Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elias Sehlstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tiden har den tilltagande välmågan spridt sig äfven
till detta yttersta hörn af Sveriges landamären.
Hvarje sommar ditför talrika Stockholmsgäster, för
hvilkas räkning nätta villor uppväxa bland de röda
stugorna från gamla dagar, ställets egna resurser
hafva på mångfaldigt sätt utvecklat sig, och tack
vare isbrytare och elektrisk telegraf kan man ej
mera vintertiden blifva så afstängd från den
omgifvande världen som förut.
Men, som sagdt, det är ej det moderna Sandhamn
som vi nu tänka på; det är till 1840–50-talets
»vinterlurfviga, ramsugande Sandhamn» vi här vilja
försätta oss, det Sandhamn, om hvilket med någon
skymt af sanning kunde påstås, att
Den bör bo här, som har röfvat posten
Och slagit hjäl både far och mor.
Genom ödets sällsamma skickelse fastlästes vid detta
ödsliga ställe, denna hårda natur, för 17 långa år
en lefnadsfrisk man, en äkta sångaresjäl med ett
hjärta känsligt och törstande efter skönhet – icke
den tragiskt storartade, som talar i stormens rytande,
utan den blida och fagra, som doftar i ängens blommor,
sorlar i skogens vårbäckar och strålar ur lyckliga,
sorglösa människoögon. Ödet befallde skaldenaturen
att gömma sig i en tullinspektörs skepelse och
fullgöra hans prosaiska värf i ständig färd med
brådskande sjökaptener och grofhuggare. Då vintern
förunnade ett afbrott i göromålen, kom hvilan i form
af isolering, med en lefnadsordning där salt strömming allt för ofta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
