Teknisk Tidskrift / 1931. Allmänna avdelningen / 195 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 14. 4 april 1931 - Artilleriskjutning mot flygmaskiner, av S. A. Odelberg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

torde det vara ställt utom allt tvivel, att man i framtiden har
att vänta en luftkrigföring av än större mått än under
världskriget och att även den bakom fronten belägna
hemorten härvid kommer att bliva utsatt för anfall.
Föregående tabell lämnar några genomsnittssiffror på
tunga flygplans egenskaper under världskriget och
för närvarande,

Av bombmaskinernas egenskaper ir det egentligen
topphöjd och hastighet, som influera på försvaret.
Topphöjden växlar för olika maskin, typer i allmänhet
mellan 4 000 och 5 000 m och hastigheten mellan
50 och 60 m/sek. De mindre siffrorna gälla tunga,
de större lätta plan.

Såsom tidigare nämnts uppkom tidigt under världskriget
behov av luftvärnsartilleri. Före krigsutbrottet funnos
endast ett fåtal försökspjäser, vilka voro konstruerade
för beskjutning av ballonger. Vid krigets slut funnos i
Tyskland omkring 550 luftvärnsbatterier och i
Frankrike omkring 245. I början sköts huvudsakligen
spärreld, dvs. man sökte lägga en mur av eld i flygarens
väg för att tvinga honom att vända. Huvuddelen av
pjäserna utgjordes då av omändrade fältpjäser.
Som man förstår var verkan av en dylik eldgivning
minimal, under det att ammunitionsförbrukningen var
oerhörd. Enligt statistiken lär det hava åtgått 10 000
skott per nedskjutet flygplan, under det att motsvarande
siffra under 1918 var ungefär 2 000.[1] Denna förbättring hade ernåtts
huvudsakligen genom att eldledningsinstrument konstruerats,
vilka möjliggjorde avgivande av direkt mot målet riktad eld.
Även de specialkonstruerade luftvärnskanonerna spelade
naturligtvis stor roll.


Fig. 3. Engelskt bombflygplan (Vickers Viktoria).


Fig. 4. Luftvärnskanon i körläge.

Ovan nämnt exempel från Paris’ luftförsvar åskådliggör
det resultat, man under kriget erhöll vid beskjutning av
flygplan. Tilläggas bör endast att stadens försvar bestod
av omkring 100 luftvärnsbatterier jämte strålkastare m. m.
samt 4 jaktflygavdelningar.

	Äldre pjäs	Moderna
		Hjultransport	Fast uppställning
Kaliber cm	7,65	7,5	10,5
Projektilvikt kg	8,0	6,5	15,0
Utgångshastighet m/sek.	600	750	840
Max.-höjd km	8	9	12,5
Pjäs vikt ton	2,5	2,5	12

Även efter världskrigets slut har luftvärnsartilleriets utveckling
fortgått snabbt och framgångsrikt.

Man har härvid bl. a. ernått större utgångshastighet på
projektilerna, med därav följande större räckvidd och
kortare skjuttid för visst avstånd, samt större noggrannhet
hos rikt- och eldledningsmaterielen, med därav följande
större precision i skjutningen. Ovanstående data kunna
anses karakteristiska för äldre (1919) och moderna
luftvärnspjäser:

Den förbättrade materielen anses av fredsskjutningar att
döma hava medfört, att omkring 10 % av skotten kunna
beräknas ligga inom verksamt .avstånd från målet. Ett
anfallande bombplan skulle då under normala

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>