innan han afled d. 18 maj 1600. -- Gift med Elisabet Grubb. Bothvidi, Johannes, biskop. Född 1575 i Norrköping. Föräldrar: stadsskrifvaren Bothvid Hansson och Ingrid Göransdotter. -- Prästvigd 1604, utnämndes B. 1616 till hofpredikant hos Gustaf II Adolf och åtföljde honom på hans krigståg såsom biktfader och konsistorialråd. Under ett af de många fältslag han bevistade, slaget vid Kleve, stod B. med de andra fältprästerna på ett berg och anropade Gud om seger för svenskarnas vapen. Om aftonen när konungen träffade honom, sade han vänligt: »Herr doktor! Det hafver icke varit svårt för oss att strida i dag, emedan Moses stod på berget och stridde med bönen.» -- 1630 kallades B. till biskop i Linköpings stift; men hans verksamhet afbröts kort därpå, då han erhöll befallning att ledsaga drottning Maria Eleonora till Tyskland. Under sin vistelse därstädes 1632 erhöll han förordnande att i Sachsen vidtaga åtgärder för den evangeliska religionens skyddande och att inrätta konsistorier i Minden och Magdeburg. I sitt stift, hvars styrelse han återtog i aug. s. å., utmärkte han sig för ordningskärlek, nit och skicklighet. Man har af B. en mängd predikningar, utmärkta för allvar, sanning och kraft, bland hvilka här endast må nämnas: Jubelpredikningar i Stockholms slottskyrka 1621 och Likpredikan öfver konung Gustaf Adolf 1634. B. afled d. 24 okt. 1635. - Gift 1618 med Kristina Nilsdotter, med hvilken han hade tvenne söner, adlade 1650 med namnet Örn. Botin, Anders af, häfdatecknare, författare i kamerallagfarenhet. Född 1724 i Södra Möre härad af Kalmar län. Föräldrar: kronofogden Hans Botin och Anna Moring. -- Efter slutad akademisk kurs, ingick B. 1751 som auskultant i Svea hofrätt och e. o. kanslist i riksarkivet och började med ifver sina forskningar i där förvarade urkunder. Såsom ett lysande resultat framträdde inom kort de båda första delarna af hans Beskrifning om svenska hemman och jordagods, ett af de utmärktaste arbeten af detta slag som vår litteratur äger att uppvisa. -- 1758 utnämnd till assessor i antiqvitetsarkivet, förordnades han fyra år därefter till kammarråd och adlades 1767 med namnet af Botin. Vetenskapsakademien tillägnade sig 1770 hans verksamhet. Tvenne särskilda gånger förordnades han att biträda lagkommissionen i dess arbeten och insattes af konungen i den särskilda kommission, som blifvit inrättad för att afgifva förslag till jordbrukets upphjälpande. -- D. 5 april 1786 på själfva invigningsdagen kallades han af konung Gustaf III till en af de aderton i Svenska akademien. -- Af hans många efterlämnade skrifter förtjäna i synnerhet följande att nämnas: Utkast till Svenska folkets Historia, I-VI Tidehvarfvet 1757-64, som går från rikets äldsta tider till konung Gustaf I. Historien om tiden före 1250 utkom 1789-92 omarbetad under titeln Svenska folkets historia. B. anses för den mest vältaliga svenska historieskrifvaren före Geijer. Han söker finna orsakerna till folkets öden och tillstånd genom samverkan mellan konungarna, folket, styrelsen, lagskipningen, näringarna, religionen, vetenskaperna, o. s. v., hvilka han för hvarje tidehvarf skildrar hvar för sig; vidare Svenska språket i tal och skrift 1777, ett arbete hvilket icke blott röjer grundliga insikter på lingvistikens område i allmänhet, utan äfven en särskildt djup kännedom om fornspråket. B. utgaf äfven nationalekonomiska skrifter. Död ogift d. 22 sept. 1790. Bourdelot, Pierre Michon, drottning Kristinas gunstling. Född 1610 i Sens i Champagne; son af en barberare Michon och Anna Bourdelot, efter hvilkens bror, som skall ha besörjt hans uppfostran, B. sedan upptog tillnamnet. -- Efter att i ungdomen ha studerat apotekareyrket, slog han sig på medicinska studier och blef läkare hos prins Henrik af Condé. -- På förord af sin vän, den lärde Salmasius, som en tid ägde drottning Kristinas bevågenhet, inkallades B. 1652 till Sverige såsom läkare, och lyckades i denna egenskap återställa drottningens hälsa, hvarefter han inom kort blef den mest gynnade af hennes gunstlingar. Detta uppväckte en allmän afund och B. försummade icke, att genom sin lättsinnighet, sitt öfvermod och sitt bitande skämt ännu mera öka oviljan. Slutligen gick denna så långt att grefve M. G. de la Gardie till drottningen aflämnade en formlig förklaring, att både han och flera bland de högre ämbetsmännen ämnade öfvergifva hofvet, om B. icke aflägsnades. Kristina klagade högt och bittert, att ingen mer än hon förstod att rätt värdera den utmärkte främlingen. Men antingen nu drottningen eller B. själf icke längre vågade trotsa det stigande missnöjet, allt nog, den förra fann ingen annan utväg än att bortskicka den hatade utländingen. »Lastad med guld och förbannelser i täflande mängd», lämnade B. Sverige och begaf sig till Frankrike, där han på Kristinas rekommendation erhöll ett abbotstift. Men äfven här råkade han i långa och häftiga tvister med de underlydande munkarna och tillbringade sin återstående lifstid i Paris, där han dog 1686. Bousquet, Jean Louis, krigare. Född d. 16 aug. 1664 i S:t Hippolyte i Languedoc. -- Som hugenott tvingad att lämna sitt fädernesland, ingick B. 1691 i engelsk, och därefter i holländsk och sachsisk tjänst, tills han vid Fraustadt råkade i svensk fångenskap 1704, hvarefter han tog anställning i Carl XII:s här. Mestadels kämpande vid konungens sida, följde han honom till Bender där han 1712 utnämndes till öfverstelöjtnant vid dragonerna. Han deltog som öfverste vid Gadebusch 1714, adlades samma år, följde Carl till Norge 1718 och var den främste näst konungen på stormstegen, när skansen Gyldenlöve stormades och intogs. -- Utnämnd 1741 till generalmajor vid infanteriet, erhöll han under finska kriget öfverbefälet öfver trupperna, sedan Lewenhaupt och Buddenbrock häktats. Det var då ej annat att göra än att med ryska fältmarskalken Lacy öfverenskomma om kapitulationen vid Helsingfors, på så fördelaktiga villkor som i ett så kritiskt läge kunde erhållas. Icke desto mindre