Samlade skrifter av August Strindberg / 21. Hemsöborna. Skärkarlsliv / Skräddarns skulle ha dans (1912-1921) Author: August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Skräddarns skulle ha dans.

När man en vacker sommardag kommer ut ifrån havsbandet och håller ner i Byttafjärden, förbi Gåsskär och Skoboraden, kan man, om man ligger för babordshalsar, se en höglänt ö såsom kranbalksvis i lä. Den är icke märkvärdigare än de andra öarne omkring, på annat sätt än att den är högre och tyckes bestå av en enda kal gneisklint som rämnat mitt itu. Tar man i land på norra sidan, skall man snart komma in i en aldunge, och fortsätter man in i rämnan har man snart under fötterna en snaggig ängsmatta, som synes utbredd till torkning mellan de fuktiga bergväggarne. Håller man sig på denna gröna matta, ser man den snart sträcka sig framåt och mot bergets sidor kantas med hasselbuskar, som dölja ingångar till hålor och små grottor; följer man stråten framåt i sydlig riktning, går man snart i skuggan av tallar, som efterträdas av björkar, rönnar, askar; och så tar bergväggen emot, vägen krymper till en gångstig, som leder upp rätt i vädret, slingrande som en torntrappa. Går man uppför en stund, måste man snart ner igen i en skreva, där den sköna benveden krupit i lä för vinden, att dölja sin glänsande grönska och sina lysande röda bär; och så

324

bär det oppåt igen, alltjämt oppåt, tills man står på den nakna klinten, där torkade gäddben röja närvaron av en fiskgjuse, eller kringströdda andfjädrar och torkade skelett visa platsen, där hökar, falkar, havsörnar kanske också, hålla sina kalas i god matro, under det de ha ett öga på jaktreviret, som nu sträcker sig oändligt inåt inre skärgårdens blånande fjärdar, och utåt havsbandet till fyrarne och det eviga cirkelsegmentet. Men går man några steg framåt klinten i sydlig riktning och tittar ner under fötterna, glömmer man huvudskalleplatsen däruppe och ser en täck liten tavla, som man icke väntat härute. Skyddad av bergväggarne för alla kalla vindar ifrån nordväst till sydost, ligger en gräsmatta så grön som nyuppkommen råg; och därnere går en röd ko och betar under de vita björkarne. Gräsmattan sträcker sig ner till en grå stuga, omgiven av en trädgårdstäppa, och ända ner till sjön, där hamnen ligger med båtbrygga, sjöbod, sumpkista och nät.

Detta är skräddarns!

Kravlar man sig ner för bergväggen och lämnar klinten, där det blåste kallt, skall man snart känna solen steka den orörliga luften, och på fem minuters nerstigande märka hur klimatet ändrar sig och med detsamma vegetationen. Men man vill nästan tro på underverk, då man ser rönnen bära astrakaner på en gren och gråpäron på en annan; och då man ser duväpplen på hagtornsbuskarne, tror man sig ha kommit till en förtrollad ö, där man i nästa ögonblick vill vänta sig få plocka fikon på spåmanstisteln. Stiger man ner på gräsmattan och nalkas stugan, får man, om lyckan är god, se trollkarlen själv genom

325

det öppna fönstret, där en hämpling visar sitt blodsprängda bröst i en liten ståltrådsbur mellan sallatsblad. På ett slagbord bakom hämplingen sitter han nämligen med benen i kors och drar långa styng på ett rutigt bomullstyg, som döljer hela hans nedra kroppshalva och endast lämnar den övra delen synlig, fast den icke är mycket att se på; ty magen fattas och den lille mannen tyckes ha lyftat av sig bröstkorgen och satt den direkt på bordskivan, och på bröstet ligger huvudet utan märkbar hals. Det är skräddarn själv, som en hårdhänt natur kramat ihop till en puckel, och åt vilken föräldrarne på den grunden valt det stillasittande yrket.

För att rätta naturen, som givit honom anledning till missnöje, har skräddarn anlagt ett gott lynne och utvecklat sig till en muntergök, som alltid är full med historier och visor. Och liksom för att visa naturen hur den skulle ha burit sig åt, har han kastat sig med kärlek åt naturförsköning. Det är han därför, som gjort trädgård, och icke nöjd med att förädla de gamla sötäpplena och surkartarna i trädgården, har han gått och ympat ädelfrukt i vildmarkens träd, så att den sura rönnen bär vita astrakaner och den kärve hagtorn lyser av det lilla duväpplets röd- och vitkindade barnansikten. Och liksom om han kände, att hans dåliga art icke skulle längre ner i världen, planterar han träd på marken, och när han kommer till en bondgård för att sy, medför han i västfickan några frön, som han i smyg stoppar i jorden, eller, när årstiden är inne, några ympkvistar, som han sticker emellan bark och träd. Och hans frön gro, och hans ögon växa ut, och när ingen bär hans namn mer, så skall hans namn i

326

långa tider uttalas, när andras barnbarn sitta under farfars äppelträd och höra historien om hur det granna och goda undret kom dit på den nakna hällen, och det långt efter sen hans rockar och byxor blivit trasmattor eller filtskor.

Nu, i mars månad, hade han sytt hos trädgårdsmästarn på Sandemar, och han hade sett underverk i drivbänkarna, och hört om ett slags runda gula gurkor, som man fick en krona för på Dalarö Societet. Och så hade han fått hem kärnor, lagt dem i en långrevslåda med jord och ställt i fönstret. Efter fjorton dar såg han som en vit fingerknoge peka opp ur mullen och strax efter breda ut sig och lägga som två vingar tätt utåt jorden som en trollslända. Så kom aprilsolen, och då sköto de fart, pinade fram en grön karda, rullade ut sig och började krypa. Då nöp han över tredje bladet som trädgårdsmästarn lärt honom, och då sköto de sidoskott, som han nöp igen på samma sätt, så att när maj gick ut, var det i sista laget att sätta dem i bänk. Men det var inte det lättaste att få varmt under, och en dag gick åt för att komma till Dalarö efter en låda stallströ. Så bäddade han utmed bergväggen, där solen brassade på; ramade in bädden med brädlappar, men se det blev bara en tunn, tunn bänk och han fick söka råd för att öka den. Höboss, sopor, halm måste han ta till, och på sistone vart det en bänk sådan han var. Och i den satte han plantorna med jordklump. Lade så innanfönsterna på, och det blev växa av. Men järnnätterna kommo, och han måste täcka; täckte med mattstumpar och granns. I fjorton dagar knallade det och växte i bänken, men vid midsommar tog det av och

327

stannade. Stallströt var utbrunnet, och han fick inte tid att skaffa mer. Så kom stora hettan i juli, och nu sköt det på igen och blev blom. Först tunna hanblommor och så knubbiga honblommor med en liten grön ärta i botten. Han luftade och han spritade, skuggade när solen brände och stängde när det mulnade. Blev det så fjorton regndagar utan sol, och hela maskineriet stod stilla igen. Nu vattnade han med varmt vatten och bäddade runt med halm och lagårdsströ, och när augusti bröt in med rötmånadshetta, så bergväggen var som en bakugn, då knallade det igen, ärterna svällde ut till gåsägg och fick räfflor med ludet emellan. Åtta stycken hade han nu så stora som nävar, och de började redan lukta svagt, så att han lade tegelflis under dem. Det var en hel historia med de melonerna, och bara solen höll sig framme, så skulle han ha dem i hand om en vecka.

Därför satt han nu på sitt bord och höll utkik på drivbänken, som om han bevakade solstrålarne därborta vid bergväggen, och han var uppriktigt glad i sitt sinne, för vinden stod sydlig och det hade inte regnat på sjusovaredagen.

-- Hör du, Anna, du, ropade han med sin kikhoströst till systern, som stod i köket och rensade flundror.

-- Nå, Gustav! svarade Anna, utan att lämna sitt arbete.

-- Jo, ser du, jag hade tänkt som så, att vi skulle ha dansen som om lördag, innan folket ger sig ut på strömmingen; vad säger du om det?

Det blev litet tyst först, så att man hörde

328

flugornas dans kring lövruskan i taket och fiskknivens raspande i flunderskinnet.

-- Har du råd med det, du? kom Annas svar i frågform.

-- Ja, visst har jag det, och för resten ska jag säga dig, att när man har har en affär som jag, måste man se sina kunder någon gång, och vad råd beträffar, så inte är jag så barskrapad. Minst ett par tunnor äpplen kan jag räkna på...

-- De ska ju vara till att köpa vinterfoder...

-- Nå, så har jag, här slog det kluck för skräddarn, som om det fastnat i halsen, så har jag mina meloner.

-- Asch; låt oss se dina meloner först!

-- Se! Kan du inte se dem därute! Om tre dar ä de färdiga, och då har jag mina åtta kronor; det är brännvinet!

-- Vänta då tills melonerna bli färdiga åtminstone.

-- Ja, si det kan jag inte, för då är det för sent för strömmingen, vet ja!

Anna svarte inte mer, för hon ville inte vara med om alltsammans, både därför att hon tyckte det var bråkigt att riva opp stugan, och för att hon visste Gustav skulle supa sig full.

Men nu var det skräddarns svaghet att en gång om året se folk hos sig, och flickor i synnerhet. Fastän han inte kunde dansa, då han till på köpet var låghalt, så han gick mellan två kryckor, hade han en synnerlig förnöjelse av att se ungdomen roa sig, och var alltid med på alla danser, där han hoppade omkring och klappade flickorna med knogarne av sin långa magra hand, och, ansedd som

329

en gammal farbror, oaktat sina trettiotvå år, fick han ta sig små friheter, som ingen räknade så noga på. När han nu kastade fram sitt förslag för systern, som satt härute och hushållade för honom, var det inte något påhitt i hast, utan en länge ruvad idé, som ätit sig fast i hans huvud och som skulle gå igenom.

Systern, som var fem år äldre, hade nog makten i huset, men när det gällde på riktigt, så var skräddarn envis som synden; och om det också skulle grälas i åtta dar, så tog han sig igenom.

Utan att därför avvakta vidare rådslag sätter han sig i båt följande morgon och seglar omkring att bjuda, varpå han styr ner till Dalarö att köpa brännvin och svagdricka. Full kom han hem, men ändock innan solnedgången, och krypande på marken lade han fönsterna på bänken utan att slå sönder en ruta. Och som det hotade bli kallt travade han på mattorna, och nu, dubbelt rädd om sin skatt, som skulle betala kalaset, tog han täcket ur sängen och lade ovanpå alltsammans.

Dagen därpå rustade Anna och Gustav till dansen. Först slogs slagbordet igen och ställdes ut på gården; därpå sopades och skurades, fejades och lövades. Och när det led på eftermiddagen, gjorde syskonen toalett, varpå flickorna på Mörtön anlände för att hjälpa med kaffekokningen.

Så mot aftonen i femtaget kommo de främmande. Båt efter båt lovade och fällde segel i hamnmunnen, rodde opp till bryggan, där skräddarn stod oppsträckt och tog emot, skakade hand och sade en rolighet åt var en som han hjälpte i land, klappade flickorna under hakan och fick dem att rodna.

330

När kaffet var drucket på gårdsplanen, förde värden sina gäster ut i trädgården att skåda och beundra. Flickorna fingo ett äpple, som skräddarn själv skulle stoppa i fickan på dem; åt gubbarne stack han en ympkvist eller ett fröhus, som de skulle ha hem. Och så skulle de »stirra» på sammetsrosor och lejongap, astrar och dahlier, som växte i stora bunkar utmed grönsakssängarne. Flickorna skulle naturligtvis nypa i lavendeln och rosmarin, så det luktade gott om dem, och skräddarn måste själv sticka örtkvasten i klädningslivet. Men pojkarne kunde inte hålla fingerna i styr, utan ville snyta äpplen, varför trädgårdsmästaren fann förmånligare att slå ner några surkartar åt dem, hellre än de skulle länsa hans unga träd, som buro första året. Och sist beskådades underverket, melonbänken.

-- Tre dar till, och det är åtta kronor i näven! skroderade skräddarn. Lukta på dom, pojkar! Hä? Nu ta vi en sup på det!

Och så gick man in i stugan och började dansen med ett lag stora supar vid dragharmonikans orgeltoner. Som en skata syntes skräddarn skutta mellan paren och bjuda till supning och dans. Än var han vid spisen och motade opp några sittande par, än var han vid bordet och fick gubbarne att supa.

-- Inte så häftigt, ser du, natten är lång, och man vet inte vad som kan hända! varnade de gamle.

Men skräddarn var alldeles »vill». Och hur det var, så slog gårdagsruset opp, käpparne började vingla och den lilla mannen såg vingskjuten ut. Törnade mot dörrposter, knuffade de dansande och fick armbågar i bröstet. Blev ledsen och satte sig i en vrå;

331

rullade ögonen, som om han sett jordklotet gå runt, och sjönk slutligen ihop med käpparne saxade framför sig som en positivbock.

Solen lyste ännu på himlen när värden i en sista ingivelse äntrade vindstrappan och kom opp på rännet, där höet låg. Där tycktes med ens gårdagens trötthet och rus överfalla krymplingen, så att han förlorade medvetandet och drunknade i ett hav av vällukter från det torra blomsterhöt, medan en hel ruska röda solstrålar låg över ansiktet.

När han återfick förnimmelser nästa gång, hörde hans öra som om han låg inne i ett kvarnverk; stugan darrade och knakade och basarne i dragklaveret läto som när man står på kyrkbacken. Men det var mörkt nu och så upphörde örat att höra, ögonen släcktes och han trodde han svimmade.

-- Här är jag! hörde han sig svara i sömnen, på något rop efter skräddarn, så högljutt att han vaknade om en obestämd tidrymd, som kunde varit ett år eller en halvtimme, och så blev det svart och tyst igen.

Nästa gång han förnam något, gjorde det rysligt ont i huvet, och bakom en bjälke viskade någon, som hade klackjärn på sig.

Därpå drömde han, att han var mjöl och siktades i en kvarn, där ett kugghjul skakade sikten så det gjorde ont, och mjölnardrängarne skreko, medan orgeln spelte ini kyrkan, och ibland regnade det nedanför i knutarne, och så rasslade det i träd och buskar, knäckte i ris och bråten, smattrade på jorden. Och skräddaren låg och led, led i huvet där det kändes som om han glömt bort något, som han borde kommit ihåg, någonting viktigt och angeläget,

332

men som han inte kunde komma på. Så slog han bort det och då blev det bättre en stund; men så kom det igen och då frös han i kroppen, men var alldeles het i huvet.

Det hade nu blivit tyst därunder i kvarnen, och när han tittade opp i taket, såg han ljusgrå snören med små stjärnor på, som gjorde ont att se åt; tuppen gol och måsarne ojade sig oppe i luften någonstans. Han vaknade.

Det var morgon, han hade varit full, och -- han hade glömt att täcka melonerna. Som en pil var han uppe, kravlade sig ner för trappan, såg en förödelsens styggelse i köket och skuttade ut i trädgården; tog tre alnars språng mellan käpparne; kände att det var bitande kallt, såg vitt på marken, som frasade om fötterna, och så -- där lågo de, döda. Stjälkarne snodda som rep, bladen slappa som klädeslappar, gråa, livlösa, och fruktskaften sågo ut som om de varit brända. I ett enda smärtsamt ögonblick rök fyra månaders arbete förbi den rusiges öga: Dalarörodden på tre mil efter stallströ, bänkläggningen, utplanteringen, vattningen och luftningen, täckningen om nätterna, allt pyssel och knåp förlorat på en frostnatt.

Skräddarn slog benen under sig och satte sig på bänklådan; och barhuvad som han var med luggen ner i de rödsprängda ögonen, lät han huvet falla mot bröstet och grät; grät så förfärligt, om av brännvin eller sorg eller båda delarne, visste inte Anna, som kom tillstädes:

-- Du har fått för dansa, du! sade hon.

-- Jag ska aldrig supa mer! snyftade Gustav. Aldrig -- supa -- mer!

333

-- Så säger du var gång, du har varit full. Men håll ord en gång.

Anna plockade höboss ur håret på brodern, medan tårarne fortforo att rinna utför dennes randiga kinder, som legat mot höbanden.

-- Och så skulle du se, hur de gjort i din trädgård!

Skräddarn for opp som om han hört bålgetingen, och skuttade över ängslappen in i täppan.

-- Nå, Gud sig annåda!

Det var allt vad han fick fram, då han såg sin unga rosenhäger avplockad och nästa års fruktsporrar avslagna.

-- Kåss -- i -- Jissi -- namn! Såna ena rackare! -- Och si på fan, här har han kräkts i stickelbärsbusken! Nej, en sån tusan!

-- Kom in i köket, ska du si hur di spytt som kattor! Jo, nog har du haft roligt för dina pengar!

Skräddarn stod och stirrade på stickelbärsbusken, som om han sökt nyckeln till en gåta, och ett leende rann upp, motsträvigt till börja med, men snart klyvande hela det tåriga fula anletet, och med handen på knäet utbristande i den tillfredsställda hämndens förnöjda skratt:

-- Tror nån människa de haft förstånd att skala gurkan.

Skrattet slocknade, och ett nytt anfall av raseri satte den lilla slankiga figuren i skuttande rörelse åt sängarne på andra sidan gången.

-- Gud förlåte mina synder ha de inte varit och trampat i ärtsängen! Si bara! -- Si bara! -- Ja, men det är vådligt!

Anna tog brodrens arm och ledde honom in i

334

stugan. Där såg fasligt ut. Golvet oppslitet av de dansandes skodon, nersmackat med snusloskor, pipaska, svavelstickor; runt ikring på fönsterposterna stodo urdruckna glas och i spisen lågo de två ankarena, som innehållit brännvinet och svagdrickat.

Skräddarn kastade en blick på uselheten, skakade på huvet, och riste på brännvinsankaren.

-- Inte en droppe kvar? Anna?

-- Nej, och väl är det! Men nu, Gustav, får du sitta vid och sy i åtta dar, för att få in vad de andra supit opp i natt.

-- Så får jag väl det då! -- Men tror du, att de hade roligt i alla fall? frågade skräddarn med ett sista hopp om att ha fått någon valuta för sina pengar.

-- Nog hade de roligt, svarte Anna, men du, som inte fick något med?

-- Ge mig en sup, Anna, för jag vet du har gömt undan i skåpet, så talar vi inte om den saken mer!

När skräddarn fått en redig, gick han ner till bryggan och tvätta sig. Och en timme efter satt han på bordet och sydde, under det hämplingen visslade för honom.

Och mitt under huvudvärken, när de onda tankarne kommo och gingo, måste han avbryta sig själv och fråga Anna:

-- Tror du de hade roligt i alla fall?

Och när Anna svarat ja för tredje gången, avslutade skräddarn sina tröstegrunder för sig själv:

-- Nå, så var det roligt i alla fall!