Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elias Sehlstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Två decennier hafva nu i det närmaste förflutit sedan
Sehlstedt lämnade det jordiska och tiden torde vara
inne för att opartiskt bedöma hans författarskap,
sedan det slags bifall, som möjligen betingats af
samtidens smak eller af andra mera tillfälliga
omständigheter, lämnat rum för en eftervärlds
objektivare kritik. Den fråga, som härvid af mången
torde framställas är denna: var då Sehlstedt verkligen
en stor skald?
Kallar man endast de skalder stora, hvilka under
generationer skola stråla som ledstjärnor, och i
hvilkas arbeten man alltjämt finner nya synpunkter,
ny näring för tanke och känsla, har Sehlstedt
visserligen intet anspråk att räknas till sådana
sällsynta utvalda.
Men själfva frågan är öfver hufvud taget
orättvis. Storheten är och förblifver ett relativt
begrepp, en uppskattning gjord i förhållande till
andra. Låt oss hellre, för att slippa ifrån dessa
vanskliga jämförelser, ställa frågan så: var han en
äkta skald – en skald som i öfvervägande grad var
lik sig själf och ingen annan – och enhvar som i
poesi har sinne för det naturliga, det oförfalskade,
skall utan ett ögonblicks tvekan svara ja.
Han var sig själf. Sällan eller aldrig gick han i sin
dikt utanför sin medfödda begåfnings gränser. Det
uppstyltade, afsiktligt storartade undvek han med
säker takt. Idyllen och naturmålningen, vanligen i
visans tonart, den humoristiska betraktelsen, där
någon allmän sanning, t. ex. ett ordspråk, belyses
i en följd af slående bilder eller tillspetsas i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
