i Mæterlincks »Pelléas och Mélisande», Tove i Drachmanns »Gurre», o. s. v. Fru B. intar en plats i allra främsta ledet bland moderna svenska skådespelerskor. Hennes talang är förvånande mångsidig, omfattande både glada och tjufpojksaktiga uppgifter, såsom Puck, poetiska högstämda roller, som Julia, realistiska saker som Hedvig -- där hon är lika naturlig som rörande -- och mystiska roller i Strindbergs och Mæterlincks pjäser. I Hallströms »En veneziansk komedi» har hon som den spirituella, listiga och ljuft bedårande Isotta skapat ett litet mästerverk. Gift 1901 med skriftställaren August Strindberg. 2. Boström, Erik Gustaf Bernhard, har alltjämt tillhört Första kammaren och var 1902 ordförande i bankoutskottet. Den å I:124 framkastade eventualiteten, att B. skulle återtaga statsrodret, inträffade ganska snart. Sedan ministären von Otter misslyckats i sina försök att lösa rösträttsfrågan, erhöll nämligen B., hvad förut ej skett i Sverige, öppen fullmakt att själf välja sina kolleger för bildande af ny ministär och utnämndes d. 5 juli 1902 ånyo till statsminister. I ministären upptogos flera liberala element, en O. Berger, C. von Friesen m. fl., och som dess rösträttsprogram proklamerades kort därefter: fullständigt borttagande af census med beredande af rösträtt åt hvarje 25 års man, som fullgjort honom åliggande värnplikt och ej resterade i skatt till stat och kommun, i sammanhang med lika representationsrätt för stad och land samt proportionella val, »därest en blifvande utredning visade sådant för svenska förhållanden lämpligt». Då på grundvalen af den i ämnet tillsatta kommittén k. m:t till 1904 och 1905 års riksdagar föreslog proportionellt valsätt enbart till Andra kammaren i förening med ett för valmanskårens stora massa svårbegripligt valsätt, afslogos dessa förslag af Andra kammaren, men när detta andra gången skedde, hade B. redan afgått från sin plats vid konungens rådsbord, därtill föranledd af en helt annan fråga: den unionella. Redan i januari 1902 hade k. m:t på utrikesministern Lagerheims initiativ uppdragit åt en kommitté af svenska och norska män att undersöka, huru en anordning med särskilda konsuler för båda de förenade rikena skulle kunna låta sig förverkligas med gemensam diplomati. Efter förhandlingar mellan båda ländernas regeringar offentliggjordes d. 24 mars 1903 en i sväfvande ordalag affattad kommuniké, hvari meddelades, att man träffat preliminära grunder om bildande af särskildt konsulatväsen för båda rikena, under förutsättning, att dessa särkonsulers ställning till utrikesministern och beskickningarna skulle regleras genom lika lydande lagar, som ej kunde ändras eller upphäfvas utan samtycke af båda ländernas statsmyndigheter. Kommunikén väckte stor indignation hos Första kammarens majoritet, och det finnes grundad anledning att antaga, att denna skrämde B. att söka göra förhandlingarna fruktlösa. På annat sätt kan man näppeligen förklara de fordringar, som från svensk sida uppställdes som komplement till de »lika lydande lagarna», hvilka i realiteten voro af föga vikt men väl kunde förutses stöta den högt uppjagade norska »æresfölelsen» för hufvudet. Väl framställde i dec. 1904 den svenska regeringens majoritet ett mera tillmötesgående förslag, men B., som sändts till Kristiania för att underhandla med den norska regeringen, förklarade samtidigt, att om detta antoges, komme han att afgå. Uppfattningen om B:s dominerande ställning föranledde då, att äfven detta senare anbudet i Norge betraktades som värdelöst och afvisades. Då samtidigt utrikesministern Lagerheim, som ifrigt verkat för kommunikéns förverkligande, afgick, upphöjdes i Norge de våldsammaste rop öfver »svensk trolöshet», som snart visade sig mäktiga att samla skilda partier i kamp för unionens upplösning. För att blidka stämningen inlämnade B. d. 7 april 1905 sin afskedsansökan, hvilken den 13 i samma månad beviljades. Mer än en ansåg dock, att det fortfarande var han, som styrde efterträdaren Ramstedts ministär, under hvilken norrmännen d. 7 juni 1905 förklarade unionen upplöst. Å mindre storpolitiska områden hade B. fröjden att få åtskilligt uträttadt under sin andra ministär. Särskildt gäller detta läroverksfrågan, där under 1904, på ecklesiastikministern C. von Friesens initiativ, en vidtgående reform kom till stånd. (Se C. von Friesen: Supplementet.) Efter sin afgång som statsminister valdes B. 1905 till kanslär för rikets universitet, hvilken post han afsade sig redan i okt. 1906, sedan han ej lyckats hindra d:r B. Lidforss' förnyade docentförordnande vid Lunds universitet. På universitetsmyndigheternas uppmaningar tog han dock sin afsägelse tillbaka. 3. Boström, Filip August, som var statsrevisor 1879--80 och 1888--89, afgick 1906 från sin landshöfdingstol men tillhör fortfarande Första kammaren. 1899--1901 och 1903--05 var han ordförande i bankoutskottet. Bovallius, Robert Mauritz, afled i Stockholm d. 19 jan. 1902. 2. Branting, Karl Hjalmar, som oafbrutet tillhört Andra kammaren, var 1903--05 ledamot af tillfälliga utskott och 1906 af bevillningsutskottet. Hans maka, Anna Matilda Charlotta, född Jäderin, har ytterligare 1901 utgifvit Staden, en ganska uppmärksammad skildring ur Stockholmslifvet. Brate, Erik har ytterligare utgifvit bl. a. Svensk språklära 1898 och blef 1904 led. af Vitterh. akad. * Brinell, Johan August, metallurg. Född i Bringetofta i Jönköpings län d. 21 juni 1849. Föräldrar: landtbrukaren Johannes Månsson och Katarina Jonasdotter. Efter studier vid Jönköpings läroverk, genomgick B. Borås' tekniska skola, hvarifrån han utexaminerades 1871. Efter anställning som ritare vid skilda industriella inrättningar blef B. 1875 ingenjör vid Lesjöfors' bruk i Värmland, hvarifrån han 1882 förflyttades till Fagersta järnverk i Västmanland som öfveringenjör, hvilken post han bestridde till