört lyriska scenen i Stockholm. Till en början mindre tillfredsställande beträffande det dramatiska utförandet af de honom anförtrodda rollerna, har han efter hand äfven såsom skådespelare höjt sig till ett verkligt konstnärsskap, som i förening med hans höga, rena, innerligt sympatiska, tenor gjort honom till publikens synnerliga gunstling. Ännu i besittning af stämmans hela styrka, höjd, mjukhet och välljud, behärskar han alltjämt hela sin omfångsrika och omväxlande repertoar. Af dithörande roller må nämnas Tuve i »Den bergtagna», Charlott i »Advokaten Pathelin», Don Ottavio i »Don Juan», Fernando i »Leonora», Bénoit i »Kungen har sagt det», Tavannes i »Hugenotterna», Wilhelm Meister i »Mignon», Don José i »Carmen», Alfredo i »Den vilseförda», Achilles i »Iphigenia i Aulis», Zephoris i »Konung för en dag», Philemon i »Philemon och Baucis», Edgar i »Lucie», Almaviva i »Barberaren», Radames i »Aida», Faust i »Faust» och »Mefistofeles», Toriddo i »På Sicilien», Romeo i »Romeo och Julia», Stradella i »Stradella», Fra Diavolo i »Fra Diavolo», Noureddin i »Lalla Rookh», Florestan i »Fidelio», Chapeloux i »Postiljonen från Longjumeau», Bergakungen i »Den bergtagna», Hertigen i »Rigoletto», Sandu i »Neaga», Paul i »Paul och Virginie», Walter i »Mästersångarne», Gerald i »Lakmé», Arnold i »Wilhelm Tell», Enzo i »Gioconda», titelrollerna i »Profeten», »Josef», »Lohengrin», »Otello» o. s. v. Gift 1881 med Jenny Brandt. Ödmann. Äldste kände stamfadern Lorentz Ödmann var vid 1700-talets ingång tenngjutare i Jönköping. 1. Ödmann, Samuel Lorentz, universitetslärare, naturforskare, teolog, skald, musiker. Född i Växiö d. 25 dec. 1750. Föräldrar: kyrkoherden Gabriel Ödmann och Katarina Wiesel. Sin första uppfostran erhöll Ö. hos sin morfar, prosten Wiesel i Vislanda, hvars patriarkaliska hem han sedan så mästerligt skildrade i sina »Hogkomster från hembygden och skolan». Efter grundliga studier vid Wäxiö läroverk blef han vid aderton års ålder student i Uppsala och aflade fil. kand. ex. därstädes 1772. Han var då en man med mångsidiga kunskaper, och bland ämnena för hans studier intogs ett icke ringa rum af naturvetenskapen, för hvilken han hyste ett intresse, som gjorde honom till en af Linnés mest omhuldade lärjungar. Då Ö. följande år, 1773, lät prästviga sig, skedde det med anledning af kallelse till huspredikant hos general Pfeiff på Värmdön. På kallelse af friherre Cederström, som var bosatt inom samma pastorat, förordnades han 1776 till komminister och skolmästare på Värmdön och kvarstannade i fjorton år på denna anspråkslösa plats, där hans inkomster voro så knappa, att han måste bidraga till de sinas uppehälle genom att fiska och jaga. Under en af dessa jakter förkylde han sig så svårt, att han sedan aldrig tålde fria luften och aldrig fullkomligt återvann hälsan. För att göra sitt lif någorlunda drägligt dömde han sig till ett beständigt innesittande i studerkammaren, hvilket lefnadssätt med få afbrott fortfor i fyrtifem år. Emellertid gjorde han sig genom utgifna skrifter så känd, att han 1784 invaldes till ledamot af Vet.-akad., hvarefter han genom medverkan af ärkebiskop Troil och biskop Wallqvist 1790 utnämndes till kyrkoherde i Gamla Uppsala och blef ord. teologie adjunkt i Uppsala s. å. På denna plats, som han tillträdde 1792, väntade honom, den mångsidigt lärde, ett nytt och vidsträckt verksamhetsfält. Strax efter sin ankomst till Uppsala anmodades han att deltaga i bibelkommissionens arbeten, hvilka sedan till drygaste delen kommo på honom och Tingstadius, och insattes någon tid därefter i ecklesiastikkommittén, som hade att afgifva förslag till nya »kyrkoböcker». 1799 befordrades han till teol. professor och blef följande året teol. doktor. Sedan på hans inrådan ett Teologiskt seminarium blifvit inrättadt vid universitetet, förordnades han 1806 till dess förste director och till professor i pastoralteologien samt skötte, fastän instängd i sin kammare och ständigt sängliggande, icke blott alla sina göromål som professor och seminariiföreståndare, utan äfven de pastorala i sitt prebende, hvarjämte han utvecklade en högst betydlig skriftställareverksamhet. I arbetet för åstadkommande af ny psalmbok deltog han till 1814, då han därmed upphörde på grund af meningsskiljaktigheter med Wallin och missbelåtenhet med det enligt hans mening alltför öfvermäktiga sätt, hvarpå denne vid arbetet gjorde sig gällande. Sina föreläsningar i exegetik, som både till form och innehåll på ett fördelaktigt sätt afveko från hvad dittills i den vägen förekommit, höll han i sin rymliga, af böcker uppfyllda sängkammare. Äfven såsom föreståndare för teologiska seminariet utvecklade han en epokgörande verksamhet, framför allt genom ett oförsonligt utrotningskrig mot osmakligheterna och löjligheterna i den äldre predikostilen. På grund af sina vetenskapliga förtjänster inkallades han i flera lärda sällskap. Trots sitt instängda. lefnadssätt med dess