Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elias Sehlstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde pensionerad få bjuda farväl både åt tulltjänsten och Sandhamn:
Jag sköljt mig uti sjutton år
I detta vilda haf,
Så färgen gått utur mitt hår,
Hvad som ej blåst utaf.
År 1868 lämnade han sin ö och uppslog sina bopålar
i Stockholms närmaste grannskap, på den Djurgård,
hvars skönhet alltid utöfvat en sådan dragningskraft
på honom. De år han fick tillbringa här, voro
de lyckligaste och bekymmerfriaste han på länge
haft. Hans ekonomi hade så småningom förbättrats – hans
skuld var nu betald. Af det anslag, som Svenska
Akademien äger att fördela till understöd åt vittra
författare, erhöll Sehlstedt årligen ett belopp af
500 kronor. Det var icke mycket, men Sehlstedt själf
tyckte att det var hederligt, och med detta bidrag
fann han sig vara riktigt på grön kvist.
Sorgen – familjesorgen nämligen, ty någon annan ville
ju den gamle optimisten icke erkänna – hade ändock
icke förgätit Sehlstedt; hon hade endast uppskjutit
sin påhälsning till det sista året han lefde. Det
ena af hans båda barn, den hoppfulle 24-årige sonen
bortrycktes vid jultiden 1873. Sehlstedt utbröt icke i
klagan; för smärtan hade han aldrig ord eller toner – men
den inre lifsnerven brast. Tyst, tala inte om det – jag
kommer snart efter! sade han till en deltagande vän,
som vidrörde denna stora förlust. Och så vardt det äfven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
