Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Om svensk skrift - § 8. Hvilket svenska uttal bör i skrift återges? - § 9. Sammanfattning af det föregående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM SVENSK SKRIFT. 25
1 uttrycket "Hur gick det till?”, men icke i "Han gick
till sjöss; likaså sitt i Sitt, kära du! men icke i Sit
stilla!" Skulle nu skriften följa uttalet, så borde man i
de förra exemplen skrifva till och sitt, men i de sednare
til och sit. En sådan stafning vore visserligen fonetisk",
men ytterst opraktisk, enär den för gemene man blefve
orimligt svår att felfritt tillämpa. Då nämligen, såsom vi
nyss påpekat, de med tonvikt försedda formerna vida
lättare än de andra fastna i minnet, så skulle den skrif-
vande ideligen frestas att skrifva til, sitt o. d. — ja till
och med tro sig uttala dessa former — i stället för fi, sit
0.8. v. Vi hafva sålunda återigen stött på ett fall, då
vi måste afvika från uttalsgrundsatsen, emedan dess till-
lämpande strider mot rättskrifningens högsta lag. Man
bör alltså i skrift icke återgifva mer än den ena af de
nyssnämda uttalsformerna, och efter hvad vi ofvan utvecklat,
kan det icke vara tvifvelaktigt, hvilkendera vi böra välja.
Vi böra tydligtvis återge det uttal, som ordet äger, då
det har tonvikt. Men härigenom kommer endast ett mindre
antal ord i hvarje sats att erhålla en fullt ljudenlig staf-
ning, nämligen de jämförelsevis få, som hafva tonvikt.
Genom en dylik stafning blir uttalsgrundsatsen visserligen
icke fullständigt upphäfd, men den blir det i högst vä-
sentlig, grad. Eller rättare sagt, den erhåller en helt
annan innebörd, än den förut ägt. Den bjuder nu icke
att skrifva efter uttalet, sådant detta värkligen är, utan
sådant det under en viss förutsättning skulle vara, näm-
ligen i fall man uttalade hvarje ord utan allt sammanhang
med de öfriga i samma mening. Detta är hvad vi kalla
skriftuttalet.
I 9. Sammanfatta vi nu allt, som vi i det föregående
framställt rörande stafningens grunder, så finna vi, att
uppgiften för en värkligt praktisk rättskrifning — i mot-
sats mot å ena sidan en vetenskaplig fonetisk skrift, &
andra sidan en etymologisk, analogisk, ideografisk eller
usuell stafning — blir att tillämpa följande grundlag:
Skrif med minsta möjliga besvär för dig själf så, att
din läsare med minsta möjliga besvär rätt uppfattar, hvad
du menar.
Verdandis småskrifter. 42. 2
RT a ER EN rr nr RR SR ren ora i rn Er nr km a 2
SRS,
[en RS ERE
ek fy HD
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
