Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 nov. 1930
KEMI
för de fortsatta undersökningarna finns denna detalj
redan upptagen.
Dr Dalström anförde följande: Föredraget är ju
ett kort referat av undersökningar, publicerade i
I. V. A:s handlingar nr 100. Det nya som
föredragshållaren kommit med är, så vitt jag kunnat finna, teorien
eller rättare åsikten om vävens autoxidation vid
torkning. Det skulle vara denna autoxidation som gör att
tvålar av omättade fettsyror skulle ha en relativt stor
inverkan på vävens hållfasthet. Åsikten stöder
docenten Norlin på några försök, återgivna i tabell 22. Han
antar där att infiltrering av lösa, slemmiga
kalk-mag-nesia-fällningar ej skulle ha någon mekanisk inverkan
på de i Schopperapparaten mätta hållfasthetsvärdena.
För att bevisa antagandet utgår han från den
förutsättningen att han mäter själva fibermaterialets hållfasthet
genom att använda inspänning släng den 0. Detta är
uppenbart felaktigt och hans siffervärden i tab. 22 visa
mer än tydligt detta. För att förstå hur oriktigt hans
antagande är behöver man bara tänka på vilka
faktorer, som bestämma en tråds styrka. Det är då först
antalet fibrer, varje fibers egen styrka, men framför allt
friktionen mellan de om varandra spunna fibrerna,
som bestämma trådens praktiska styrka. Försök
häröver finnas i Matthwes och Anderau "Die Textilfasern",
sid. 323’—3i2®. — Om t. e. antalet fibrer är 12’0, varje
fibers hållfasthet 140 grains, skulle den teoretiska
hållfastheten, bestämd av fibermaterialets styrka bli 200
pund, men den mätta hållfastheten är bara 49,5 pund.
Ser man på utgångsvärdet 88 kg då inspänningslängden
är 20’0 mm, så motsvaras detta värde vid trådmätningar
med inspänningslängden 0 av värdet 1,38 kg pr tråd.
Dvs. då, enligt tidigare uppgift, det går 100 à 125 trådar
på remsbredden, skulle vävens hållfasthet vid
inspänningslängden 0 i detta fallet bli 138 à 172 kg. Men om
verkliga fibermätningar gjorts, skulle hållfastheten
blivit c:a 5 X 88 eller c:a 440 kg, ty, som förut
framhållits, ingår fibrernas egen styrka ej med mer än 20
à 35 % i den praktiskt mätta hållfastheten vid 200 mm
inspänningslängd. Något om själva fibermaterialets
förändring kan således doc. N. ej få veta genom att
använda inspänningslängden O. — Förresten finnas
försök gjorda med olika inspänningslängd. Kind i "Das
Bleichen der Pflanzenfasern", sid. 356, har varierat
denna från 0! till 500 mm, men han aktar sig för att
påstå sig mäta "fibermaterialets styrka" vid
inspänningslängden 0. Något antagligt bevis för att
smörjverkan vid infiltrering av lösa slemmiga
kalk-magnesia-fällningar i väven e j äger rum, har docent N. således
ej presterat. Vill jag veta något om fibermaterialets
egen förändring går det inte med den lättvindiga
metod föredragshållaren använt, utan jag måste kosta på
mig att göra jämförande mätningar på utplockade
fibrer och fiberräkningar. Hans siffervärden •— 43 och
— 41 % på väven och trådens hållfasthetsnedsättning
vid resp. 200 och 0 äro fullkomligt riktiga och ingenting
att förvåna sig över, men de berättiga honom ej heller
att draga några slutsatser om fibermaterialets
förändring, som jag framhållit. Med lite’ eftertanke tycker
jag det borde vara klart att om det över huvud taget
är någon mening med hållfasthetsmätningar av detta
slag, så måste nära överensstämmande relativtal
erhållas vid variation av inspänningslängden och det är
också det enda som docent N:s försök visar är fallet.
— Elbners försök, som också anföres, ge inget stöd för
antagandet om autoxidation. Enligt docent N. är det
kalk-magnesiafällningarna som skulle verka
autoxide-rande. Ca är placerad strax i slutet av Eibners serie,
som är ordnad i följd efter katalysverkan och Mg
finnes ej ens medtaget av Eibner.
Att fettsyrornas jodtal skulle spela den roll
föredragshållaren anser, motsäges av försöksresultaten med
soyabönolja och linoljetvål. Ty linoljetvålen skulle i så
fall ovillkorligen ge väsentligt mycket större
hållfasthetsnedsättning än soyabönoljetvålen. Detta särskilt
när man tar hänsyn till den kemiska olikheten mellan
de två oljorna och att linoljan autoxideras mycket lätt,
soyabönoljan mycket svårt. Docent N. erhåller det
motsatta resultatet, linoljan ger 22 %
hållfasthetsminskning, soyabönoljan 26 %. Olein och stearin med
jodtalen 92 och 8,2 och samma procentiska
hållfasthetsminskning —14 % stöder ju ej heller föredragshållarens
åsikt att som regel större hållfasthetsnedsättning
erhålles vid högre jodtal på fettsyrorna.
Föredragshållarens teori om autoxidation fordrar, att
om väv tvättad med tvålar av omättade fettsyror får
torka i direkt solljus, skall en ökad
hållfasthetsnedsättning erhållas. Docent N. har gjort försök med
soltorkning och fått en obetydligt större minskning från 0
till 4 o/0, en minskning som således helt ligger inom
försöksfelets gräns, som är +4 Men hans teori
fordrar också att om samma väv belyses torr med direkt
solljus, skall ingen autoxidation kunna påvisas. Han
tror sig också ha gjort sådana försök, men han har då
ej använt sig av direkt solljus, som uppges vid tab. 27
i avhandlingen, ty väven förvarades vid dessa senare
belysningsförsök under glas. På detta sätt ha de
kortvågiga ultravioletta strålarna, som äro de verksamma
vid den vanliga fotokemiska oxidationen, helt
bortfiltrerats. Försöken äro uppenbart ej jämförbara som
föredragshållaren trott dem vara. Massor av
egendomliga inkonsekvenser finnas i docent N:s avhandling,
men tiden tillåter ej att behandla dem. Bara t. e. i
praktiska slutsatser uppger N. att "Helt annorlunda
utföllo tvättningsförsöken med tvålar, innehållande
mättade fettsyror (t. e. tvål, framställd av kokosfett,
ben-fett eller talg)". Det kan väl inte gärna vara tillåtet
att påstå, att försök som aldrig äro gjorda, utföllo helt
annorlunda? Ty några tvålar av benfett och talg ha
ej provats. Sid. 50 uppger att tvålar endast framställts
av linoja, soyabönolja, olein, stearin och kokosfett; det
är alla tvålar som gjorts! Har föredragshållaren använt
någon tvål med just talgens jodtal, så är det den av
honom utdömda marseilletvålen, som hade jodtalet Jfl
och talgens jodtal är enligt Dahvidsson c:a Jt5.
Hållfastheten kan också minskas genom tillsats av
skyddskolloider, säger doc. N. i sammanfattningen.
Detta kategoriska påstående väcker förvåning, ty det
enda man i avhandlingen får veta om dessa är sid. 66,
där han säger att: "Huruvida dessa ämnen äro lämpliga
för vanlig tvätt är icke utrönt."!!
Tab. 5 och 10 i avhandlingen äro högst motsägande.
I den första äro dubbelförsök gjorda och dessa ha alla
parvis givit precis samma hållfasthetsnedsättning. Alltså
en utomordentlig precision. T. e. 31 % vid kokning i
0,13 % lutpulverlösning, dvs. 1,3 g pr liter vatten. I
tab. 10 anges hållfasthetsnedsättningen till endast 8 %
vid precis samma kokningsförfarande. Det verkar
egendomligt då medelfelet för dessa mätningar anges till
+ 2 %. De använda vävarna tycks av utgångsvärdet 54
och 51 kg att döma varit ovanligt lika vid de olika
försöken.
Docent Norlin.1 Gentemot dr Dalströms
diskussionsinlägg må följande anföras.
Dr Dalströms anmärkning mot de i tabell 22; i
redogörelsen angivna försöken kan icke anses fullt berättigad.
Även om den vid 0-inspänning bestämda
trådhållfastheten icke uteslutande är att hänföra till
materialhållfasthet utan även till en del härrör från friktionen mellan
1 Vid sammanträdet lämnade docent Norlin på grund av
den långt framskridna tiden endast ett kort svar. Efteråt har
följande längre inlägg författats i samråd med ingeniör
Skärblom, vilket här införes i sitt rätta sammanhang.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
