Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Om svensk skrift - § 5. Andra rättskrifningsgrundsatser - § 6. Praktisk skrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rene 1 STORE RSA NS TES AA GSE rr YA or SANNE NE
; RABE Sara bn iv SE rdr OT NES OSA NA VE OTRS REEBSRSTER ART PT AG ORGNR jr rn EST ET g
ÖM SVENSK SKRIFT. 31
återgifvande vore lika obefogat som stafningarna fjyf och
punn i stället för fuf och pund, ty det förra uttalet är
visserligen rätt vanligt, men anses mindre vårdat än det
sednare. — Men den rätta stafningen kan vara tvifvel-
aktig på helt annat sätt. Man säger hvarken flickor eller
flickår, hvarken sitter eller sittär, utan i båda fallen något
midt emellan. I sådana fall bör gifvetvis den nu brukliga
stafningen bibehållas, emedan här ett i eller ä icke skulle
bättre motsvara det värkliga uttalet, än den hittills gängse
stafningen gör. Och denna bör därför få äga bestånd, så
länge man icke funnit det vara lämpligt att medelst sär-
skilda, nyuppfunna bokstäfver beteckna de nämda mellan-
ljuden. Detta leder oss öfver till en ny synpunkt i fråga
om rättstafning.
I 6. Afven om vår skrift alltigenom vore styrd af
uttalsgrundsatsen, d. v. s. alltid och i allt sökte återgifva
uttalet, så vore vi ingalunda därför befriade från allt kom-
promissande. Frågan blir nämligen i alla fall den, med
huru stor noggrannhet talet skall återges i skrift. Att
med särskilda bokstäfver utmärka alla de ljudskiftningar,
som den vetenskapligt bildade jiakttagaren kan urskilja,
är tydligen ett för vetenskapliga ändamål lämpligt och
rent af nödvändigt sätt att gå till väga. Men för en
praktisk skrift för gemene man, d. v. s. en skrift, som
icke afser att åskådliggöra, huru det svenska uttalet i alla
dess detaljer är beskaffat, utan som blott vill för den
läsande göra begripligt, hvad den skrifvande menat —
för en sådan skrift är en dylik grad af noggrannhet vid
uttalets återgifvande alldeles obehöflig, ja rent af skadlig;
ty vi få aldrig glömma, att uttalets återgifvande icke är
vår vanliga skrifts ändamål, utan blott ett — och visser-
ligen det viktigaste — bland medlen för vinnande af ända-
målet, som är: tankarnas meddelande. Det är därför t. ex.
alldeles onödigt att genom olika bokstäfver uttrycka den
skillnad i uttal, som onekligen förefinnes i fråga om a i
la och - aj, w.1l du och jul, o 1 kor och jUuckop, ei; ser: och
sitter, å i hål och urhålka (hittills vanligen stafvat urholka),
g i seg och segt, b i snabb och snabbt, p i på och spå os. v
Och en sådan - skrift, som slafviskt följer uttalet, blir också
på grund af den mängd tecken, den kräfver, alldeles för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
