Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Om svensk skrift - § 6. Praktisk skrift - § 7. Tonviktens beteckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
, dn år BRA s a dn a RANN . SAR RN KS ALE AKAN RY TNA
2 RN ER BRA VR rd Vr ge 82 nara FRAS
29 RÄTTSKRIFNINGENS GRUNDER.
svårlärd i förhållande till det gagn, man däraf har för
tankarnas riktiga meddelande. Man måste sålunda vid
uppgörandet (och reformerandet) af en praktisk skrift taga
hänsyn icke blott till skriftens tydlighet och noggrannhet,
utan äfven till dess enkelhet och lätthandterlighet. Men
man måste äfven härvidlag vara varsam, så att man icke
genom att taga för stor hänsyn till den skrifvandes be-
kvämlighet gör skriften så fattig på tecken, att den blir
otydlig, ja vilseledande för läsaren. Så t. ex. är det
naturligtvis ett missgrepp att under samma tecken inrymma
så olika ljud som vokalerna i ber och bär (något som dock
sker, när man skrifver der, verk i stället för där, värk o. d.),
slutljuden i telegraf och grav (skrifvet graf) eller begynnelse-
ljuden i kisse och fjista (skrifvet kista) o. a. d. Uppgiften
för en praktisk skrift blir, kort sagt, att söka genom en
klok kompromiss med minsta möjliga besvär åstadkomma
den för ett rätt begripande nödiga tydligheten; eller på
annat sätt uttryckt: med minsta möjliga antal bokstäfver
uttrycka alla de — och blott de — ljudskiftningar, som
äro af väsentlig betydelse för rätta uppfattningen af det
skrifnas tankeinnehåll.
S 1. För att detta tankeinnehåll skall kunna på ett
fullt nöjaktigt sätt tillägnas, torde man emellertid böra af
en värkligt praktisk skrift fordra, icke blott att den ut-
trycker nyssnämda ljudskiftningar, utan äfven dessutom
ett annat förhållande af stor språklig betydelse, nämligen
- hvad man kallar stafvelsernas och ljudens tonvikt, d. v. s.
det starka eftertryck, hvarmed vissa af dem uttalas i mot-
sättning till de andra. Om vi jämföra de båda orden
kallas och kalas, så finna vi lätt, att det förra har tonvikten
på första, det sednare på andra stafvelsen. Jämföra vi
så lalas och kallas, finna vi, att båda visserligen hafva
tonvikten på första stafvelsen, men i talas hvilar den på
vokalen (a), i kallas på konsonanten (1). Och jämföra vi
slutligen kalas och madrass, så befinnas båda hafva ton-
vikten på andra stafvelsen, men kalas på vokalen (a), ma-
drass på konsonanten (s). I fråga om betecknandet af
dessa viktiga olikheter i uttalet är vår svenska skrift högst
bristfällig, hvilket visar sig på följande sätt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
