Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Om svensk skrift - § 8. Hvilket svenska uttal bör i skrift återges?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34 RÄTTSKRIFNINGENS GRUNDER.
officielt språk) i motsats mot "landsmål" (eller dialekt),
menas det språk, som gäller för hela riket, d. v. s. det
som är användbart såsom ett gemensamt meddelelsemedel
för rikets innebyggare och såsom sådant allmänt god-
kännes samt i följd däraf eftersträfvas, om också endast
en mindre del af rikets innevånare lyckas att fullt nöj-
aktigt tillägna sig detsamma. Man bör sålunda t. ex.
skritva tagit, präst, om man vill skrifva svenska, men ftajji,
prest, om man vill återge stockholms-dialekten; båt, arj äro
svenska, bat, arg däremot gutniska (Gotlands dialekt) o. s. v.
Men äfven riksspråket inrymmer inom sig flera olika uttal,
allt. efter den s. k. högre eller lägre sti/, som användes, .
Så t. ex. äro uttalen ladugården, laggården och laggårn alla
tre att anse såsom tillhörande riksspråket, men det första
tillhör en högre, det sista en lägre stil än den, som i det
personliga umgänget vanligen användes. Af dylika stil-
arter kan man urskilja en mängd oiika slag alltifrån det
"finaste" till det "gröfsta" språk. Så snart man icke har
till sin särskilda uppgift för tillfället att just framställa
någon af de lägre stilarterna, bör man i skrift återgifva
den högsta af dem alla, den s. k. högtidliga (eller oratoriska)
stilen, d. v. s. den som användes i kyrkligt och annat
högtidligt föredrag samt i (högtidlig) sång. Denna bör —
så snart icke fråga är om särskild stilmålning — väljas
bl. a. därför, att den redan väsentligen ligger till grund
för vår nuvarande skrift, och man sålunda i denna be-
höfver vid en reform vidtaga mycket färre ändringar, än
om man valde att lägga en annan stil till grund för
skriften. Man bör alltså t. ex. skrifva ladugården, jag, mig,
sade, mycket, icke laggården, ja, mej, sa, mycke, hvilka senare
former böra sparas för att därmed särskilt karaktärisera
lägre stilarter; och man bör skrifva ord, "barn, ehuru r
sällan höres annat än i sång, under det att annars r-ljudet
sammansmälter med det följande d- eller zn-ljudet till ett
s. k. tjockt d eller n.
Andtligen må påpekas, att hvarje ord har i någon
mån olika uttal, allt eftersom det för tillfället är af större
eller mindre vikt för det rätta uppfattandet af meningen.
I förra fallet uttalas det — för att kunna bättre intränga
i åhörarens öra, medvetande och minne — med tonvikt;
i sednare fallet däremot icke. Därför har t. ex. fill tonvikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
