Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Om svensk skrift - § 5. Andra rättskrifningsgrundsatser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
a
RR RAANEE
båg AA SE Ane
er ANS An St
a
HH
år a
|
ifjr”
ih.
FR ARR a Fn
RR Rv
14 RÄTTSKRIFNINGENS8 GRUNDER.
med fog rätta sig efter de ord, som de genom böjning
(t. ex. snabbt af snabb) eller sammansättning (bt. ex. mollaga ”
af mot och taga) utgå ifrån. Alltså skrifves med skäl
t. ex. tryggt, byggt, segt, ledigt. (icke Itryckt o. 8. v.) efter
lrygg, bygga, seg, ledig; aktivt, positivt (icke aklift o. 8. Vv.)
efter aktiv, positiv; solidt, faddt (icke solit, fatt) efter solid,
fadd (men icke kalladt, trodt o. d., emedan här uttalet är
alldeles fast och otvetydigt); tänkt (icke tängt) efter länka;
krympt (icke krymt) efter krympa. > Likaså skrifves med
rätta högfärd (icke hökfärd), slagsmål (icke slaksmål), onsdag
(icke onslag), vägkant (icke väkant), vidtala (icke vitala),
fastställa (icke faställa) efter hög, slag, dag o. 8. v. Dessa
inskränkningar i uttalsgrundsatsens tillämpande kräfves af
hänsyn till, att stafningen måste vara så läll Bom möjligt.
Och i nu nämda fall försvåras stafningen onödigt genom
att slafviskt följa uttalsgrundsatsen. Den på sitt uttal
mindre uppmärksamme kan nämligen naturligtvis icke utan
stort besvär lära sig att i skrift ljudenligt återgifva uttalet
i de delar, om hvilkas värkliga beskaffenhet han utan
särskild undervisning och naturligt fint öra är omedveten;
hvarför det för honom gifvetvis är lättast att stafva så
som han tror sig tala. Och den däremot, som riktigt upp-
fattar arten af sitt uttal i förevarande fall, han har just i
samhörighetsgrundsatsen en ledtråd och hjälp vid valet
mellan två olika stafningar, som han med rätta finner
vara båda ungefär lika riktiga eller lika oriktiga från
uttalets synpunkt. Dessa brott mot uttalsgrundsatsen ske
alltså 1 åtlydnad af rättskrifningens högsta lag, som icke
är: "skrif såsom du talar", utan: "skrif — med minsta
möjliga besvär för dig själf — så, att du begripes — med
minsta möjliga besvär för den lägande’’,
5. Skriften söker stundom antyda betydelseskillnad,
när sådan förefinnes mellan tvänne ord eller uttryck med
alldeles samma uttal. Detta antydande sker på flere olika
sätt: dels genom att använda "stor" i stället för "liten"
bokstaf, t ex. I (= ni), men i (= uti); dels genom an-
bringande af tomrum t. ex. "kryp in här”, men ett trefligt
krypin"; dels genom att låta ett eller flere ljud återgifvas
genom annan bokstaf än den för dem vanliga, t. ex. och
(= samt) men ock (= äfven), (mäster)verk men (hufvud)-
värk, (järn)bleck men (skrif)bläck, (knifs)egg men (hönsägg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
