Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Om svensk skrift - § 5. Andra rättskrifningsgrundsatser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 RÄTTSKRIFNINGENS GRUNDER.
växlingar, utan till och med understundom framkalla rätts-
liga förvecklingar (t. ex. om man testamenterar sin egen-
dom åt en K. Bärgström, under det att den åsyftad
personen själf skrifver sto C. Berostrom, 0. dy;
b) Främmande ord i den ofvan (s. 11) angifna bety-
delsen, i fråga om hvilka man följe det bruk, som är
härskande inom det språk, dit orden egentligen höra. En
ändring bör här icke ifrågakomma, emedan, såsom vi ofvan
utvecklat, en sådan (t. ex. suum kujkve för det latinska
suum cuique eller kånäsangs afär för det franska connaissance
å faire) icke skulle vara af något som hälst gagn. Och
en onödig ändring af något bestående är naturligtvis
förkastlig.
c) Vacklande ord — d. v. s. sådana, i fråga om hvilka -
tvänne olika stafningar kunna från uttalets synpunkt anses
vara ungefär lika berättigade — så ofta man icke af
samhörighetsgrundsatsen kan erhålla någon ledning vid
valet af stafning (se ofvan s. 13 f.). En dylik osäkerhet om
den rätta stafningen kan uppstå på två olika sätt. Ett
ord kan nämligen hafva tvänne tydligt olika uttal, som
båda erkännas såsom ungefär lika goda i vårdat eller
högtidligt riksspråk. I ett sådant fall bör den gängse
stafningen bibehållas, så långt den värkligen öfverensstäm-
mer med ett af de rådande uttalen; detta emedan man
naturligtvis icke har någon rimlig anledning att ändra
mera, än som nödvändigt behöfves. Alltså bör man t.ex.
skrifva helbrägda, gitarr, tåddy, icke hällbräjda, jitarr, tåddi,
ehuru äfven det uttal, som af de sednare stafningarna
angifves, måste erkännas såsom godt. Skulle detta sist-
nämda uttal med tiden blifva erkänt såsom afgjort bättre
än det förra, så bör naturligtvis skriften då — men icke
förr — ändras till öfverensstämmelse med det nya, allmänt
erkända uttalet. Å andra sidan bör man naturligtvis icke
bibehålla den gängse stafningen, i händelse den återger
ett uttal, som visserligen förekommer, men icke erkännes
som lika godt eller bättre än ett annat. Man bör sålunda
icke skrifva b. ex. djup, sigill, tomte i stället för jup, sul,
tåmte, på den grund att det finnes ett större eller mindre
antal personer, som värkligen uttala dessa ord med d-, g-
och o-ljud; ty ett dylikt uttal är icke god svenska, Dess
Pad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
