Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elias Sehlstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alla kallade den föga äldre lotsinspektoren farbror
och bragte honom en liten gärd af apelsiner direkt
från Messina eller någon annan delikatess, goda
vänner från Stockholm, som varit ute på fisketur i
skärgården, äfven författare och litteratörer, nyfikna
att göra bekantskap med den populäre skalden, aflöste
hvarandra som besökande och gäster samt slöto ofta
krets omkring hans rödlätta, fryntliga lilla fysionomi
med skalken i ögonvrån under den gråsprängda, sirligt
upplagda tupén. Någon öfverdrift i sällskapsnöjet,
än mindre någon utsväfning kom dock aldrig i
fråga. Sehlstedt iakttog alltid decorum. Liksom det
låg oskuld på botten af hans tankar, äfven i hans
uppsluppna stycken, så höll han noga på vården om sin
person och uppträdde aldrig, äfven i hemmets intima
krets, med »poetisk vårdslöshet» i det yttre. Det låg
ej heller det minsta för honom att spela vitter eller
antaga litterära åthäfvor och högtrafvande manér. Han
sjöng endast när han inte kunde låta bli –
Gud vare tack, att jag är en liten fågel jag
Och kan få gunga glad på min kvist, –
Det var summan af hans estetik. Han kunde aldrig
begripa att man fann något märkvärdigt i hans visor
och var helt öfverraskad och tacksam att man så gärna
höll till godo med dem –
Den som läser denna sång
Tackar jag ödmjukast.
Detta var visserligen ett ärligt ord ur Sehlstedts
hjärta. Också producerade han med ofantlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
