egendomligheter, hvartill hörde bl. a. en rumstemparatur af 26--28 grader och afsägelse af vatten till utvärtes bruk (i stället att tvätta sig torkade han sig med varma handdukar), uppnådde han den höga åldern af nära 80 år och afled i Uppsala d. 2 okt. 1829. Redan som yngling leddes Ö. af sin ovanliga fattningsgåfva att utbreda sig öfver flera grenar af det mänskliga vetandet. Outtröttlig i sin kunskapssträfvan och utrustad med ett skarpt förstånd och ett ovanligt minne, förvärfvade han sig i en mängd lärdomsgrenar vidsträckta insikter. Så i naturalhistorien, främst zoologien, men äfven botaniken -- ett växtsläkte, Oedmannia, har uppkallats efter honom. Han var ock framstående genom sin stilistiska förmåga. Isynnerhet fäste han sin håg vid Österlandets språk, fornkunskap och naturalhistoria. Hans flesta arbeten utgöras af öfversättningar och sammandrag af resebeskrifningar, af öfversättningar utaf några bibelns böcker samt strödda arbeten och uppsatser till upplysning af Den heliga skrift. Som skald har han utmärkt sig genom sina Försök till kyrkosånger 1798, som upptager 85 psalmer, däraf utaf honom 77 diktade och 8 omarbetade, och af hvilka 28 inrymts i 1819 års psalmbok, samt genom tvenne oratorier: Försonaren på Golgata 1809 och Försonaren på oljeberget 1815, till hvilka han, åtminstone delvis, skall hafva komponerat den äfven af kännare lofordade musiken. Hans icke få homiletiska och exegetiska arbeten torde, hvad flertalet angår, med rätta anses såsom föråldrade. Däremot är han och skall säkerligen länge af hvarje bildad svensk vara känd och uppburen genom sina förut omnämnda Hågkomster från hembygden och skolan, förf. 1801, tr. 1830, med mästerhand uppdragna teckningar af hemlifvet och sederna i Småland kort efter midten af adertonde århundradet. Arbetet tillökades sedermera med uppsatsen Prosten Lenæus i Delsbo och hans församling på 1760 talet, 5:te uppl. 1888. Svenska akad. lät 1867 öfver Ö. prägla en minnespenning, med anledning hvaraf Böttiger författade en förträfflig lefnadsskildring af den märklige mannen, införd i Sv. akad:s Handl. ifrån år 1796, del 43. Gift 1776 med Elisabet Myrin. 2. Ödmann, Erik Samuel, präst, riksdagsman. Född i Mo socken i Hälsingland d. 27 okt. 1786; den föregåendes brorson. Föräldrar: häradshöfdingen, lagmannen Gabriel Ödmann och Katarina Myrin. Vid sexton års ålder begynte Ö. sina akademiska studier i Uppsala och blef fil. magister vid promotionen 1809. Anställd s. å. som ammanens vid Teologiska seminariet, förordnades han 1810 till vice lektor vid gymnasiet i Gäfle, blef gymnasiiadjunkt därstädes samma år, eloqu. et. poes. lector 1814 samt befordrades, sedan han låtit prästviga sig 1825, till kyrkoherde i Vendels församling af ärkestiftet 1827. Prost 1830, kontraktsprost i Örbyhus' kontrakt 1841, hedrad med teol. doktors titel 1844. Död på Hofgårdsby i Vendels socken d. 17 sept. 1845. I yngre år utmärkte sig Ö. som vitter författare och eröfrade två gånger Sv. akademiens pris för vältalighet, nämligen 1813 för Historia om det första korståget och 1816 för ett Försök öfver islamismen. Vid riksdagarna 1834--44 var Ö. led. af prästeståndet, där han uppträdde som den liberala oppositionens ledare, 1834 och 1844 placerad i bankoutskottet samt 1840 i konstitutions- och hemliga utskotten. Under samma tid hade han flera gånger representationens förtroende att vara stats- och diskontrevisor, var tvenne gånger föreslagen till pastor primarius i Stockholm och innehade jämväl biskopsförslag. Gift 1819 med Brita Katarina Stenfelt. 3. Ödmann, Samuel Martin, publicist, politiker. Född i Gäfle d. 1 maj 1822; den föreg. son. Student i Uppsala 1837, vistades Ö. därstädes till i slutet af 1840-talet, intagande en ganska framskjuten ställning inom studentlifvet och förvärfvande en på flera områden grundlig bildning. Han öfvertog därefter skötseln af fäderneegendomen Hofgårdsberg i Uppland och förvärfvade sig sin orts förtroende, hvilket bl. a. tog sig uttryck i val till riksdagsman i bondeståndet vid 1856--58 års riksdag. Han valdes här till förste suppleant i statsutskottet och gjorde sig bemärkt som lycklig talsman för liberala idéer. Till följande riksdag återvaldes han icke, men insatte i stället sitt arbete för den representationsreform, som låg honom varmt om hjärtat, genom utgifvandet af Politisk tidskrift för Sveriges allmoge 1860--64. Bondeståndets fullmäktig i riksgäldskontoret 1863--65, verkade han ock vid denna tid som sekreterare i den kommitté, som tillsatts för att föra representationsreformen fram till seger, och tog med hela sin själ del i äfven de öfriga sträfvanden, som besjälade den tidens liberala. 1865 blef han redaktör för tidningen »Fäderneslandet», i hvilken egenskap han verkade ända till 1898. Vid Ö:s öfvertagande af bladet var dess renommé synnerligen dåligt, men han var besjälad af de bästa föresatser att upprycka ogräset, hvilket åtminstone i ej ringa mån lyckades och en tid å 1870--80-talen utöfvade det icke obetydligt politiskt inflytande. Ö:s egna artiklar, både å det politiska och litterära området, vittnade om en fin penna och grundliga insikter, om man ock måste konstatera en viss oförmåga att följa med tidens utveckling utöfver de 1848 års idéer, som utgjorde ledtråden för hela hans verksamhet. Under sitt sista lefnadsår utgaf Ö., som afled å Sundbyberg invid Stockholm d. 21 jan. 1899, en i flera afseenden läsvärd skildring Från flydda dagar, minnen och anteckningar. Gift 1:1857 med Julia Martina Stenfelt och 2: 1869 med Jenny Maria Braun, som, född i Stockholm d. 20 mars 1847, under en följd af år icke oväsentligt bidrag till spridningen af mannens tidning genom sina därstädes intagna följetonger, hvilka genom lifligt framställningssätt och rikedom på spännande situationer städse visade sig kunna fängsla en talrik läsekrets. Af dessa äro åtskilliga äfven utgifna i bokform, såsom På villovägar 1876, Bruden på Stafsund