och rikens historia. På samma gång de vittnade om grundliga forskningar, voro de äfven utmärkta till formen. Hans frejdade lärjunge Lagerlöf, omtalar, »med hvilken omfattande lärdom, med hvilken snabbhet i ordvalet, med hvilken språkglans i föredraget han förnöjde alla både tankens och örats fordringar». Som häfdaforskare och historieskrifvare ådagalade han en vida större oväld och kritik än i allmänhet hans samtida. Hans historiska skrifter uppgå, om man inberäknar hans omkr. 50 akademiska disputationer, till ett betydande antal. Många funnos dock vid hans död blott i handskrift. I tryck voro då utom de förenämnda disputationerna utgifna Historia sveonum gothorumq' ecclesiastica 1689, omfattande i 4 böcker tiden till slutet af 1100-talet, Vita illustris herois Ponti De la Gardie 1690, tryckt i Leipzig, samt början af texten till det, s. k. »Sueciæ-verket». 1677 utgaf han Rimberts »Vita Anscharii» (efter Lambecius text) jämte en gammal, i Nådendals arkiv funnen svensk öfversättning och Corbeimunken Gualdos på vers affattade parafrasering af Rimberts arbete. I »Handl. rörande Skand:s hist.», 21 och 22 del. 1836 och 1837 finnes införd den af Ö. tillsammans med P. Leijonmarck, A. Engberg och J. Peringer 1691 utarbetade »Relation, med bilagda Documenter, om Biskops-, Canonie-, Prebende- samt Kyrckie- och Klöstergods, och deras Reduction, med hwad dherwijd hänger, ifrån begynnelsen af Glorwyrdigst i Åminnelse K. Gustafs den Förstes intill Dråtning Christinæ Regements Tijd» med en af Ö. tillagd inledning rörande de andliga godsen före Gustaf I. I handskrift befintliga äro: Bullarium, romanum -- ett arbete, som varit efterkommande kyrkohistoriska författare till stort gagn -- Suecorum martyrum eorumque qui in numerum sanctorum relati sunt historiæ, Archi-episcoporum et reliquorum præsulum vitæ monasteriorumque per Sueciam Gothiamque vetusta sedes et conditio, Chronologia rerum Sveo Goth. inde ab antiquissimis temporibus deducta, Geneologia regum et familiarum in patria nostra illustrium; m. m. Gift 1670 med Maria Apelroth. Örnskiöld, Per Abraham, ämbetsman, patriot. Född d. 18 nov. 1720. Föräldrar: kunglig lifdrabanten Johan Löth -- 1719 adlad Löth-Örnskiöld -- och Sara Helena Schönström. Efter flitigt och med framgång idkade studier i Uppsala blef Ö. inskrifven såsom auskultant i Bergskollegium 1736, fortgick där till sekreterare 1751, assessor 1756 och till bergsråd 1759. När tre år senare det vidsträckta Västernorrlands län delades i tvenne, förordnades Ö. till landshöfding i det nybildade, därifrån afskilda län, bestående af provinserna Medelpad, Ångermanland och Jämtland, som fick behålla namnet Västernorrlands län, under det de förut dithörande landskapen Gästrikland, Hälsingland och Härjedalen bildade Gäfleborgs län. I det nya länet, hvars residensstad blef Sundsvall, öppnade sig för Ö:s ovanliga kraft, duglighet och ihärdighet ett vidsträckt arbetsfält, som han ej försummade att odla. Flera gånger genomreste han än i vagn, än på hästryggen, länet i alla riktningar ända upp till de aflägsnaste fjälldalar, där han ofta måste göra långa färder till fots eller, där skogssjöarna mötte, båtledes, höll täta sammankomster med allmogen, tillsatte skickliga tjänstemän, förordade nyttiga företag och anläggningar, utfäste och utdelade belöningar för odling, husflit och handaslöjd o. s. v. Snart hade han kommit till insikt om, att det ännu föga beaktade Norrland genom de naturliga rikedomar, som där slumrade, ägde förutsättningar att för Sveriges materiella utveckling blifva af den största betydelse. Hur framsynt han i antydda hänseende var, framgår nogsamt af en hans skrifvelse till rikets ständer, hvari det bl. a. heter: »Norrlands skogar, ofta flera mil i omkrets, ropa till rikets ständer om bättre vård och lofva att sedermera framskaffa de odalämnen, som utgöra Svea rikes oförvanskliga rikedomar.» För att gifva en föreställning om den omfattande verksamhet, han till sitt läns förkofran utvecklade, må nämnas, att, under de sju år, han var dess styresman, 406 byar blefvo storskiftade, 62 nybyggen anlagda på kronoskogarna, 172 nya hemmansdelar bildade, 2,500 tunnland åkerjord och 2,150 tunnland äng nyvunna genom torrläggning och uppodling, linodling införd i Ångermanland, kartor upprättade öfver länet, stapelstadsrätt förvärfvad åt flera orter vid Bottniska viken, den hittillsvarande bristen på apotek afhjälpt genom sådanas upprättande i Hernösand och Sundsvall, strömrensningar företagna o. s. v. Oaktadt dessa förtjänster angreps han vid riksdagen 1769 af några riksdagsbönder med anklagelser för våldsamma åtgärder, hvilket hade till följd att Ö. s. å., mot en betydlig mellangift, tillbytte sig Nyköpings län, där han med samma outtröttliga nit som förut fortfor att befrämja näringarna och den allmänna hushållningen. Kort efter Gustaf III:s anträde till regeringen 1771 upphöjdes Ö. i friherrligt stånd. Död i Nyköping d. 16 april 1791. Såsom ej sällan händer, blefvo hans förtjänster efter hans död snart förgätna, men 1808 företog sig en norrländing, d. v. biskop Nordin, att återföra dem i sina landsmäns minne. Ännu samma år läto Västernorrlands inbyggare till uttryck af sin erkänsla slå en minnespenning öfver O., »fostraren af näringarna i Västernorrland». Sedermera har Svenska akademien öfver honom präglat en medalj och i en af Franzén författad minnesteckning uttalat sitt erkännande af hans förtjänster. 1842 blef en i Ångermanland nyanlagd köping, som efter femtio år förkofrat sig så, att den kunde förskaffa sig stadsrättigheter 1893, kallad Örnsköldsvik till erinran om hans namn och hugfästande af hans minne. Gift 1759 med Ulrika Eleonora von Berchner, hvilken bland damerna på Gustaf III:s tid intog en särdeles bemärkt plats. 1. Örnstedt, Frans (Joel), ämbetsman. Född i Pommern 1624. Föräldrar: professorn vid Greifswalds universitet Franciscus Joel och Hedvig