Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. 7 jan. 1928 - Förbrukningsspänningar vid växelström, av statsinspektör R. Holmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 jan. 1928
ELEKTROTEKNIK
15
fall, som drabba arbetsgivarna själva eller icke inträffa i
arbete. De svårare av dessa bliva dock bekanta på
annat sätt, och gruppen är för övrigt icke stor.
Statistiken kan f. n. praktiskt taget anses fullständig
beträffande fall med längre läktid än 3 dagar. De uteblivna
anmälningarna före 1918 kunna ungefärligen uppskattas
och de prickade staplarna till vänster å fig. 1 visa de
sannolika siffrorna. Språnget mellan 1917 och 1918 är
således skenbart.
Figuren är så tillvida
missvisande, att samtliga fall, även de som
icke medfört döden, äro
hopsummerade efter antalet, alltså utan
hänsyn till påföljden. I svensk
liksom i de flesta andra länders
statistik förfares numera så, att
varje olycksfall ingår med det
antal arbetsdagar, som genom fallet
gått förlorade. Även dödsfall och
invaliditetsfall omräknas i
förlorade arbetsdagar enligt vissa
överenskomna regler. Figur 1 är
emellertid tillräcklig för att klargöra
olycksfallsfrekvensens allmänna
ändring. Denna nådde, som man
ser, sitt maximum under kristidens
virrvarr och har sedermera
dessbättre sjunkit, trots att
anläggningarna samtidigt vuxit i antal
och omfattning. Året 1927 är dock
ett olycksår. Ännu kunna ett par
dödsfall och ett par tiotal
övergående fall väntas under de veckor som återstå.
Huruvida olycksfallskurvan därefter åter skall sjunka,
återstår att se.
I fig. 2 äro olycksfallen sammanställda efter strömart
och spänning. För överskådlighetens skull äro endast
dödsfallen medtagna. Men om man summerar samtliga
fall och tar hänsyn till påföljden på ovan angivet sätt,
ändras icke proportionen mellan de olika
spänningsgrupperna nämnvärt. Figuren kan alltså, avläst i annan
skala, även betyda samtliga fall. Den särskilda faran
vid växelström 380 V framträder tydligt. Likväl kan
dess relativa storlek icke bedömas, utan att man känner
spänningens utbredning i förhållande till övriga
förbrukningsspänningar. Utbredningen kan mätas på olika sätt.
Det enklaste och kanske bästa måttet är det antal
personer, som använda spänningen. Det visar sig, att
växelström 190—220 Y användes och alltid använts i
större utsträckning i vårt land än 380 V. F. n. är
anslutningen till 190—220 V ungefär 1,7 mill. personer och till
380 Y ungefär 1,1 mill. Antalet dödsfall 1906—26 räknat
pr mill. av nuvarande förbrukare har varit vid 190—220
V 11,2 och vid 380 V 112 st. Faran har alltså visat sig
10 gånger så stor vid 380 som vid 190—220 Y.
Sorterar man ut de fall, som inträffat vid luftledningar,
för att därigenom bilda sig en föreställning om
förhållandena t. e. vid ett elektricitetsverk med jordkabelnät
(fig. 2 till höger), bli dödsfallssiffrorna 5,3 resp. 60 pr mill.
förbrukare och faran alltså något mer än 11 gånger så
stor vid 380 som vid 190—220 V. Att relativsiffran
således stiger, om luftledningsfallen frånräknas, visar,
att fallen vid luftledningar icke sammanhänga med
spänningen i samma grad som övriga fall. Detta är för
övrigt lätt att förstå, om man betänker, att det dödande
momentet vid luftledningar ofta icke är den elektriska
stöten utan nedstörtningen och slaget mot marken.
Ehuru fig. 1 ger ett tämligen gynnsamt intryck
beträffande olycksfallsfrekvensens ändringar, finner man viel
jämförelse med andra länder, att olycksfallssiffran i
Sverige alltjämt är mycket hög. Vad kan då göras för
att minska den?
Olycksfallen uppdelas i statistiken, förutom efter
strömart och spänning, efter de omständigheter i övrigt,
som förorsakat dem, alltså om de berott på brister hos
„anläggningen eller vållats av den skadade själv eller
Fig. 2. De elektriska dödsfallen 1906—17 nov. 1927, ordnade efter stromart och spänning. T. v.
samtliga dödsfall, t. h. luftledningsfallen frånräknade.
av annan person osv. Ofta, för att ej säga i regel,
samverka flera omständigheter. Dessutom kan orsaken vara
svår att rubricera. Det som hos en montör måste kallas
ovarsamhet, blir i fråga om en annan yrkesarbetare
okunnighet eller bristande instruktion eller otillräckliga
skyddsanordningar hos anläggningen osv. Studerar man
varje fall och söker så vitt möjligt fastslå den
dominerande orsaken, kommer man till sammanställningen i
tabell 1, där fallen summerats med hänsyn till påföljden.
Man finner härav, att över hälften av skadorna bero av
brister hos anläggningen, nära 40 % av den skadade
själv och att de s. k. rena olyckshändelserna utgöra
mindre än 3 %. Det är således uppenbart, att möjlighet
alltjämt finnes att nedbringa olycksfallens antal. Medlen
bestå i bättre materiel, lämpligare anordningar, ökad
kompetens och vidgat allmänt omdöme hos installatörer
och anläggningspersonal, effektiv upplysning till
allmänheten om den elektriska farans natur, om den elektriska
installationsmaterielens egenskaper, de vanliga
förbrukningsapparaternas rätta användning osv. Åtskilligt är
gjort och göres alltjämt på detta område. Men viktiga
och tacksamma uppgifter återstå fortfarande för dem,
som äga förmåga och övriga förutsättningar att åtaga
sig dem.
Tab. 1. Olycksfallens orsaker 1906—1926.
A. Anläggningens beskaffenhet, % %
Olämplig anordning, tillfälligt fel m. m. ..., 58
F) Den skadades vållande.
O varsamhet ........•...........i........ 25
Tillfällig glömska, missförstånd, okunnighet,
övermod, nyfikenhet, lek m. m........... 14 39
C. Annan orsak.
Annans vållande, ren olyckshändelse m. m..... 3
100
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
