Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX.2. Järntillverkningen. Af professor J. G. Wiborgh, Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
652
IX. BERGSHANDTERING.
TAB. 102. In- och utförsel samt förbrukning af tackjärn i Sverige.
Medeltal för åren
Medelfolkmängd.
Tillverkning.
Ton.
Införsel.
Ton.
Utförsel.
Ton.
Öfverskott af utförsel.
Ton.
Förbrukning.
Ton.
Kg. pr inb.
1861/65
3,993,000 4,166,000 4,274,000 4,500,000 4,605,000 4,742,000
4,832,000 5,080,000
204,826 267,854 332,456 357,224 429,377 446,578 471,147
497.727
5,533 4,530 13,436 15,900 20,050 25,515 28,027 52.648
14,212 24,280 54,320 35,973 53,093 59,205 66,766 93.895
8,679 19,750 40,884 20,073 33,043 33,690 38,739 41.247
196,147 248,104 291,572 337,151 396,334 412,888 432,408
456.480
49 60 68
75 86 87 89 90
1866/70 ........
1871/75 ............
1876/80
1881/85
1886/90 ........
1891/95
År 1899 ............
I de äldsta tider framställdes i Sverige, liksom i andra länder,
alltid smidesjärn direkt af malmen. Den första närmare kända metod,
som härför användes, var det s. k. blästersmidet. Blästerugnen
var omkring 2 meter hög, ugnsschaktets nedre del eller stället
rektangulärt, ofvanför rundt och vidgadt uppåt. Malmen var myrmalm
och brännmaterialet ved, hvarmed det lilla schaktet fylldes, och
sedan denna ved där kolats, uppsattes en viss mängd malm, hvarefter
bläster från små bälgar infördes i ugnen. Sedan kolen voro förtärda,
blef på ugnens botten kvar en färska af smidesjärn jämte järnrik
slagg; denna färska uttogs uppifrån medelst en större tång samt
utsmiddes. - På så sätt beredt järn var under 12 :e och 13 :e
århundradena allmänt kändt långt utom landets gränser och gick i
handeln under benämning osmundsjärn.
Under 1400-talet höjdes dessa ugnar, och schaktet sammandrogs
upptill; i stället för myrmalmer började bergmalmer användas
samt träkol i stället för ved. Värmen blef högre, reduktion
fullständigare, och ett mera kolbundet samt lättsmält järn erhölls,
som kunde tappas ut ur ugnen. Ugnarna kunde arbeta kontinuerligt,
bränsleåtgången blef mindre, malmens järnhalt uttogs fullständigare,
men det erhållna järnet -hade en helt annan karaktär, hvarför
såväl ugnen som det erhållna järnet erhöllo särskilda benämningar:
den förra benämndes masugn, det senare tackjärn, och af detta
bereddes sedan genom omsmältningar samma produkt, som i de äldre
ugnarna direkt erhållits, nämligen smidbart järn. Denna princip, att
först af malmen bereda tackjärn och af detta sedan genom oxiderande
smältning i härdar eller ugnar (färskning) framställa smidbart
järn eller stål har under de följande århundradena ända
till närvarande tid varit i hufvudsak densamma, fast, såsom
redan nämnts, ofantligt stora förbättringar gjorts såväl vid
tackjärnsberedningen som vid tackjärnets färskning; och hvad den
svenska järntillverkningen beträffar, skall i det efterföljande
närmare redogöras härför.
De ugnar, s. k. masugnar, som kommo till an-’ vändning
på 1400- och 1500-talen vid öfvergången från blästersmide till
tackjärns-
Blästerugn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
