ärkebiskop. Född i medlet af 1500-talet i Piteå socken i Västerbotten, af hvilken anledning han i början af sin lärda bana kallade sig Pithensis. På grund af födelseplatsen erhöll han bi-namnet Bothniensis.
Sedan han genom studier och resor i främmande länder förvärfvat sig ett stort anseende för lärdom, blef han 1856 läsemästare vid Collegium Stockholmense. Pa grund af sitt motstånd mot liturgien satt han sedermera fängslad. Hösten 1592 kom han lös och begaf sig till Uppsala. Såsom en offentlig gärd af aktning för hans skicklighet, redbarhet och öfriga utmärkta egenskaper utsågs han af Uppsala mötes medlemmar till ordförande, vilket val af hertig Carl med bifall stadfästes. Det lysande sätt, på vilket han fyllde detta värf, beredde honom hertigens ynnest, som ytterligare ökades när B. jämte professorerna Jakob Schinnerus och Lars Paulinus uppbådade Upplands allmoge och afvisade det anfall finnarna under Arvid Stålarm gjorde i Roslagen, för att understödja Sigismund. B. hade 1593 blifvit teologie professor och domprost. När ärkebiskop Abrahamus Angermannus blivit afsatt och fängslad, utnämndes B. till hans efterträdare, men hann icke tillträda detta ämbete, innan han afled d. 18 maj 1600.
Gift med Elisabet Grubb.
