Under danska kriget hann han till majorsgraden, som tilldelades honom 1658. Efter att ha blifvit helad från de svåra sår, han erhållit vid Köpenhamns belägring 1659, kastade han sig åter med oförminskad käckhet och framgång in i krigsvimlet. I majorsgraden kvarstannade han i femton år eller till 1673, då han, genom sin beskyddare, M. G. De la Gardie, under dennes sista solskensdagar befordrades till öfverstlöjtnant vid Dalregementet för att med detta efter krigets slut tjänstgöra i Jämtland. 1674 erhöll han öfverstefullmakt och utnämndes 1675 till chef för Hälsinglands tremänningsregemente. Sedan han under fälttåget i Skåne 1676 deltagit med lysande tapperhet i slaget vid Lund och där åter blifvit sårad, förflyttades han 1677 som öfverste till Södermanlands regemente samt blef tillika kommendant i Halmstad. Från den militära banan afträdde han följande år och lefde som enskild, tills han »återupprättade sin fallna lycka», vid den märkliga riksdagen 1680. Här slöt han sig till det härskande partiet samt uppträdde som en af dess djärfvaste och ihärdigaste kämpar mot rådet och förmyndareregeringen. Insatt af Carl XI själf i sekreta utskottet både vid förenämnda riksdag och den närmast därefter 1682 följande samt i Stora kommissionen, blef han en af reduktionens stödjepelare, städse färdig att träda fram och kläda skott för sitt parti och dess åsikter. Till belöning härför utnämndes han 1683 till landshöfding i Skaraborgs län, men redan tre år därefter inlämnade adeln i Västergötland till konungen en mot Ö. riktad och i flera hänseenden graverande anklagelse. Förlikning åvägabragtes, Ö. var fortfarande i sådan gunst hos sin monark, att denne 1687 förlänade honom friherrlig värdighet, men inom kort inkommo nya klagomål af så allvarsam beskaffenhet, att Carl XI ansåg sig tvungen att själf resa ned till Mariestad för att undersöka förhållandet. Följden blef, att Ö. måste aflägsnas, men, för att till skenet bevara hans anseende, tilläts honom att själf begära sitt entledigande, hvarefter han 1690 utnämndes till landshöfding på Ösel, då konungen, ihågkommande den forna gunstlingens tjänster, »ville i nåder anse hans beträngda läge». Här försvinner han ur sikte på några år, men efter Carl XII:s uppstigande på tronen, uppträdde han ånyo, öfverlämnande till den unge konungen ett slags lyckönskan, en rimmad historia om Svea och Göta konungar, med titel: Himblapostens Mecuri opskallande och optonande, Svea och Göta konungars bedrifter, så ock hjeltemodiga dater, sammanknippat i svenska verser etc. Emellertid ingingo äfven från Ösel så många och svåra anklagelser, att han icke allenast 1701 blef afsatt, utan fann för godt att rymma till Tyskland, där hans sista dagar försvunno i mörker och förgätenhet. Han skall slutligen ha aflidit i Lübeck. Gift med Kristina Printz. Örnfelt, Jonas Fredrik, sjömilitär. Född d. 25 april 1674. Föräldrar: krigskommissarien Henrik Schultz -- 1675 adlad Örnfelt -- och Margareta Jonasdotter Appelberg. Den vid tio års ålder föräldralöse gossen ingick 1690 vid örlogsflottan och gjorde såsom volontär tjänst å till Portugal, Frankrike och Holland afsända konvojer. 1696 trädde han i främmande sjötjänst och hade hunnit graden af artillerikapten till sjös i venetianska flottan och med utmärkelse tjänstgjort i den kejserliga marinen, när han, återkommen till Sverige, 1704 utnämndes till öfverlöjtnant vid svenska amiralitetet. Sedan han, tjänstgörande som kapten, deltagit i några af det följande årets operationer till sjös och 1705--08 såsom befälhafvare på ett holländskt krigsskepp lyckosamt bestått flera strider med kapare och kryssare, blef han 1709 hemkallad, befordrades till kapten och deltog såsom sådan under de tre följande åren i samtliga svenska hufvudflottans expeditioner. 1712 utnämndes han till schoutbynacht, 1716, efter att ha erhållit befälet öfver Stockholmseskadern, till vice och 1719 till verklig amiral, hvarjämte han det sistnämnda året upphöjdes till friherre. De båda sista utmärkelserna ha af många ansetts som belöningar för hans tillgifvenhet för prins Fredrik och för hans bemödanden att få honom på svenska tronen. Ö:s förtjänster om svenska sjövapnet voro likväl i sig själfva tillräckligt stora att förklara hans upphöjelse, hvilken ej öfverskred måttet af de utmärkelser, som bestodos män af hans rang vid denna tid. 1732 utnämndes han till landshöfding i Nyköpings län samt afled året därefter d. 23 sept. 1733 i Nyköping. Begrafven i Toresunds kyrka. Gift 1712 med Eva Katarina Schaeij. Örnhiälm, Claudius, historiker. Född i Linköping d. 22 dec. 1627. Föräldrar: handelsmannen i nämnda stad Arvid Classon Kapfelman och Ingrid Björnsdotter. Ö., som innan han adlades, i likhet med bröderna, bland dem psalmdiktaren Jakob Arrhenius, kallade sig Arrhenius, inskrefs 1650 vid Uppsala universitet, där han flitigt sysselsatte sig med teologi, österländska språk och framför allt historien. År 1657 anställdes han som lärare för Gabriel Oxenstiernas son Gabriel och fick 1664 med denne anträda en utrikes resa, som räckte i tre år. Härunder besöktes bl. a. 1665 Heidelberg, där Ö. af Hugo Grotius' bref till Camerarius gjorde en afskrift (nu förvarad i Uppsala bibliotek). Återkommen till Sverige 1667, blef den fyrtioårige studenten -- om någon hans magisterpromotion finnes ingenstädes nämndt -- kallad till docent vid universitetet i Uppsala och utnämndes året därefter till professor i historia därstädes. 1669 insattes han af M. G. Da la Gardie som assessor i det nyss förut inrättade Antikvitetskollegiet och förordnades 1679 till rikshistoriegraf men fortfor framgent att vara histor. professor i Uppsala till 1687, då han utbytte sin lärostol mot universitets-bibliotekariet. Adlad redan 1684 med namnet Örnhiälm, utsågs han 1689 till censor librorum, erhöll 1693 titel af kongl. sekreterare och afled i Stockholm d. 19 maj 1695. Vid Uppsala universitet var Ö. under senare hälften af 1600-talet en af de utmärktaste lärarna. Hans föreläsningar rörde sig om vidt skilda tidehvarfs