strandade på universitetskanslärns, frih. L. G. De Geers motstånd. Denne afgick dock på sommaren s. å. och efterträddes af P. von Ehrenheim, hvilken var villigare att gå fakulteten till mötes, när den på hösten s. å. upprepade sitt försök, nu yttermera motiveradt med Ö:s förmodade författareskap till en anonym broschyr om »Försiktighetsmått i äktenskapet», med förord af Ö:s nära vän Knut Wicksell. Trots ingen annan kompetent person fanns att bestrida förordnandet, förnyades ej detta 1888. Ö., som 1887 aflagt med. licentiatexamen, gaf dock ej tappt utan förvärfvade 1889 i Lund, efter försvar af afhandlingen Studier och undersökningar öfver smaksinnet, medicinsk doktorsgrad med så lysande vitsord, att det nu blef omöjligt att hindra honom 1889 erhålla förordnande som först docent och sedermera t. f. laborator i fysiologi i Uppsala, där han följande år blef ordinarie laborator och 1899 professor i ämnet. -- Ö. har å sin vetenskaps område utgifvit flera afhandlingar, men hans förnämsta betydelse ligger i att med sin lifliga önskan att gagna samt med sin ljusa sangvinism och bergfasta öfvertygelse ha under svåra tidsförhållanden sammanhållit de frisinnade elementen vid Uppsala universitet. Från första startandet af »Verdandis småskrifter» har han verksamt deltagit i dess redaktionskommittés arbeten, liksom han städse varit villig att offra tid och krafter för andra arbeten af samma förening, som i honom ägt en oomkullrunkelig pelare. Äfven i folkbildningsarbetet i öfrigt i landet och i bestyrelsen för universitetets sommarkurser har Ö. ådagalagt stort intresse och själf ofta uppträdt som föreläsare. Den agnostiska världsåskådning, han därvid ej fördolt, har på sina håll, särskildt i Småland, väckt stor förskräckelse. -- Ö., som 1895 öfversatte Helmholtz: »Naturkrafternas växelverkan» och 1896 bidrog till »Verdandis småskrifter» med Om fysisk uttröttning samt 1900 med Renlighet och frisk luft, utgaf 1898 De sju världsgåtorna. Några ord om försöken att draga oöfverstigliga gränser för naturforskningen, 1899 Den fysiologiska döden och dess betydelse för lifvet och tog 1902 i en broschyr till orda för Skolans skiljande från kyrkan, liksom förut i de diskussioner, som under 1880- och 90-talen vare sig höllos inom »Verdandi» eller af denna förening offentligt anordnades. -- Gift 1: 1882 med Tekla Tullia Vilhelmina Andersson och 2: 1891 med Elise Ingeborg Axelson.

Ölander, Per August, ämbetsman, musiker, tonsättare. Född i Linköping d. 8 jan. 1824. Föräldrar: organisten i S:t Lars församling af Linköpings stift Per Ölander och Maria Katarina Landström. -- Efter afslutade skol- och gymnasiistudier i sin födelsestad inskrefs Ö. som student vid Uppsala universitet 1844, aflade kameralexamen därstädes samt ingick 1847 som extra ord. kammarsskrifvare i Tullverket, där han 1867 befordrades till kontrollör. Af fadern, en för sin tid utmärkt fiolspelare, erhöll sonen en grundlig musikalisk uppfostran, så att han redan som skolgosse i Linköping flera gånger uppträdde vid konserter och andra offentliga tillfällen som solist på violin. I Uppsala rönte han i musikaliskt hänseende ett gynnsamt inflytande af director musices J. E. Nordblom, med hvars dotter Johanna Maria (se II: 191) han 1853 ingick äktenskap. Efter sin ankomst till Stockholm utvecklades hans talang än ytterligare genom bekantskap och samspel med Sveriges då utmärktaste violinamatör, öfverinspektoren J. Falkenholm, hvars förträffliga tolkning af Haydns och Mozarts mästerstycken gjorde det lifligaste intryck på den unge virtuosen. I samma mån som denne kände sig förtrogen med de klassiska musikförfattarna, begynte han själf uppträda som tondiktare och komponerade efter hand flera större musikverk, hvilka blifvit offentligen uppförda, såsom: Simfoni för stor orkester (in Ess), Missa sollennis, Tvenne Konung Davids psalmer för soli och kör med orgel, en dito för solo med piano och violoncell, en sextett för två violiner, två altar och två violonceller; åtskilliga violinkvartetter, sångkvartetter, solosånger vid piano m. m. För lyriska scenen försökte han sig med femaktsoperan Blenda, som eröfrade ett af konungen utfäst täflingspris och uppfördes å Stora teatern 1876, hvilken komposition dock endast vann en succès d'estime. Större bifall rönte hans lilla melodiösa operett Mäster Placide, uppförd å Nya teatern 1879. Ö. som någon tid i början af 1880-talet skötte musikafdelningen i »Stockholms dagblad», var sedan 1864 led. af Musikaliska akad. Död i Stockholm d. 3 aug. 1886.

Öman, Viktor Emanuel, skald, språkkännare, tidningsman. Född d. 22 aug. 1833 vid Skäftesberget i Ramsbergs bergsförs. af Örebro län. Föräldrar: kommissionslandtmätaren Erik Emanuel Öman och Margareta Kristina Erlandsson. -- Efter förberedande undervisning vid läroverket i Örebro blef Ö. student i Lund 1852, fortsatte därefter sina studier i Tyskland, där han vid universiteten i Leipzig och Jena sysselsatte sig med filosofi och språkvetenskap och blef fil. doktor på det senare stället 1859. Efter sin återkomst till Sverige sökte han aldrig inträde i statens tjänst med undantag af en adjunktur i moderna språk vid Uppsala universitet, till hvilken han äfven blef uppförd på förslag. I stället ägnade han sig enskildt åt litteratur, språkstudier och författareskap. Sin vittra bana öppnade han 1857 med en diktsamling, Lyriska blad, ny samling 1868, som ytterst gynnsamt mottogs af kritiken och, efter författarens hemkomst frän Tyskland, följdes af poetiska tolkningar af Euripides' »Medea», som 1859 af Sv. akad. belönades med dess andra pris, samt af Miltons »Det förlorade paradiset», och »Det återvunna paradiset» 1862. De hans skaldelynne kännetecknande dragen framträdde på ett tilltalande sätt i hans 1866 utgifna förtäljande dikt: Riddar Herburt och jungfru Hilde. Efter denna tid tog hans diktarverksamhet en riktning, som förtjänar särskild uppmärksamhet. Han