Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Om svensk skrift - § 5. Andra rättskrifningsgrundsatser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM SVENSK SKRIFT. 13
urholka, gjuta men göt (icke gjöl), skjuta men sköt, gjorde men
göra, sorg men sörja (icke sörga), svalg men svälja o. 8. V.
Man skrifver äldst med d på grund af äldre, men minst
(icke mindst) trots mindre och bäst (icke bätst eller bättst)
trots bättre; Uikaså ridt (för ritt) efter rida, men snitt (icke
snidt) trots snida; godt (för gått) efter god, men förstått och
förstådd trots förstod; fotgängare (för -jängare) efter gångare,
men höja (icke höga eller högja) trots hög och plöja trots
plog. Att skrifva. mest (för mäsf) efter mera är lika orim-
ligt som det vore att stafva sest (för sist) efter sedan eller
färre (för färre) efter jä. G i morgse efter morgon "är lika
obefogat som d i andka (för anka) efter and; d i kalladt,
rödt efter kallad, röd icke förnuftigare än n 1 ett tagen!
(för taget) efter tagen eller mint (för mitt) efter min. Hvar-
för skall d i förvända behållas före det tillagda ti förvändt,
och icke likaväl före det tillagda d i förvänd, som förhåller
sig till förvända på samma sätt som klädd till kläda? Skall
den och det (för dän och dä?) rätta sig efter de, så kan
lika gärna fot rätta sig efter fötter och sålunda skrifvas
för. — I ett bestämt fall däremot både kan och bör, för
att icke säga måste, samhörighetsgrundsatsen tillämpas,
nämligen då uttalsgrundsatsen icke lämnar tillräcklig väg-
ledning för stafningen, antingen därför att uttalet är sväf-
vande, så att det icke af detsamma fullt tydligt framgår,
hvilken af de i svensk skrift förekommande bokstäfverna
i det föreliggande fallet borde på grund af uttalet användas;
eller därför att den talande åsyftar att uttala ett visst
ljud och i följd däraf lätt råkar att tro sig ha åstadkommit
detta ljud, äfven då en närmare eftertanke skulle kunna
visa, att så icke varit.fallet. Det förra ha vi ett exempe
på uti ordet snabbt, som strängt taget hvarken uttalas
såsom snabbt eller snappt, utan såsom någonting midt
emellan. Det senare är händelsen t. ex. i mottaga, som
värkligen uttalas såsom motaga, ehuru de fästa tro sig
frambringa två 1ljud, såsom deras afsikt ju är. I båda
fallen beror företeelsen därpå, att betydelsesammanhanget
mellan vissa ord är så innerligt, att man vid uttalandet
af det ena nästan med nödvändighet kommer att tänka
på och så godt sig göra låter efterlikna det eller de andra
3å är företrädesvis förhållandet med s. k. böjda och sam-
mansatta ord, hvilka därför inom ofvan angifna gränser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
